2a Augusti idag.

Det betyder att det var ett helt år sedan som jag och Dennis började prata. Vi började prata 2a augusti 2008. Jag kan inte tro det själv, men fyfan vad tiden går fort!

Ibland känns det som om det var igår. Jag minns det ju så väl. Men ändå så känns det som om vi har känt varandra så mycket längre än ett år. Så mycket som jag lärt mig under dethär året. Jag har lärt mig att våga mycket mer, jag har lärt mig att ta åt mig av fina ord mycket bättre, jag har lärt mig att lita på en kille, jag har lärt mig att se framåt men ändå ta en dag i taget. Svårt att förklara. Jag har till och med lärt mig vad äkta kärlek är. Jag har lärt mig vad riktig extrem saknad är, vad osäkerheten består av i ett jäkla förhållande. Jag har lärt mig att man måste kämpa. Kämpa och ta hand om varandra. Det är mycket mer jag har lärt mig men det här är de största grejerna.

Jag har ibland svårt att tänka att jag aldrig mer faktiskt kommer få uppleva allt detta med just Dennis. Visst visst jag har gått vidare. Jag kommer inte gå tillbaka för något snesteg. Jag är inte fast i de där svarta klistret av olycklig kärlek längre. Jag är inte fast i en underbart lycklig kärlek heller. Jag har gått ifrån det. Jag har satt mina fötter i en annan riktning nu, framåt.

Men ändå. Vaffan det har gått ett helt år. Hur jävla snabbt ska allt gå egentligen? Undrar om vi kommer hålla kontakten också? Det hoppas jag verkligen, för som sagt. Han var min bästavän. Någon jag kunde lita på till 110% så jag hoppas att det kommer stanna såhär. Vänskap. Inte sämre och inte bättre. Jag tror det här är bäst.

Även om jag saknar våran tid. Så kommer det komma en ny.