Jag tänkte på en sak idag på bussen hem, inte den bussen då Amanda satt breve mig utan den från byn å hem, haha.

I vilket fall så tänkte jag på hur mycket alla förändras från dag till dag utan att man egentligen inte alls tänker på det. Som t.ex kom jag att tänka på mig å Pandan, liksom vi har gått i samma klass sen 7:an och det var inte förrän i 2:an(?) som vi faktiskt började snacka och umgås. Tro det eller ej. Och då kom jag på det att liksom va? Hur kommer det sig? I 3-4 år gick vi i samma klass men vi varken snackade eller umgicks som nu. Och på tal om det så måste jag säga att hon är bra den där Amanda. Hon är riktigt bra, så vännen, jag är glad att vi börjat prata! <3

Och sen har jag tänkte lite på alla vänner som jag en gång hade som jag idag inte ens längre pratar med. Och tänk dom som allt gått lite fram och tillbaka med. Som jag och AnnIrene, vi har haft våra svackor från bästaste bästavänner - inte prata alls - det vi är idag. Perfekt idag får jag lov att säga då! :) Och ja, hon är nog inte den ända jag haft svackor med, Elin t.ex ojoj vad grejer vi gått igenom.

Och ja. Sen är det ju hon Cattis då. En blyg praktikant(jag) blir utskälld av typ skolans kaxigaste tjej(Cattis). Kul tänkte jag då, liksom mogen tjej?! Ehm, inte direkt. Och ja, jag gick i 8:an(?) så jag var inte så mogen i hjärnan å fattade allt som jag gör idag, men tack och lov så var jag mer mogen än henne och sket i vad hon sa och som tur var så växte den där tönten upp och blev en typ VG elev på Barn och Fritid och hon blev min bästa vän. Den som jag vet kommer stå där vid min sida oavsett vad. Visst, vi har haft våra tönt-tjbbel men vaffan, vi är tjejer. Vi alla har våra dåliga dagar då saker kan bli fel tolkade. Men jag och Cattis har en speciell vänskap faktiskt, ja, haha, verkligen speciell.. T.ex så kommer alla känna igen oss sen på krogen i November då jag sätter min fot där armkrok med bästaste. Och ja, November längtar vi till av olika anledningar. Hihi. Jag fyller liksom 18 och det är mycket saker man får göra när man fyller 18, så därför kommer det mycket efterlängtat då.

Och jaja, nu har jag typ skrivit ett halv inlägg om Cattis, meningen med dehär inlägget var att jag faktiskt vill visa hur världen ser ut idag - fram och tillbaka.

Och ja, anledningen till att jag är så glad idag är kanske att mitt liv fått en sån stor jävla turn! Från att varit skolans blygaste till att inte längre bry mig om någon fäster blicken på mig. Att gå igenom elevhallen med allas blickar mot en kanske inte är det roligaste, men det är sånt jag nu bara skiter i. Jag är glad åt den jag är, åt den jag blivit.

Och nej, jag hade aldrig tagit mig hit utan vissa personer. Personer som min familj, mina vänner, speciellt AnnIrene och Cattis om jag ska vara ärlig. AnnIrene för att hon fick mig att vara med nytt folk i Fagersta, hon fick mig att våga släppa fotgräppet från Norberg och ta ett litet steg och Cattis för att hon fått mig att tänka till om mycket saker här i livet och då menar jag verklige mycket! Och även personer som Dennis eftersom att han fått mig att se helt annorlunda på mig själv och ja, han är den som fått mig att våga gå rakt igenom elevhallen utan att tänka på blickar, han är den som gett mig det självförtroendet jag idag har. Och ja, det är många som fått mig att bli den jag är. Det är många som fått mig att stå upp i de tuffaste dagarna också.

Och nu är jag snäppet gladare för Sebbe lever, haha! :)

Skit samma. Jag tror ni hajar grejen jag setat å klottrat ner fan 30-45 minuter nu? (många skriver på msn så) Så jag ska sluta skriva. Jag ville bara berätta att jag älskar mitt liv faktiskt, även om jag inte alltid har så mycket att göra.

Och ja Nelly, hör du det? Jag älskar mitt liv ;)