Old times, I love it

Jag satt och kollade på bilder på mig och Elin var det ja. Det var ju ett tag sen nu. Men vet ni va? Det var när jag såg bebisanonsen som jag verkligen började tänka på det.

Jag minns då, om det nu var 06, när jag och Tina satt i husvagnen och Melle var nere hos sin mormor och hon umgicks ju såklart med Elin eftersom att dom umgåtts sen dom var små där nere för att dom bodde grannar. I vilket fall så skickade vi ett varsitt mms till varandra för jag och Tina ville ju se hur Elin såg ut och så fick man en bild på henne och Elin fick en på oss så alla skulle veta hur vi såg ut o.s.v.

I vilket fall så gick tiden och April så kom Elin till Norberg. Den lilla söta rödhåriga skogsmulle-elin. Istället för tre bästa vänner så blev vi väldigt snart fyra. Jag - Elin - Tina - Melle. Just we!

Ja, tiden gick det var fighter hit och det var fighter dit. Allt från att Melle förlovade sig för tidigt till att jag vägrade ställa mig på någons sida. Det blev mycket tjabbel. Mycket som splittrade oss men mycket som drog oss tillbaka också. Jag och Elin fick en speciell liten vänskap för vi så mycket mer lika än alla dom andra - samtidigt som vi egentligen är HELT olika. Det är konstigt dedär.

I vilket fall, på bilden här i början så har ni mig och Elin under 06. Här står hon och håller mig på magen för att lyssna på vårat barn som jag väntade (fråga inte hur det kom till). Vi hade så sjukt kul då. Under den där tiden. Jag var 14 och hon var.. lär väl ha vart 14 hon med tror jag eftersom att det var i April. Shit samma. Två 14-åriga småglin som inte ens vet var ett barn innebär. Som inte ens har en minsta aning om vad livet har att vänta..

Tiden gick och här har ni mig och Elin under November 06 då vi kom på att jag fortfarande var gravid. Ja, under den här tiden hade det hänt mycket, men egentligen hade det ändå inte hänt någonting alls. Sant. För allt hände egentligen i December. Melle blev tillsammans med sin pojkvän å allt "sprack". Ja nu tänker väl alla, eehm vadå sprack för att en skaffade pojkvän? Ja, så var det tyvärr då. Hon klarade inte av både och, eller så var det inte vi som hade tålarmodet för hennes nykärhet. Jag hade aldrig varit kär på riktigt, äkta kärlek och inte Tina heller. Elin var ju fast i sitt förhållande sen snart tre år tillbaka. Klart vi blev lite blinda, men samtidigt. Ser man inte när man glider ifrån sina vänner? Kanske, kanske inte.

Allt skingrades i alla fall mer och mer och i början av 07 så gled alla åt varsitt håll. Melle förlovade sig och alla vi tjejer förstod att vi inte skulle bli samma glada gäng igen. Inte bara p.g.a. Melle såklart, nejnej, det blev bara mycket som ändrade oss alla. Alla växer upp olika snabbt, vissa mognade väl till på något vis så att det inte längre gick in i våran tidigare vännskap.

Det hända som höll sig, lite fram och tillbaka. Var min och Elins vänskap. Den som var mycket annorlundare än alla andras, eftersom att vi var så lika men ändå så olika. Det var vi som höll ihop bara.

Jag erkänner nu, jag har tvekat på dedär. Elin och Jocke? Liksom haaaaaaaha dom blev tillsammans när Elin var 12, ofta man håller ihop hela livet liksom, haaaaaaaha. Ja, så tänkte jag nog ett tag, för att jag själv såg hur jävla svårt det var att verkligen finna sig i kärleken. För jag själv hade aldrig varit kär på dedär viset. Jag hade aldrig kysst någon så som Elin hade. Aldrig hade jag ens tänkt på ett förhållande i stort egentligen. Men med åren så har jag förstått. Förstått att kärlek visst kan starta vid 12 år. Kärlek kan byggas upp när fan som helst. För det om man när man är liten säger "Jag äääälskar dig" samma dag som man blir "tillsammans" med personen så kanske man snart kan känna en känsla i tidig ålder som faktiskt är kärlek?

Jag tänker inte se på någon och skratta om dom säger att dom är kära. Visst, nu slog det mig idag att Cattis sa idag i matsalen att hennes lillasyster har en pojkvän. Hon går i 6:an, man är 12 år då. Men jag har förstått själv att det där inte är äkta kärlek. Det brukar synas när det är äkta och när det är bara för att ha någon. Jag kände inte Elin i början av hennes och Jockes förhållande. Men jag kan se det framför mig, att det dom hade inom sig var äkta. Att dom såg något i varandra som alla andra inte såg. Att dom kände något som inte andra förstod och att dom hade något som dom såg själva att det var äkta. Det var dom.

Ja okej. Lilla Elin. Jag tyckte det var stort då dom förlovade sig. Det kändes liksom så overkligt för mig. Jag var visserligen själv i ett förhållande då så jag såg inte längre deras förhållande som "haaaaaaaha" utan nu hade dom liksom varit tillsammans i över fyra år. Att sätta en ring på varandras fingrar var nog samtidigt ganska så självklart för dom. Även om Elin nu bara var 16 år. Liksom i slutet av mitt 16:e år så gick jag in i mitt första förhållande någonsin. Men som jag sa, för dom var det nog ganska så självklart efter att ha levt tillsammans i 4 år. Jag kan inte säga annat.

Jag kan bara säga att dom klarat sig hit idag p.g.a. av deras kärlek. Dom har kämpat. För dom har gått igenom alla jävla möjliga saker men det dom har gjort har vart att kämpa och det är fanimej det ända som gäller om man ska få ett förhållande att fungera och om man är riktigt kär så funkar det.

Idag.
Hon är 17, jag är 18.
Hon är tillsammans med den killen hon föll för när hon var 12, för fem år sen.  
Jag är fast i mitt andra förhållande - som i mina ögon kommer leda längre än vad det tidigare gjorde.
Hon är 17, jag är 18.
Hon bor i egen lägenhet tillsammans med sin pojkvän.
Jag drömmer mig bort till den dagen då jag flyttar ihop med min.
Idag.

Jag sa det där i början. På den där första bilden så hade ingen av oss den blekaste aning om vad vårat liv skulle leda. Vet ni vad som är den största skillnaden i det hela?

Idag.
Vi är 17 och 18 år.
Vi väntar inte på vårat barn som ligger i min mage. Hon har sitt barn som hon bar på i nio månader, hon har sitt barn som hon födde, som hon uppfostrar, som hon lever med. Som hon och hennes pojkvän har skapat. Dom har ett barn som ingen annan kan få. Och barnet är redan över två månader. Ser ni? Jag sa att man kan starta sitt förhållande när fan man vill, det kan ändå ta en hur långt som hellst. En liten skogsmulle-elin blev helt plötsligt Mamma Elin. Hon blev helt plötsligt en helt annan person, även om hon fortfarande är samma. Hon bildade helt plötsligt sin egna lilla familj. På egen hand dessutom.

Fyfan säger jag bara. Jag blir avundsjuk på samma gång som jag blir livrädd. Hur kommer mitt liv se ut då? Jag kan drömma mig bort till att flytta, att förlova mig, att skaffa barn, att en dag gifta mig, men ändå? Kommer jag våga ge mig in i dedär vuxna livet? Kommer jag våga skilja mig bort från det livet som jag levt i över 18 år - att vara barn? Att vara den som får hjälpen & inte ger den, att vara den som blir nerbäddad om kvällen & inte den som bäddar ner, att vara den som äter & inte den som ser till att alla får mat, att inte längre bara leva utan istället ta hand om allt.

Elin, du ska veta att jag tycker du är sjukt stark som vågat dehär. Även om du kanske blev lite "inkastade" i vissa delar utav det du idag lever i. Men ändå. Att du klarar av det. Jag skulle bli livrädd om jag fick veta att jag var gravid, samtidigt som jag skulle känna en enorm lycka. Men liksom. Hur fan lyckas du?

Jag älskar dig bästavän. Du är en stor jävla idol för mig då jag ser allt du har - jag vill också komma dit en dag. Tack för att du finns.

Jag hoppas ni förstår att jag inte längre tänker klaga/kolla snett om någon förlovar sig efter en månad eller efter tio år? Jag tänker inte bry mig. Jag har haft andra tankar förut ja.
En kompis förlovade sig efter tre månader HAHA tänkte jag dedär kommer ju dö ut - dom är fortfarande tillsammans efter snart 3 år.
En annan efter 4 år, det funkar lika bra.
En annan nu nyligen efter endast en månad.
Och vet ni vem som avgör dedär? Du själv. Inte fan kan väl nån komma och säga DU GÖR FEL om du gör något som du känner att du blir lycklig utav? Jag vet inte hur jag ska säga det bättre. Jag kan inte säga att det är rätt eller fel att förlova sig tidigt eller sent. Jag kan inte säga något - det kan bara du själv göra. Jag vet själv att många skulle kolla snett om jag förlovade mig nu, efter tre månader. Men det är ju som Sebbes kompis sa - ens eget jävla val.

Jag tror ni fattar grejen. Gör det som känns rätt för er. För det är då man kommer längst.


Kommentarer
Postat av: Elin =) 17 och mamma till Molly

Vet ju inte vad jag ska skriva=O Började gråta varje gång jag läser texten, du är min bästa vän och jag är glad att vigått igenom så mycket och att vi klarat av det <3<3



Jag kan säga så mycket som att utan dig hade jag nog inte tagit mig såhär långt, du har hjälpt mig upp på fötterna så många gånger att jag inte kan räkna till det <3 TAck för att du alltid har ställt upp och att du alltid ställer upp<3<3



Min underbara MÄMÄ jag tänker aldrig lämna din sida det lovar jag dig <3

2009-12-18 @ 10:43:06
URL: http://elinskogsberg.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig!

E-postadress: (publiceras ej)

Din bloggadress:

Säg vad du vill säga:

Trackback
RSS 2.0