En liten förklaring.

Veckan började med ett litet tjafs, ett sånt tjafs som alla förhållanden går igenom, utan dom funkar det liksom inte. Sen bestämde jag mig för att inte skriva på några dagar. Och det klarade jag, även om det var sjukt svårt för jag saknade honom bara mer då. Igår fick jag konstiga ord från en av hans kompisar, elaka kommentar om att jag inte förtjänade Dennis osv. Jag upprepade hela tiden att "ja men kul att du vet, Dennis väljer ju själv". Vad jag inte visste då, var vad jag fick höra idag.

Jag skrev i alla fall ett sms till honom igår och då kom det fram att han inte längre visste vad han ville och att vi skulle prata mer idag. Så idag frågade jag om jag kunde komma dit så vi kunde prata, orkade inte ta allt genom telefonen eller över msn så han stack ifrån sina vänner ett tag då mamma och pappa var snälla och skjutsade dit mig så vi kunde prata. Det första han gjorde var att krama mig och säga att det var sjukt svårt att säga det här. Han sa att hans känslor inte var lika staka längre och därav vill han inte lossas. Jag kunde inte prata utan jag bra grät medans han höll om mig och pussade mig i håret som han alltid gör. Vi satt där tysta med mig snurvlandes en stund. Men sen började vi prata lite smått och tillslut påpekade jag att jag var hungrig, som vanligt skrattade han bara och sa att det var ovanligt. Skönt tyckte jag att vi kunde skratta trots allt. Jag påpekade saker som att han inte hade något bra minne och vi höll varandra i handen för ev. sista gången under hela tiden.

Det kändes jobbigt till en början, men han tyckte vi skulle höras av mer ikväll. Vi kramades hejdå och jag fick mina ev. sista pussar utav honom. Sen kom hans kompisar och jag gick mot bilen där mamma och pappa väntade. Sen åkte jag hem.

Visst är det jobbigt. Det gick nästan 9månader för oss. Snart är det ett år sen som vi började prata.

Det kommer bli tomt. Tomt utan hans kärlek som han gett mig dagligen. Tomt utan hans värme. Tomt utan hans hjärtslag. Tomt utan hans famn. Tomt utan hans ögon och hans leende. Tomt utan hans underbara doft.

Jag tror jag njöt extra mycket utav den idag. Jag borrade in näsan vid hans hals för att känna hans underbara doft. Ärligt så kände jag den flera timmar efteråt. Men nu var det ett tag sen jag kände den. Jag minns den, men jag känner den inte på riktigt.

Jag kommer klara mig. Vi fortsätter som vänner. Vi har pratat på msn i några timmar nu och det gör mig glad. Han bryr sig fortfarande om mig och han tycker om mig jättemycket säger han och vet ni vad? Det är synd att det inte är nog mycket.. För just nu känner jag att jag inte riktigt tror på att det är slut än.

Jag kommer inse det när jag träffar honom i Västerås nästa helg. Eller inte. Jag kanske inser det om en månad då jag saknar honom för mycket och då det gått för lång tid från att träffa honom. Eller inte. Jag vet inte alls hur lång/kort tid det kommer att ta.

Det är inte lätt, verkligen inte lätt. Men Dennis gav mig dom bästa månaderna i mitt liv och att han fortsätter som vän till mig, är bätter än ni tror just nu.

Jag älskade honom och det gör jag fortfarande.

Vem vet, vi kanske hittar tillbaka till varandra? Som man säger, om man verkligen är menade för varandra så hittar man tillbaka. Upp till bevis.