Jag kan inte inse att jag och baby snart firar ett helt halvår!

Jag vet att det kanske inte är så mycket, men för mig är det det. För mig får dehär mig att inse att mitt liv faktiskt kan göra stora vändningar på kort tid. Lite förklaring hur allt gått till kanske?

Det var en vecka i slutet av juli, min bästa Elin var hos mig och vi bodde ute i husvagnen eftersom att mitt rum rustades. I vilket fall, jag hade inte comviq då och jag fick för mig att jag tyckte om en grabb då. Och han hade comviq, så när Elin var hos mig tog jag hennes mobil ifrån henne. Jag skrev sms med killen och ja lite sånt.
I början av augusti åkte hon hem(2:a) och "min" mobil försvann. Så istället började jag skriva från min mobil och detta ledde ju till att killens pengar gick åt. Tillslut tog dom slut och eftersom att han var med Dennis, så var Dennis snäll och lånade ut sin mobil så killen kunde skriva att hans pengar var slut osv. Jag svarade tillbaka till Dennis mobil i all hast, utan att tänka på det. Sen fick jag ett svart senare samma kväll, men det var inte killen som svarade, det var Dennis.

Smset kom fram för sent och Dennis var inte längre med killen så därefter började jag och Dennis skriva sms. Men inte om något som skulle få oss på fall för varann, nej. I början fick Dennis vara en lite budbärare eller vad jag nu kan kalla det. Han fick försöka att ta reda på vad den killen tyckte för mig. Jag ville bara få ihop allt på något vis. Tillslut insåg jag att nej, jag tycker inte alls om honom. För han var inte speciellt snäll mot mig, han sket i mina sms då han inte orkade skriva. Men han sa inte det utan det var Dennis som fick fråga honom varför han inte svarat på mitt sms.

En dag så bestämde sig Dennis i alla fall att följa med killen till hans skola (vi går på samma skola) och sen satt han där i elevhallen och bad så snällt om att jag skulle komma ner och säga hej. Vi hade då skrivit sms i nästan en månad och okej visst, kan ju inte vara farligt tänkte jag. Men shit vad fel jag hade. Jag blev livrädd. Jag sa hej sen gick jag därifrån. Men jag fick sitta 5minuter senare med honom, en gång till. Men jag var fortfarande lika blyg och jag bara satt och skrattade åt deras dumma samtalsämnen/kommentarer.

Och helgen efter hans "skolbesök", så åkte jag hem till honom och sov där. Tro det eller ej, men jag vågade det. Eller nej, jag åkte dig och tittade på han när han sov. För jag vågade inte sova. Jag var nervös som fan men ändå kände jag mig trygg i hans närhet. Jag pratade mycket för att vara mig. Nej, jag pratade inte mycket-mycket-mycket, men jag var inte knäpptyst i alla fall. Jag hatar fortfarande att vara blyg!

Nästa gång kom han till mig, han och jag bodde själva i min brors lägenhet och det var toppen. Sen dess har vi nästan sätts varje helg. Och jag ångrar inte ett skit.

Ja jag vet, den här förklaringen låter lame, men det är såhär det har gått till. Ett försent framkommet sms fick oss till dom vi är idag och om ca 1vecka firar vi in våran 6:e månad tillsammans. Jag är så sjukt jävla lycklig och jag vet bokstavligt talat inte hur jag någonsin ska kunna beskriva det.

Oavsett vad som kommer hända i alla fall, så kommer jag alltid att älska honom.
Pga det stora avtrycket han har gjort i mitt hjärta, i mitt liv.

---

Det var en enkel förklaring till det. Haha. Vet inte om någon nu ville veta, men ändå.

I vilket fall så vill jag tacka alla mina vänner, för utan dom, så hade jag aldrig klarat mig in i ett förhållande. Utan dom hade jag inte äns klarat mig fram till den dagen då jag började prata med Dennis. Det är dom som fått mig att klara mig igenom tuffa tider och det är dom som fått mig att våga! Jag älskar er och ni alla vet vilka ni är.