One day in your life

Jag har insett en sak idag.

Jag är faktiskt stolt över mig själv idag också. Då jag klarade av att ha en lektion med alla barnen, 15st. Jag erkänner att jag höll på att banga ur totalt och be min handledare ta min lektion istället. Allt detta pga att jag som sagt verkligen hatar att prata inför folk. Jag hatar dedär med att stå och prata och alla tittar och lyssnar på bara mig. Jag ser hellre att alla sitter och tittar ner i bänkarna när jag pratar, men då blir det istället svårt att veta om de lyssnar på det jag säger?
Ja, det är inte lätt att vara den där blyga personen. Den blyga personen som jag alltid har varit.

Men det jag har insett idag, är att; shit hur jag har förändrats, även om jag egentligen kanske inte har det?

Jag minns då jag gick på skolan där jag praktiserar nu. Det gör ont att tänka på det nu, men i början (ända till 5an/6an?) så stod jag alltid i hörnet vid entre dörren. Själv. Ja, låter ju sjukt mobbat. Men sanningen är att jag inte var mobbad, utan jag vågade bara inte vara med någon. Jag vågade inte gå bort från mitt säkra hörn.
Barn kunde nog fråga om jag ville vara med och leka, lärare bad mig gå ut och leka med alla. Men jag sa bara med ett leende "Nej jag står bra här". Jag vet, det låter fortfarande sjukt. Men det är även sant. Jag kunde stå där, iakta hur alla andra barnen lekte. Men jag tror det bara var i början som barn/lärare bad mig leka istället för att stå där. Tillslut så var det liksom så att folk trodde något var fel om jag inte stod där. Folk slutade att "tjata" på mig, för de insåg att dedär var mitt hörn. Jag ville ingenting annat än att stå där.

Jag skyller på mig själv då jag tänker tillbaka och inser att jag hade få vänner. Jag skyller på mig själv för att jag inte insåg då, hur allt skulle sluta.

Dock så slutade detta i 5an/6an tror jag, då började jag umgås med en tjej och jag drogs ut från dedär hörnet. Jag insåg att det fanns mer att se på dendär skolgården. Men då var ju allt försent. Då kunde jag inte få tillbaka de vänner som jag hade kunna fått under "hörn-tiden". Jag gjorde ett val, ett val som ledde till en vän istället för stort umgänge. Visserligen är jag en person som hellre har få bra vänner än många "sådär" kompisar. Jag vill veta att mina vänner stannar vid min sida oavsett vad som händer. Och det är sällan folk stannar om det är ett stort gäng.
Jag har alltid tyckt så. Jag kommer fortsätta tycka så. Visst, jag har varit med dom där personerna som har varit ett stort gäng. Varit flera flera stycken och softat hemma hos någon utav dom. Men jag har insett idag att dedär inte alls var äkta. Det höll i sig under ett sommarlov. Sen när skolan kom igång, så var det inte alls samma sak längre. Man kanske hälsar på varann ibland, men inte mer än så. Det får mig att förstå, att sålänge jag har få bra vänner, så klarar jag mig bättre.

Det forsatte nästan lika dant på högstadiet. Jag hade en vän med mig ner till 7an. Tillslut "orkade inte hon med mig" (jag vet inte exakta anledningen till varför vi slutade umgås) och där satt jag, i ett bås. Ett hörn. Själv. Men tre tjejer var det då, tre tjejer från min klass var det då som kom fram och det var rättså tidigt i 7an. Jag insåg att jag behövde dom då. Jag kunde inte gå igenom 3år och sitta i ett hörn, igen. Så jag tog ett steg att våga lära känna dom. Våga skaffa mig några vänner. Vi fyra höll ihop 7an ut ungefär. När 8an började var vi nog bara tre. Men jag var en av dom tre. Jag var inte själv. Och vi tre höll ihop resten av skolåren på högstadiet. Vi var bästa vänner. Jag kallar detta mina bästa år i mitt liv. För det är då som det hänt mest i mitt liv. Under högstadieåren. Jag fick ännu flera vänner i 9an. Men inte folk som gick på min skola utan från en helt annan ort. Detta gjorde att det blev enklare för mig nu när jag började gymnasiet i just den orten. Jag hade vänner där. Och jag fick bara fler och fler.

Jag har vänner här och var idag. Alla inte lika nära som mina allra närmaste. Jag vet vilka jag kan räkna med när jag inte mår bra och jag vet vilka som nog bara kommer sitta och stirra och tänka på annat. Jag känner mina vänner. Men ändå kan jag ibland få tanken att "hur länge kommer dom stanna?". Ja, jag är en negativ person. Men jag är en ifrågasättare. Jag vill ofta ha saker och ting bekräftat för mig, men utan att fråga. Jag vill få folk att visa eller säga saker, utan att jag ska säga åt dom att svara på mina frågor.

Men när jag tänker på det. Jag kunde stå inför en klass idag, sköta en lektion. Jag har kunnat få vänner på orter där jag aldrig är, men jag har ändå träffat dom. Jag har fått träffa folk som är helt annorlunda mot vad jag är. Jag har kunnat få en pojkvän, även han på en helt annan ort. Hur kan allt detta komma sig när jag för ca 10 år sedan stod i ett hörn och bara iaktog allt som hände runt om mig? Hur kommer det sig att jag idag inser allt dehär? Jag vet faktiskt inte det. Jag har bara förstått att jag ibland måste våga ta egna steg till saker och ting.

En sak jag inte kan sluta tänka på är när jag skulle gå in igenom dendär entredörren en dag under min praktik. Det var en tjej som stod i det hörnet där jag alltid stod. Jag blev ärligt talat rädd. Jag vet inte om hon stod där tillfälligt eller om hon brukar stå där ofta. Jag har aldrig sett henne stå där mer och det är jag glad över. För fy sjutton vad ont det gjorde i mig att se en stå där. Det där hörnet var inte ett säkert hörn, det var ett hörn som faktiskt skulle förändra hela mitt liv. När jag såg henne stå där, själv. Så kunde jag ingenting annat än att le mitt största och säga hej! Jag kunde inte tänka klart ens. Men jag förstod att OM det var så att hon var den jag var, då behöver hon höra ett hej. Då behöver hon få något som drar henne därifrån. Och jag hoppas verkligen att det aldrig mer är någon som fastnar i dedär hörnet. För jag vet hur det kan sluta.

Jag utvecklas än idag åt att bli mindre blyg. Men jag har också insett att det kommer att ta tid, det kommer säkerligen heller aldrig att försvinna helt. Jag kommer alltid att ha mitt hörn i bakhuvudet. Usch.

Kommentarer
Postat av: amanda

det är bra evelina :) jag känner igen mig!

2009-03-17 @ 21:12:40
URL: http://aaamandab.blogg.se/
Postat av: annirene

du har "släppt loss" mycket med nu än vad du gjorde när vi lärde känna varandra, alltså under din högstadietid. men jag tar det som tecken på att du har hittat lugnet och självförtroende i dig själv för att kunna ställa dig framför en klass och prata, att kunna ha konversationer med dina samtal, att hålla kontakten med dina kompisar som bor på andra orter och inte bara dom som du träffar i skolan och det självförtroende som gjorde att du vågade öppna dig för dennis ch släppa in honom i ditt liv.



du är en stark person evelina och du blir starkare för varje dag som går. Du är så sjukt bra ska du veta och jag älskar dig för just den du är, en vän som alltid ställer upp oavsett vad <3

2009-03-17 @ 21:48:26
URL: http://annirener.blogg.se/
Postat av: natta

oj. du skriver så bra så jag blir rörd...

bra gjort! du ger mig kraft när jag läser det här!

2009-03-17 @ 22:29:06
URL: http://almond.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig!

E-postadress: (publiceras ej)

Din bloggadress:

Säg vad du vill säga:

Trackback
RSS 2.0