Ibland borde inte saknad få finnas. Usch. Det gör liksom ont. Riktigt ont. Både inombords och på utsidan (för att det bränner bakom ögonlocken, ingenting annat). Det är hemskt. Jag tänker inte direkt gråta mig till söms i två veckor. No way. Dröm. Jag vill vara glad och le och göra något vettigt just nu. Men nej. Jag är opepp på allt och jag skulle just nu bara vilja lägga mig under täcket och gråta. Jag hatar det här. Varför kan inte femton mil vara bara ibland. Kan inte dom här femton milen ändras till typ femton meter lite då och då? Snälla. Hur ska jag orka två veckor om jag är såhär efter ca 4dagar? Äååååh. Slå mig nån, snälla.

Jag älskar min snyggebastian, min älskling, min bästa, min saknade. Jag älskar dig.

Jävla saknad.