Jag vet inte vart jag ska ta vägen så fort jag tänker på studenten. Vad ska hända efteråt? Och hallå, det är inte ens långt kvar. Det är snart jullov och det har gått hur fort som helst för att komma hit. Fyra veckors praktik och sen en vecka i skolan. Sen är det dags för jullovet. Sen är det liksom Januari. 2010. SNART STUDENT! Shit.. lät ännu mindre nu när jag skrev dedär.. usch usch. Visst okej, jag sitter och klagar på att det är extremt mycket plugg just nu. Men jag håller mig hellre kvar i skolan än att gå ut och stå där som ett frågetecken. För VAD ska jag ta mig till? Vad ska jag jobba med? Vad ska jag bli för en människa när jag blir "vuxen"?

Kan man inte få stanna sin ålder här, 18? Eller okej. Jag vill nog fylla 20 också..

I vilket fall. Det är mycket jag inte vet vad det ska hända med. Jobb, som jag redan nämnt. Men mer då, vad ska hända med boende, familj, allt.. Det är inte direkt så att jag planerat att bo hemma resten av mitt liv och aldrig skaffa barn. Jag har min lilla bild i huvudet av att flytta hemifrån(med vilka pengar?) och skaffa min familj - två barn. En pojke, sen lite senare en tjej. Hur jag nu ska kunna bestämma det. Men hallå. Min Sebbe då? Hur länge kommer vi sitta fast i varandra. Hur länge kommer jag sitta hemma och känna saknaden för att han jobbar och hur länge kommer jag sitta hemma och känna alla 1000 känslor som jag verkligen inte kan beskriva? Huuuur! Hur ska jag någonsin kunna överleva ett liv som jag endast har "orealistiska" planer till? Hur fan ska jag kunna leva vidare i mitt liv. Som än så länge bara pågått i 18 år och en dag + några timmar + några minuter + massa sekunder. Usch...

Blir snart rädd för mig själv.

Jag vill hålla fast i planer om att flytta ihop med Sebbe om några år. Även om jag inte kan säga ett skit om "några-år-frammåt" för det ända jag kan säga något om är det jag redan har upplevt. Min bakgrund, min dåtid. Inte min framtid. Låter det inte lite hemskt egentligen? Hur mycket jag verkligen vill allting, men troligtvis hörrni. Så kommer inte en ända plan som jag idag har, gå i uppfyllelse. Inte för att vara negativ. Men på min 18åriga väg. Hur mycket har gått som jag vill? Inte mycket kan jag säga er.

Mycket ha gått en helt fel väg, en väg som visserligen gett mig både skräck och lärande i bakhuvudet. Men jag vill ju inte leva mitt liv på fel väg. Jag vill ju leva ett lyckligt liv. Jag vill leva.

Jag menar inte att jag är död nu. Men jag menar att jag kommer dö.

Haha, det menar jag inte alls. Det var det ända jag kom på. Och det var ju faktiskt sant. Så på ett litet funny vis ska jag nu avsluta detta seriösa och ledsna inlägg.

Vart kommer mitt liv ta vägen innan jag ramlar ner i kistan? :(

---

Sebastian Karlsson, vad vore jag utan dig? ♥