Just nu vet jag inte vart jag ska ta vägen. Irritationen sitter ända in i ryggmärgen på mig och jag vet inte minst lilla hur jag ska bli av med den. Det spelar ingen roll vad folk säger till mig just nu men mina munngipor kan fan inte gå uppåt. Det spelar ingen roll.

Jag vet inte längre hur länge jag kommer stå ut. Det känns som om jag bryter ihop när som helst men vad ska jag göra åt saken? Ja just, ingenting. För det finns ingenting att göra. Det är bara det att jag blir så jävla trött. Oavsett vad så ska det alltid vara något liksom. Jag orkar inte ens tänka på ord att kasta tillbaka, jag orkar inte ens tänka på att säga förlåt. I slutändan löser sig allt ändå, om inte, då är det inte äkta. Så är det både med kärlek och vänskap. Glöm inte det.

Den dagen jag kan göra som Sebbe och hans vänner och resten av alla kill-gäng. Ge han en käftsmäll och dagen efter är allt löst. Är det äkta så är det. Är det meningen att hålla så är det. Jag orkar inte slösa all min energi på att "lösa" små skit. Små skit är just som det låte SMÅ skit.

Bara för allt måste jag faktiskt försöka somna nu. För jag vill få bort mina tankar från allt som har med tjafs å göra.

I wish I always could smile like this..