Jag har tänkt på det sen igår. Dedär med mobbning.

I min åsikt så finns det olika grader av mobbning. Men på något vis så är allt från att peka till att slå, någon sorts mobbning. Slå mig inte om jag har fel för nu sa jag att dehär var MIN åsikt. För det är så jag ser på saken.

Något som jag stör mig som mest på är när folk (vuxna som barn) påpekar saker som personen i fråga inte ens kan ändra på själva. Som min mamma, hon nämnde att hon blev retad lite smått för hennes hårfärg i skolan när hon var liten. Hon själv visste inte om hon nu skulle kalla det mobbining men jag sa "jo, det är en sorts mobbning med det finns olika grader". Dock kan man väl om man vill undvika denna mobbning, färga sitt hår. Men tänk dom som blir mobbade för något som dom är födda med(eller om det hänt vid en olycka eller dyl., något som dom inte KAN ändra på. Vad gör man då?

Jag blir arg. Det är inte bara ord som flyger ur mobbarens mun, det är något som sårar, något som ger den där klumpen i magen för den utsatte. Hur ska du klara av att ta dig till skolan dag in och dag ut när du vet att "dom där" kommer stå och vänta och vara berädda att ge sig på en ny omgång? Det mobbaren troligtvis inte vet är väl kanske att dens ord/handlingar sårar och förströr. Kanske ett helt liv om det går för långt. Men samtidigt. Vem är det som mår sämst. Den som mobbar eller den som blir mobbad? I vissa situationer kan jag nästan säga att mobbaren mår sämst, varför skulle den annars ens påpeka och mobba någon annan? Vad som är anledningen, självkänsla? självförtroende? Vad vet jag. Men innerst inne är jag typ 100% på att mobbaren i sig har en "dålig" bild av sig själv, därför måste den istället trycka ner någon annan så han/hon verkar sämre. Någon som tror som jag?

Egentligen bryr jag mig inte. Eller jo på sätt och vis. Jag vill inte att det ska finnas en ända mobbare i den här världen. Jag vet inte själv hur det är att vara mobbad. Jag satte mig själv i en "utstött" roll genom att sitta fast i mitt hörn. Vilket jag pratade om förut, för länge sen. Men ändå. Jag mådde inte dåligt, för jag valde det själv. Men nu i eftertanke. Vad var det som fick just mig att orka gå till skolan när jag inte ens umgicks med dom som gick där? Visst, jag pratade med folk och ibland var jag med och lekte. Men jag stod oftast i mitt hörn och iakttog. Det var ju min trygghet. Kanske var det därför jag klarade av att gå, för att jag trots allt, kände mig trygg.

Men vilken mobbad unge gör det? Vem av alla dessa barn som mobbas och stöts ut varje dag, går till skolan för att det är tryggt där? Jag kan nog på direkten säga NOLL.

Det jag vill säga är bara att vad fan, du som mobbare. Lär dig att acceptera människor istället för att påpeka att dom har en sne näsa, rött hår, för små kläder och allt mer vad det kan vara. Lär dig att människan är född som den är för att den ska vara så. Visst det finns undandag. Så som missbildningar och likande. Men man födds ju som sagt ändå, på något vis, till den man egentligen är. Meningen är inte att man dagarna i ända ska ändra sig för att passa in eller liknande. Och en sak till, om du nu mobbar för att du själv har dåligt självförtroende så som sagt, alla människor är olika, alla är unika. Det är så det ska vara.

Fyfan vad det vore tråkigt om alla skulle se likadana ut. Fy fan vad jag är glad åt att i alla fall jag kan stå för den jag är. Jag kan lägga upp den där fula bilden om jag känner att jag vill. Jag kan gå i de kläder jag vill oavesett om någon kollar konstigt. Jag kan ta mig till skolan osminkad. Jag kan inte säga att jag alltid sett såhär på mig själv. Men jag har lärt mig att acceptera att man ser ut som man SKA se ut. Varför ändra sig? Och varför peka ut någon som är sig själv? Varför peka ut någon som inte ser ut som du? Det är väl ändå dom som borde peka ut dig som måste vara som alla andra i sånna fall. Dom borde peka ut dig för att du inte kan stå för vem du är. Du som måste dölja dig bakom den "kaxiga" ytan. Kom fram och stå upp för den du är.

Och du som mobbad. Låt dom inte trycka ner dig, egentligen är dom bara avundsjuka.