Så var det igång igen. Jag förstår mig inte på mitt eget humör just nu. Eller jo på sätt och vis så gör jag väl det. Men det blir ändå så krångligt i mitt huvud. Jag känner liksom varje litet slag, men jag skiter i det, ända tills det bara blir en fet smäll istället å då sjunker jag totalt ner i botten. Det värsta är att allt gå ut över fel person nu. Visserligen vet min älskade pojkvän att mitt humör är fel just nu, i botten. Så han vet att jag inte är sur på honom. Men visst fan påverkas väl han av det för det, vem som helst påverkas väl av att ens pojk-/flickvän mår dåligt?

Men ibland önskar jag bara att han bodde 15 meter bort istället för mil. Ibland önskar jag bara att jag kunde dra med han vart jag än gick å ibland önskar jag bara att jag kunde göra vad jag ville utan att nån tog skada eller brydde sig över huvudtaget.. Visst jag blir glad av att folk bryr sig och säger till när det inte känns bra för dom. Men samtidigt. Jag är inte mer än människa. Jag kan inte vara överallt och ingenstans. Jag kan inte vara både hos mina vänner här och hos min pojkvän där. Nu tänker säkert alla - men var med båda samtidigt? Visst kan jag väl det. Men det funkar inte alltid det heller. Jag har försökt. Men när det blir skit på dehär viset som det har blivit den här veckan så känner jag ibland att "fan, nu sticker jag hellre hem till min pojkvän å lägger mig i hans famn så jag slipper allt krångel istället för att göra det och det med mina vänner". Ja jag vet, det låter elakt, det låter fel. Men det som är grejen är att jag gör inte alltid det jag vill. Jag stannar och gör det och det med mina vänner, jag skippar min pojkväns famn så jag ska slippa krånglet. Varför? Jo, för att undvika att det ska bli ännu mera krångel.

Nu säger jag inte att jag aldrig vill vara med mina vänner, för JO det vill jag.

Vore så himla skönt om jag bara kunde få göra det jag ville, göra det jag just nu känner för utan att någon blir sårad. Utan att någon tar åt sig. Utan att någon sen ska komma och klaga. Men som sagt. Jag är inte mer än människa. Så allt jag kan göra är att försöka. Vilket kanske inte går så bra heller. Jag vet inte. Känns inte så just nu i alla fall.

Just nu vill jag bara berätta för min pojkvän att jag älskar honom. Hur mycket han betyder för mig och hur glad jag blir när han säger att han blir lycklig så fort han kan somna och veta att jag mår bra. Hur mycket det betyder att han varje dag skriver sitt godmorgon-sms. Hur mycket det betyder att han dagligen berättar att han älskar mig. Jag vill berätta att varje ord han säger betyder mycket för mig. Oavsett vad det handlar om. Antingen lär jag mig, eller så glädjs jag. Det är en stor blandning. Min pojkvän är den bästa jag har. Utan honom skulle inte mina tårar ha slutat rinna nu. För det är tanken av honom och allt det bra, som jag faktiskt kan må bra. Det är ifrån honom som jag lär mig att jag måste vara glad mot honom för att han ska må bra. Även om det nu är svårt vissa stunder så visst, vem vill inte ha en glad pojk-/flickvän? Jag vill. Därför tänker jag kämpa.

Skit samma nu om jag faktiskt har dubbelmoral i mitt liv ibland. Men vem fan håller alltid fast vid alla sina ord resten av livet? Ja inte jag i alla fall. Vissa saker kanske jag alltid kommer hålla fast vid, men inte alla. En utav sakerna är att jag älskar min pojkvän. Det är inristat i mitt hjärta och det kommer alltid att stanna där.

Säg vad ni vill. Tyck att jag överdriver. Jag bryr mig inte för det är ingen i hela världen som kan känna just det jag känner. Det jag känner är det bara jag som kan känna. Det är bara jag som kan känna om det är äkta eller ej och det är bara jag som kan känna om jag vill vara kvar här eller inte och jo, min nuvarande pojkvän, min Sebastian, han kommer jag alltid att vilja ha kvar vid min sida. Han kommer jag alltid att vilja ha kvar! På alla sätt och vis.