Nobody gets me like you

Ibland funderar jag. Vad det egentligen är som gör att man fortsätter hålla ihop?

Vissa klarar ju visserligen inte av att hålla ihop. Varken efter en månad eller efter 5 år. Men liksom vad är grejen som gör att VISSA klarar av att hålla ihop? Jag kan inte förstå själv vad det är som gör att bara vissa kan få sin första kärlek att hålla resten av livet. Är de för att de är envis eller för att de helt enkelt bara hör ihop? Finns det ens något sånt sätt att kalla det, "hör ihop"?

Liksom som i Buddhismen (hahaha ja jag är lärt mig lite i skolan idag...) så säger dom att man inte ska fästa sig vid något. Varken vid människor, känslor, eller saker o.s.v. Hur kan man liksom undvika att fastna vid något? Jag säger själv att jag inte kan styra över sånt. Som t.ex. så kan jag säga att jag var envis som en get om att jag aldrig skulle kunna/vilja skaffa någon ny när det tog slut mellan mig och Dennis. Det blev en stor brist på både tillit och mod. Jag visste själv att jag aldrig någonsing skulle kunna falla på nytt. Jag skulle aldrig kunna lita på någon på samma stadie. Jag skulle aldrig kunna låta någon se så mycket av mig igen. Både ut- och insida, ja tolka hur ni vill. I vilket fall. Jag var 100% på att jag aldrig skulle kunna fastna igen, mitt hjärta var liksom ungefär i 1000 bitar(kändes det som, eftersom att jag troligtvis skulle vara död annars) så varför ens försöka laga det genom att dra sig in i samma sak igen? Ni hör ju själv hur fel det låter, hur omöjligt det låter.

Fast egentligen var det hela min tanke som var fel ju. För hur mycket jag än ville skippa att fastna på nytt så gjorde jag det. Jag föll pladask och jag fastnade. Jag lät någon lita på mig och jag lät någon se allt. Jag lät mig själv lita på någon och jag lät mig själv få mitt hjärta fixat genom att sätta mig i en ny kärleks-sits.

Nästa fråga är då alltså. Vad är det som faktiskt får just mig och Sebbe att hålla ihop?(kanske borde ta Amanda&Victor som ett exempel också ;)) Varför är inte vi några utav dom som tappar allt efter en månad? Varför är inte vi dom som ger upp vid första fighten? Är det att vi är för olika? Eller är vi för lika? Är vi för envisa eller är vi för bra? Nu lät dedär "bra" som helt fel ord men jag syftade mer på för bra vänner eller något i den stilen. Jag kan inte själv sätta foten på vad det egentigen är som faktiskt får mig och Sebbe att hålla ihop. Jag kan inte själv se vad det egentligen är som får oss att verkligen alltid lösa dessa småfighter istället för att ge upp. Visst vi älskar varandra, vi vill ha varandra kvar. Men det tror jag nog att alla vill så länge man inte "tröttnat" när man vart tillsammans i 25 år också. Liksom man kan ju inte komma efter 25år och en dag bara säga jag älskar inte dig längre så jag skiter i att lösa dehär problemt. Lite fel? Ja.

Jag kan erkänna själv, jag och Sebbe har inte en ända likhet nästan. Visst okej vi träffades genom den där rallycrossen. Men det var ju mest för att min kusin körde, annars skulle jag säkerligen aldrig hittat Sebbe. Det som skiljer oss åt är typ, han gillar bilar och han pratar om bilar, han kan allt om bilar och han har det som intresse. Jag gillar mycket men ändå inget och jag pratar om allt men ändå inget. Jag ka allt men ändå inget och jag har inte ett ända intresse. Rolig människa jag är jag vet. Men egentligen, vart ser ni likheten? Sebbe har växt upp med bilar och jag har växt upp med.. någon blandning av allt och inget. Men även om allt mellan oss känns som att inte passa för fem öre så passar vi så sjukt jävla bra. Kanske är det just för att vi är så olika? Nån gång har jag ändåså hört att olikheter dras till varandra. Maybe so. 

Jag kan se att varje tjafs mellan mig och Sebbe egntligen bara handlar om små små skitsaker. Jo, saker som skiljer oss åt. Men inte fan skulle väl vi ge upp allt och lämna våra dagar bakom oss för det? Nej för vi är dom som slåss för att bli sams istället. Vi är dom som nästan gör vad som helst för att bli sams innan vi ska somna. Om det så är att skicka förlåt-sms eller ringa och prata tills allt känns bättre. Det är liksom skit samma. Vi har ett tvång på oss själva att lösa våra problem och det är nog en av de stora anledningarna till att vi faktsikt kan och vill hålla ihop, för vi är envisa och verkligen vill det här. För att vi vet att vi KAN lösa saker så länge vi VILL och VILL är något vi alltid kommer vilja så då KAN vi. Ni hajar grejen?

Det gäller att vara kär och lite envis för att funka ihop tror jag. Sen återstår det väl att se ;p


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig!

E-postadress: (publiceras ej)

Din bloggadress:

Säg vad du vill säga:

Trackback
RSS 2.0