Jag längtar tills jag får flytta hemifrån. Även om det inte skulle bli den lägenheten vi såg på idag. Jag längtar. Att få börja allt från grunden. Ställa alla saker precis så som man vill ha dom och allt dedär som man kan styra när man flyttar in.

Men samtidigt som jag längtar så känns det lite fel, lite konstigt. Det här är ju mitt hem? Ja, jag har bott i samma hus hela mitt liv. Så självfallet kommer det känns lite konstigt/tomt att bli av med mitt egna rum och resten av dehär huset, som i jämförelse med en lägenhet, är stort. Jag kommer nog sakna grejen med att bo här hemma hos min familj som har uppfostrat mig och levt med mig. Men även om det kommer saknas så kommer det känns så underbart att få börja på eget nu. Eget boende tillsammans med min pojkvän. Bara att skriva det få mig att le. Tänk när vi kommit såpass långt att det är vi som uppfostrar ett barn. Tänk när det istället blir lite som förflyttat - jag tar rollen som min familj haft för mig. Jag startar min egna familj.

Men det är långt ifrån det jag tänker på nu när jag tänker på lägenheten/en lägenhet. Jag tänker på allt det lilla som att åka iväg och handla mat, laga maten, städa, tvätta kläderna, inreda o.s.v. Det kommer inte längre vara så att jag ringer till mamma och säger "kan du köpa med dig det och det hem" eller frågar "vad ska vi äta idag". Det kommer istället bli jag och Sebbe som åker iväg och handlar våran mat och bestämmer våran egna mat som jag kommer laga (ja han jobbar 6-18 så det är väl inte troligt att han lagar maten just dom dagarna - fast jag hoppas vi lagar den tillsammans på helgerna, mys). Sen kommer dedär med att städa en hel lägenhet, istället för som nu, ett rum. Grejen med att betala räkningar istället för att se ens föräldrar ta all post som ligger i kuverten. Sen det med att tvätta sina egna kläder, ja några gånger har jag gjort det, men det är långt ifrån en vana.

Tänk så mycket småsaker det är, som ändå blir ganska stora.

Så ja, självfallet känns det helt perfekt att äntligen få flytta och klara sig själv. Men samtidigt så kommer det kännas konstigt, i alla fall till en början. Oh, helt underbart förövrigt!

Speciellt tanken som slog mig nu, att jag kan ligga på soffan och bara mysa med min Sebastan precis när jag vill. Det kommer inte vara några 16 mil längre. Okej, nu älskar jag tanken. Jag vill bara flytta NU!