Det här med att läsa tillbaka i bloggen är för mig ett sätt att minnas, minns på ett annat sätt än vad jag gör i vanliga fall. Jag har just suttit och läst vad som hände runt omkring mig under 2009, alltså för tre år sedan. Det året är för mig ett år som jag minns helt utan att läsa om det, men det är så mycket små detaljer som kommer tillbaka, som får en att glädjas på nytt.

Att året började väldigt upp och ner, med både snedsteg och tråkigheter är något som inte är lika starkt i mitt minne idag, det positiva väger liksom över.

Självfallet minns jag att året började med en helt annan person. På något sätt var det som ett annat liv, för ingenting där - var likt det jag har nu. Jag minns också att jag mådde sjukt dåligt då, då när jag fick besked om att känslor svalnat. Jag levde vidare min bubbla då, i hopp om att allt skulle komma tillbaka - i hopp om att allt skulle bli som det var innan. Men tiden gick och tillslut var beskedet - att det aldrig mer kommer bli som förr, att det från och med då skulle förbli vänner och aldrig någonting mer - väldigt glädjande för mig. Jag skrev mycket i min blogg om att Jag var inte ensam utan Jag var fri. Alltså vände allt inom en väldigt kort period.

Att bli dumpad var ju rena helvetet, vi hade ju varit tillsammans i strax över åtta månader. Allt var rena helvetet för mig, för jag visste inget bättre. Jag hade fått mina känslor besvarade av en person, som jag hade ett förhållande med, det var för mig väldigt stort. Sen tog allt slut. Klart det kändes jobbigt. Men tänker jag på det nu så, vad är egentligen åtta månader? Ingenting egentligen, allt som man vill ha - kommer senare. Den där första tiden är för ny, för osäker..

Samtidigt som jag fick besked om att vi skulle förbli vänner så hade jag redan börjat prata med mina fina Sebastian. För mig var han nog lite för långt bort egentligen, lite för långt bort för att det skulle kunna bli någonting mer än en person att skriva "flörtiga" grejer till. Jag var nog samtidigt väldigt osäker, liksom varför skulle han av alla människor ens vilja vara nära mig på det viset? Han visste ingenting om mig.

Men ja, jag har skrivit väldigt mycket nedräknande i bloggen också. Jag räknade ner till dagar då jag kunde få se honom, jag räknade ner till dagar då jag skulle få se honom och ja, jag räknade ner till dagar då jag skulle få träffa honom. Jag minns än idag hur bra jag mådde, men samtidigt hur jobbigt jag hade det i min mage. Så närvös man va.

En annan del av allt är väl att jag skrev ett inlägg där jag var så orolig, rädd och helt enkelt extremt förvirrad över vad som skulle ske med mitt liv efter studenten. Jag hade ju också drömmar i mitt liv. Att bilda en familj, att ha ett jobb, allt dedär som man liksom gör när man växer upp. Men vad skulle jag göra? Jag hade Sebbe, men samtidigt som jag mer än allt ville leva resten av livet med honom så hade vi just vid detta inlägg bara varit tillsammans i snart två månader, alltså väldigt kort tid för att ens kunna drömma om så lång tid framåt.

Det är det jag syftar på med detta inlägg. Även om tre år nu inte är så himla mycket, så är det ändå på något sätt som ett helt liv för mig. Jag fick som jag ville med att skapa allt i mitt liv tillsammans med just Han. Jag fick ganska fort en ring på mitt finger och så fort studenten var klar och jag satt där i mitt "vad-kommer-hända-sen"-tillfälle, ja då satt jag och letade för fullt, letade efter ett boende som skulle kunna få mig och Sebbe närmare varandra. 15 mil var trots allt väldigt jobbiga vissa dagar. Även om jag väldigt ofta tackar dom där milen, kanske hade vi inte varit där vi är idag om det inte vore för dom.

Tillslut lyckades vi få tag på en lägenhet. Men det var inte vart som helst utan ca 10mil ifrån våra egna vänner och våra egna familjer. Men trots detta fanns det aldrig ens en tvekan inom mig. Så fort vi hade chansen att ta lägenheten så tackade vi ja och några månader efter våran ett-års dag så flyttade vi ihop. Till vårat eget.

Det är ju rätt sjukt egentligen. Men idag sitter vi här, vi har bott här i över 1½ år med våra katter och vi har bott här genom både glada och sura dagar. Men det kanke är det som är så bra. Vi sitter här och väntar på något som vi skapat tillsammans. Vårat älskade barn.

Jag tackar dig Sebastian, för allt du gett mig under dessa år och för allt du ger mig varje dag! Din kärlek till mig kan jag aldrig tröttna på. Jag är lyckligt lottad som fått just dig att tillbringa livet med. Som alltid så kan man aldrig se in i framtiden, men har vi klarat oss hit så varför skulle vi inte klara mer? Du har gett mig den finaste gåvan man kan ge en annan person. Du har gett mig ett barn och det är inte bara mitt utan det är vårat. Jag kan inte vara annat än lycklig åt att du dagligen kan se på min mage och le, även om den blir större och jag inte längre ser ut som första gången du såg mig. Jag kan inte vara annat än lycklig åt att du varje dag säger att du älskar just mig. Jag kan heller inte vara mer lycklig än vad jag idag är, åt att du alltid påminner mig om att det är mig du vill leva ditt liv med och ingen annan. Aldrig skulle jag klarat mig hit om det inte vore för dig. Du har hjälpt mig med nästintill allt sen jag tog min student och sen du första gången sa att du och jag var Vi. Jag älskar dig!