Blev inte en allt för lång dag hos Amanda eftersom att dagen började med strul.

 

Emil vaknade runt 7.30-8, kände att det kanske var lite väl tidigt men ja då kunde man göra allt i sin egen takt så skulle vi ändå komma hemifrån i lagom tid tänkte jag.

 

Efter att ha åkt en bit känner jag hur konstigt det börjar lukta i bilen. Störande? Jo kanske lite. Ingen aning om det kom utifrån eller inifrån. Stannar efter vägen för att öppna motorhuven. Inte därifrån. Luktar utanför bilen utifall att det är något ute. Inte där. Tänker att det kanske märks snart annars, ska kolla till Emil innan jag åker vidare och där luktade det typ 10 gånger värre och ser i solljuser sen att det är lite rök. What!?

 

Öppnar bakluckan och ser att det ryker ut ur bakluckan. Ni kanske förstår att man får lite halv panik. Jag kan ingenting, jag har inga verktyg, tänk om det brinner - jag har ingen brandsläckare.. ska hela min bil brinna upp då eller?

 

Ringer Sebbe och han misstänker något fel med kablarna där inuti. Ja jo men dom kommer jag ju inte åt så jag tänker att jag plingar på lite snällt hos husen där för att se om de kan hjälpa mig. Tre hus, bilar på gården, ingen öppnad. Dööda mig!

 

Ringer grannen i hopp om att han kan komma och hjälpa. Han ska bort, ja, han ska bort just precis DÅ! Alltså nej jag skojar inte.

 

Ringer min bror medans jag fipplar bort en säkring så det inte finns ström till kablarna där bak. Ingen rök men vadå, ska jag åta utan vinrutetorkare också? Nej.

 

Åker hemåt med bilen, i hopp om att ingen ny rök ska komma ut. Går in och hämtar Sebbes extranyckel till hans bil, åker in till Enköping och tar hans bil som (äntligen något positivt) står där idag eftersom att han samåker. Ställer dit min bil och lägger bilnyckel på bakdäcket. Saknas väl bara att någon kommer och stjäl bilen.

 

Väl iväg skriker Emil hela vägen till Fagersta. Någon som tröttnat på att åka bil? Skoja inte med mig.

 

Hos Amanda är allt underbart och vi gick även upp till Kim och Emelie och hälsade på bebis och busMoa. Sjukt längesen jag träffade Emelie, minns inte ens sist? Så det var superkul, trist att Emil just då var kinkipinka och tillslut däckade i min famn, får väl ta om det en annan dag helt enkelt? :)

 

Men men, hemåt igen - Emil skriker hela vägen.

 

Men nu har jag det så lugnt och skönt. Min bil står på parkeringen, inte stulen. Sebbes bil står på parkeringen, hel och fin. Emil sover (han skriker inte!), Sebbe sover, katterna sover och nu ska jag också sova.

 

Mina öron måste vila om vi säger så.