Nu ligger hon här, våran älskade bebis som visade sig vara en dotter, nu ligger hon här i mitt knä och spanar (och hickar). Så bara helt plötsligt kom hon i alla fall ut, haha.

Så hur gick allt till?

Som jag skrev sist så hade vi tid för överburenhetskontroll på torsdagsmorgonen klockan 08.00. Under onsdagskvällen satt jag och blev besviken och halvledsen då jag bestämde mig för att googla vad detta egentligen innebar och fick fram detta:

Överburenhetskontroll En överburenhetskontroll innebär att blodtryck, urinprov, CTG samt fostervattenmängd och barnets läge i bäckenet kontrolleras då du är i graviditetsvecka 42+0 på Specialistmödravården. En förlossningsläkare gör sedan, utifrån dessa kontroller och din hälsa, en bedömning när och på vilket sätt förlossningen ska sättas igång.

I de fall inga medicinska hinder föreligger och att allt ser bra ut, gör vi dessa kontroller varannan dag mellan graviditetsvecka 42 och 43.Igångsättning av förlossningen görs mot slutet av graviditetsvecka 43, dvs senast 43+0.

Hur löjligt skulle inte det vara? Att få åka dit på en kontroll och allt visar sig vara bra och därför skulle vi sen vara tvugna att åka till Uppsala varannan dag i en vecka till (om ingenting annat skulle hända vill säga). Kändes inte alls okej.

Men, någonting hände. Min väckarklocka var ställd på 05.00 men klockan fyra på torsdagsmorgonen så kom första värken, jag kände så väl igen den där känslan som kom i båda rygg och mage, men den var väldigt svag och det tog ett tag innan det kom en till, men från 04 till 05 så hann jag känna några trots att jag försökte övertala mig själv om att det säkert bara var inbillning eller att de skulle avta igen.

Jag gick i alla fall upp för att ringa förlossningen för att kolla så vi kunde komma in till åtta som det var planerat. Nämnde ingenting om mina värkar eftersom att jag tänkte att de bara skulle visa sig sen under kontrollen ;)

Men tiden gick och mina värkar tog fart, blev helt plötsligt mycket tätare och smärtsammare. Vi fick helt enkelt tänk om. Sebbe ringde sin pappa och bad han möta upp oss utanför förlossningen då vi inte skulle hinna åka hem till dom för att lämna av Emil.

Efter vägen börjar jag bli lite närvös och irriterad då jag känner att det börjar trycka på. Nej, jag vill inte ha krystvärkar. Inte i bilen! Jag nämner det för Sebbe och han frågar om han ska ringa ambulans, jag är väldigt hjälpsam och säger "jag vet inte" medans jag fortsätter hålla emot och andas när mina värkar kommer. Sebbe tar ett eget beslut och slår på varningsblinkers och blinkar med helljuset för att bilarna framför ska hålla sig ur vägen. Tro det eller ej så flyttar alla på sig förutom två små bilar som inte fattade grejen.

Väl framme vid förlossningen är klockan 06.50. Vi går in och blir visade till undersökningsrummet där de ska kolla CTG och alla detta. Jag börjar med att sätta mig och ta en värk. Sen tog hon blodtrycket och efter det är jag tvungen att ta en ny värk och poff.. där gick vattnet. En hel sjö kommer ut och jag får snabbt ombyte så vi kan gå till förlossningsrummet.

Väl på rummet sätter hon på CTG-mätaren och den som lyssnar på bebisen utifrån magen (minns inte vad det heter?) och ska sen undersöka mig. Men hon får vänta för det kommer en värk, jag andas, försöker fortsätta andas.. men det trycker på. Hon frågar om det känns som att jag måste krysta och jag kan bara säga ja. Värken avtar och hon säger att vid nästa värk så kan jag försöka trycka på lite försiktigt bara, för att det inte ska gå för fort, men medans hon pratar kommer nästa värk och det går inte att styra hur hårt eller löst jag ska krysta, bebisen åker neråt med hjälp av värkens kraft och helt plötsligt får dom lyfta upp mina ben för att göra plats åt bebisen som ligger med halva huvudet ute och min värk avtar.

Barnmorskan retar min mage för att gå igång en ny värk och när den kommer så glider bebisen ut och jag kan inte annat än skratta. Skratta åt hur fort allt har gått! 07.18 kom våran älskade dotter ut, med en jädra fart alltså.

13 dagar över tiden kom en bebis på 3500gram och 52cm ut. Några stygn fick jag ta men strax där efter så är jag uppe och går, tar en dusch och vi bara väntar på att klockan ska bli 15 så att läkaren kan komma för att undersöka bebis innan vi kan få åka och hämta våran stora pojke hos farmor och farfar och åka hemåt.

Så detta var allt, en väldigt annorlunda dag. Att tidigt på morgonen fara genom trafiken med en jädra fart för att senare samma dag åka hem samma väg med ett allt lugnare tempo och två barn i bilen. Våran fina familj på mamma, pappa, son och dotter. ♥