Jag börjar med att säga att Emil somnade efter en timme idag. Klockan 20 sov han som en stock :) Och bara så ni vet, jag skriver det lite för min egen del det här också, haha!

 

Dagen idag har bestått av inte mycket alls. Tog en sväng förbi jobbet för att hämta två böcker jag ska låna av en kollega då jag helt plötsligt har kommit in i en läsbubbla och vill läsa en massa bra böcker, alla "naaaw"-ade och blev lite kära i lillan, som vanligt när alla brudar där får träffa bebisar ;) haha!

 

Annars har jag dammsugit en sväng och tvättat en maskin tvätt. Lagom sysselsättning.

 

---

Men nu över till något helt annat. Ibland får jag en känsla av att jag skriver i den här bloggen om allt som är så bra och puttinuttigt, att mina barn är helt perfekt och aldrig är jobbiga eller skrikiga. Ibland får jag även lite dåligt samvete då någon säger att deras barn vaknar på nätterna, skriker mycket och alltid och dom frågar hur Ellie är. Jag får då lite svårt att säga att hon är snäll och sover hela nätterna, det känns som att jag lindar in allt jag säger i rosa bomullsmoln.

 

För mig känns det som att detta inlägg och detta är det enda "negativa" som skrivits i min blogg, men så kanske det inte riktigt är. Men det känns som att resten lindats in.

 

Men, så är inte fallet.

 

Att jag skriver om hur mycket kärlek jag känner kan jag tänka mig är fullt förståeligt då man hamnar i sin lilla lyckobubbla. När jag sitter själv med en sovande Ellie så skulle jag kunna sitta och stirra mig blind på henne. Igår kväll när jag gick upp och la mig bredvid Emil i sängen så hade jag lust att krama honom hårt resten av natten för att bara hålla om min älskade pojke!

 

MEN, sen kommer det bakslag. Klart som fan att det kommer bakslag. Alla barn kan inte ALLTID vara 100% nöjda. Emil var en lugn bebis ansåg vi, han hade sin mini släng av något kolikliknande, men i övrigt så snäll så. Men sen kom Ellie och är om möjligt ännu lugnare. Bortsett från att hon ibland gärna vill ligga nära, Emil kunde lika gärna ligga själv på soffan och sova mest hela tiden.

 

Emil har nu växt upp en liten bit, han trotsar, han häller ut leksaker på golvet och när man säger åt honom så säger han bara nej eller halv ignorerar en. Jag kan få tokspel på att behöva TJATA(!) så jäkla mycket som man får göra, men.. sen kommer den där gången som idag. Han hällde ut alla leksaker, jag sa inget då jag inte orkade ta fighten just då för jag satt och matade Ellie. Kort därefter börjar han plocka tillbaka allt, ställer upp sakerna på sina platser i hyllan och fortsätter sen att städa undan alla leksaker han tidigare hade dragit ut, utan att jag ens sa någonting till honom. Då övervägde den lilla gesten allt det andra och helt plötsligt "glömmer jag bort" att skriva om hans jobbiga stunder.

 

Han är även en jäkel på att kunna peta i maten, någon bit kastas ner på golvet och tar man bort tallriken från honom så kommer tårarna för han vill ha "baaaaat!!" Ja, ni fattar grejen. Idag kom det. Då sa vi åt honom att om han skulle ha mera mat då fick han äta duktigt och inte hålla på och kasta. Han tog två stora fina tuggor, puttade bort tallriken och sa "batte baten" Ja, tack för maten om ni inte förstår. Så där kom det igen, en liten grej som väger över och man "glömmer bort" den där trotsiga pojken.

 

Ellie är inte bara superlugn och sover exakt hela dagarna, hon kan gnälla - i annat fall än om hon är hungrig, trött eller vill ha närhet. Hon kan få magknip och det enda som duger är att gå omkring - "mamma, du skulle bara våga gå mot soffan", tro på fan inte att du kan sätta dig ner med henne om hon är på det humöret. Men se, dom stunderna sker så sällan så jag "glömmer bort" även dessa.

 

Men nu vill jag nämna dom, för att jag inte vill att allt ska verka som fluff fluff. Jag vill inte att folk ska tro att jag förvränger vårat verkliga liv till något perfekt, för nej, ingenting är perfekt. Även om det i mina ögon nästan är det, men det är bara för att jag är så jävla lycklig åt vart jag har kommit i mitt liv.

 

Så åter igen för att få avsluta detta långa inlägg någon gång. Tro inte allt är fluffiga moln här hemma, för ibland har vi jobbiga fighter, tjatande, skrikande, gråtande, trotsande, bråkande, vägrande, envishet, ignorans, osv. Men, sen kommer det som vi också har, som överväger allt detta. Kärleken.