Hur mycket kan folk gå igenom innan de verkligen totalt bryter ihop? Finns det ens något svar på det? Ja nu är det inte så att något har hänt, nejnej. Jag bara tänker allmänt.

Vissa kanske går igenom hur mycket som helst under sitt liv, under kort tid. Andra kanske bara har det bra och visst, alla går nog igenom någon liten grej ibland. Det är svårt att undvika. Men vad det än handlar om, så tar det ju hårt på folk. På ens inre, ens psyke.

Med "saker som händer" så menar jag kanske att folk dör, olyckor, missförstånd, misstag, lögner, svek, ja allt kan göra ont, men på helt olika sätt. T.ex om någon dör, så är det ju något hemskt och då byggs det upp massa saknad efteråt, men lögner och svek kanske istället bygger upp en "feghet" - man backar och vågar inte längre lita lika mycket på folk.

Jag kan inte påstå att jag gått igenom mycket tråkigheter under mitt liv. Men jag har gått igenom saker som tagit hårt istället. Visserligen är jag en jävligt känslig person, om jag kan uttycka det så, så jag tar större skada pga. det också. Men angående dödsfall så har jag endast vart med då en person försvunnit ur mitt liv. Min farmor, min farfar är också borta, men han försvann innan jag föddes. Min mormor fick en hjärtattack för någor år sedan och då steg rädslan att jag skulle förlora även henne. Men det blev inte så. Detta är saker som har byggt upp stor saknad såklart, men inte mer än så.
Jag har varit med om olyckor, då jag t.ex blivit påkörd av en bil och jag har varit nära på att drunkna. Detta skapade rädsla för mig mot vatten och mot rondeller (jag blev påkörd i en rondell). Visst, det låter kanske fegt på sina vis. Men det är jag. Att ha huvudet under vattnet idag är extremt jobbigt, små snabba filmsnuttar visas i mitt huvud. Då jag kan se allt som hände då. Det var inte ens speciellt, jag blev uppdragen ur vattnet ganska på en gång, men jag kunde inte heller simma och detta gjorde att jag fick panik. Att jag blev påkörd av en bil gör även att mitt hjärta slår sjukt snabbt av rädsla, då jag passerar rondeller. Om jag sitter i baksätet i en bil eller om jag sitter och kör en moped påverkar inte så mycket. Jag ser fortfarande faran i det hela och jag blir rädd för det.
Mina föräldrar körde av vägen för snart ett år sedan, med motorcykel. Jag blev hemma själv några minuter då mina bröder fick uppgiften att åka iväg och hämta motorcykeln som låg i diket. Samtidigt som mamma och pappa låg på sjukhus - jag hade ingen aning om hur illa det var med dom. Jag grät många tårar under de minutrarna dom var borta - kanske 15-20 min. Och det var jobbigt att inte ha en aning om hur mina föräldrar mådde. Men mamma fick bara åka till ett mindre lassarett så jag antog att det inte var så farligt för henne. Pappa däremot fick ligga på intensiven i ca4 dagar om jag minns rätt. Den tiden var jobbigast, då vi även kunde hälsa på honom. Alla sladdar, alla pipande apparater. Usch. Jag glömmer aldrig den stunden. Men även om han var kontaktbar och inte var allt för skadad. Så var det nog mycket. Om en av apparaterna började pipa lite extra, så kände jag mitt hjärta hoppa i galopp inne i bröstkorgen. Varför pep den så? Händer något farligt? Men det var aldrig så farligt. Han fick komma hem efter en vecka. Men än idag så känner han av sina revben och skulderblad - som tog störst skada.

Jag har självklart gjort misstag, det gör alla. Men jag ser inte alltid dom som negativa. Jag lär mig ju av dom. Men visst, mitt senaste stora misstag kunde ha gjort mig till en gammal Evelina. Singel och ledsen. Som tur var så gick allt vidare. Man måste kämpa extra ibland, det får man aldrig glömma.

Ja, det har hänt mycket i mitt liv, lögner och svek och ja, mycket. Men allt behöver inte tas upp här. Det finns en grej som är värre än allt dehär och det är ingen som vet vad det är. Mer än min familj och dom som mina föräldrar sagt det till. Det får räcka så. Detta hända kanske när jag var 8-9år. Men det kan hända att jag än idag faktiskt brister i gråt för detta.

Jag vet, ett liv är aldrig rättvist. Men hur mycket ska en människa få ta egentligen? Mitt inlägg har blivit långt, men jag är bara 17 - snart 18år. Hur kommer resten av mitt liv få se ut egentligen?

And I can't breathe without you <3

Jag är avundsjuk på Natta som alltid, då menar jag alltid. Ska få till någon cool och annorlunda design på sin blogg. Pga att hon ändrat på sin, så är självklart även jag sugen på ändringar här då, men vad? Ska jag göra det färglatt? Ska jag byta textstilar? Bilder? Vad? Jag vet inte alls hur jag ska göra. Men jag vill ändå göra någonting, det är svårt dedär ibland.

I vilket fall så tror jag att jag nog ska försöka ändra lite, det har varit likadant på min blogg vääääldigt länge nu, så om det kommer bli rörigt eller något, så vet ni vad det beror på. Jag säger "done" när de är done!

Om alla låter bli att äta glass under ett år, så räcker pengarna till undervisning till alla världens barn.

Jag sitter i skolan nu, börjar väl om ca 30min. Men vill nog köpa en godis innan dess. I vilket fall sitter jag i datasalen lite halvmobbad. (AnnIrene, Cattis & Orren sitter några meter bort).

Min hjärna går i högvarv just nu, då jag verkligen måste komma på någonting att ge min älskade pojkvän på måndag. Mikke är snäll och försöker hjälpa mig, men svårt är det. Och ja, kommer jag inte på något så kan jag ju alltid ge han några extra pussar eller så, men det är ju snålt.

Och till Linneah, jag var snäll och slog din pojk idag. Vilket du bad mig om för kanske några veckor sen, men ändå. Han slog inte tillbaka i alla fall :)

Nej, nu ska jag sluta nörda och be godiscattis(som för övrigt har godisförbud) att följa med mig ner till elevhallen och köpa hennes älskade sportlunch - till mig själv. Annars får AnnIrene/Orren bli offer för det :) Tjohej! ♥

Ja så är det ju jag och alltid fastna för bloggar hit och bloggar dit. Klick!

Jag satt i Sälen med brudarna i lägenhet nr 710 och glodde på Sanningens Ögonblick på söndagen då vi kom fram. Det var en tjej som fick frågan "Älskar du Erik?" (hennes pojkvän) - Ett självklart ja var jag berädd på att få höra eftersom att de varit tillsammans i  två år. Men nej, hon svarade nej. Liksom va? "Jag vet inte om jag älskar honom". Vadå vet inte? Vet man inte om man älskar sin partner efter två år så är man väl inte tillsammans med människan?
Okej ja visst, man kanske har svårt att gå vidare, som hon hade som anledning, men två år? Hallå.
Ja, jag vet, sak samma när man älskar sin pojk/flickvän, men fan vad jag störde mig på det. Han älskade ju henne så hur kul är det för honom att säga "Jag älskar dig" och inte få något svar tillbaka? Stackars honom.

En sak till om förhållanden och saker. Jag satt och läste ur FRIDA idag och har ni tänkt på hur ofta alla kända personer vill hålla allt hemligt? Nej jag inte tillsammans med honom. Nej jag dejtar inte henne. Nej jag är inte gravid - min mage står bara rakt ut. Liksom varför neka? Sanningen kommer ju ändå alltid fram så varför fan inte bara säga sanningen, skäms dom eller?

Nog om mitt klagande kanske. Jag är bara onödig, men jag är på skriva-av-mig-humör, haha.

Amanda var dum nog att anklaga att jag ljög i mitt förra inlägg. Det är inte sant.
"JAG ÄR PICASSO DU ÄR EN COPYCAT!" - detta är lögn, picasso is me, copycat is Amanda, tihi (a)

Har håltimme nu. Amanda fuskar, AnnIrene är skillad och jag är skillad. Vi ritar djur. Hihi!

Jag kan inte inse att jag och baby snart firar ett helt halvår!

Jag vet att det kanske inte är så mycket, men för mig är det det. För mig får dehär mig att inse att mitt liv faktiskt kan göra stora vändningar på kort tid. Lite förklaring hur allt gått till kanske?

Det var en vecka i slutet av juli, min bästa Elin var hos mig och vi bodde ute i husvagnen eftersom att mitt rum rustades. I vilket fall, jag hade inte comviq då och jag fick för mig att jag tyckte om en grabb då. Och han hade comviq, så när Elin var hos mig tog jag hennes mobil ifrån henne. Jag skrev sms med killen och ja lite sånt.
I början av augusti åkte hon hem(2:a) och "min" mobil försvann. Så istället började jag skriva från min mobil och detta ledde ju till att killens pengar gick åt. Tillslut tog dom slut och eftersom att han var med Dennis, så var Dennis snäll och lånade ut sin mobil så killen kunde skriva att hans pengar var slut osv. Jag svarade tillbaka till Dennis mobil i all hast, utan att tänka på det. Sen fick jag ett svart senare samma kväll, men det var inte killen som svarade, det var Dennis.

Smset kom fram för sent och Dennis var inte längre med killen så därefter började jag och Dennis skriva sms. Men inte om något som skulle få oss på fall för varann, nej. I början fick Dennis vara en lite budbärare eller vad jag nu kan kalla det. Han fick försöka att ta reda på vad den killen tyckte för mig. Jag ville bara få ihop allt på något vis. Tillslut insåg jag att nej, jag tycker inte alls om honom. För han var inte speciellt snäll mot mig, han sket i mina sms då han inte orkade skriva. Men han sa inte det utan det var Dennis som fick fråga honom varför han inte svarat på mitt sms.

En dag så bestämde sig Dennis i alla fall att följa med killen till hans skola (vi går på samma skola) och sen satt han där i elevhallen och bad så snällt om att jag skulle komma ner och säga hej. Vi hade då skrivit sms i nästan en månad och okej visst, kan ju inte vara farligt tänkte jag. Men shit vad fel jag hade. Jag blev livrädd. Jag sa hej sen gick jag därifrån. Men jag fick sitta 5minuter senare med honom, en gång till. Men jag var fortfarande lika blyg och jag bara satt och skrattade åt deras dumma samtalsämnen/kommentarer.

Och helgen efter hans "skolbesök", så åkte jag hem till honom och sov där. Tro det eller ej, men jag vågade det. Eller nej, jag åkte dig och tittade på han när han sov. För jag vågade inte sova. Jag var nervös som fan men ändå kände jag mig trygg i hans närhet. Jag pratade mycket för att vara mig. Nej, jag pratade inte mycket-mycket-mycket, men jag var inte knäpptyst i alla fall. Jag hatar fortfarande att vara blyg!

Nästa gång kom han till mig, han och jag bodde själva i min brors lägenhet och det var toppen. Sen dess har vi nästan sätts varje helg. Och jag ångrar inte ett skit.

Ja jag vet, den här förklaringen låter lame, men det är såhär det har gått till. Ett försent framkommet sms fick oss till dom vi är idag och om ca 1vecka firar vi in våran 6:e månad tillsammans. Jag är så sjukt jävla lycklig och jag vet bokstavligt talat inte hur jag någonsin ska kunna beskriva det.

Oavsett vad som kommer hända i alla fall, så kommer jag alltid att älska honom.
Pga det stora avtrycket han har gjort i mitt hjärta, i mitt liv.

---

Det var en enkel förklaring till det. Haha. Vet inte om någon nu ville veta, men ändå.

I vilket fall så vill jag tacka alla mina vänner, för utan dom, så hade jag aldrig klarat mig in i ett förhållande. Utan dom hade jag inte äns klarat mig fram till den dagen då jag började prata med Dennis. Det är dom som fått mig att klara mig igenom tuffa tider och det är dom som fått mig att våga! Jag älskar er och ni alla vet vilka ni är.

Haha 210 åt skogen. 710 var det ju vi bodde i, såklart. Tur att AnnIrene finns och rättar mig lite ibland. Men som jag sa till henne, jag kan ju inte minnas allt heller.

Dagen idag suger, det är ju söndag så jag hade kanske inte förväntat mig så mycket heller. Men ändå. Liksom snälla jag vill bo där det händer någonting. Och jag vill bo i närheten av min baby, min snyggaste!

Jag vaknade idag och tittade på mobilen, 11.04 - bra, inte allt för sent. Sen kommer pappa och knackar på dörren och frågar om jag vet vad klockan är. Ja, säger jag. Vad är den då? Frågar han då. Hm, tjugo över elva kanske? Nej, den är halv ett. Det är sommartid.

Okej, jag gick inte upp så tidigt som jag trodde från början då. Men ändå, vadå sommartid? Det är snö ute, kallt ute. Då kan man ju inte bara ändra till sommartid. Men förhoppningsvis så drar väl den nya tiden med sig sommaren. Eller vad tycker ni?

I vilket fall så vill jag ha helg, men ändå så vill jag till skolan. Ja det låter mysko. Men skolan vill jag till för jag saknar bästavän och den normala vardagen och helgen vill jag till för då är det pååååsklov. Funfun! Jag har visserligen ingen plan alls, mer än för måndagen den 6e då jag och min babe firar ett helt halvår. Ja, tiden går fort.

Nu har jag tråkigt, så nu sitter jag bara och skriver. I alla fall så ville jag få fram att jag längtar till sommaren!

Jag förstår inte hur det ens famn, ens händer, ens värme, ens hjärtslag och ja. Allt normalt. Kan vara så betydelsefullt för någon annan.

Under de dagar vi var i Sälen så saknade jag Dennis lite extra, för jag visste hur långt ifrån varandra vi var. Och då när man kom tillbaka från den där långa turen på fjället, så var jag trött och kall och jag ville bara ligga i hans famn. Liksom hans famn? Varför inte bara lägga sig under ett täcke och sova? Ja, det är svårt att förklara dedär. Men när jag insåg hur tomt det var utan honom, även om vi var 7st i lägenheten, så ville jag ha hans famn. Jag ville ha hans värme. Jag ville höra hans hjärta slå.

Det var pga den galna saknaden som jag åkte till min älskling redan samma dag som jag kom hem. Vi började med att gå hand i hand inne på ica och handla. Ja, tillochmed det lilla stärker mina känslor. För det lilla får mig fortfarande att inse att det är vi, han och ja. Oavsett om det finns hur många andra personer som hellst i världen. Och även om alla tittar på oss. Så går vi där hand i hand. HA! för dom som ser oss ha det så bra. Det är så det ska vara. I vilket fall så stack vi hem sen, låg och pratade om allt och inget tills vi istället kröp ihop framför tv:n. Visserligen somnade jag ganske så bums eftersom att jag trots allt inte fått allt för mycket sömn uppe i Sälen.

Och han var lat att skippa skolan på fredagen, men det gjorde inte mig något. Då fick vi bara mer tid för varandra. Och allt detta får mig fortfarande att inse att det är hans händer jag vill hålla, att det är hans famn jag vill ligga i, att det är hans hjärta jag vill höra slå och att det är just hans kroppsvärme jag vill känna mot min kropp. Det är den ända värmen som kan värma mig på riktigt, rakt igenom.

Jag älskar känslan av att ha någon, och jag älskar känslan av att allt bara fortsätter på. Vi lever på och vi älskar varann.
Jag har en pojkvän och jag är lycklig. Dennis, jag älskar dig! ♥

Jag är hemma nu. Åker dock iväg snart igen.

Sälen var skitkul. Lägenheterna vi bodde i var toppenfina och bästa utsikten. Backarna var fina men jag var sällan där, ja vad gjorde jag i sälen egentligen?

Måndagen var det tur med längdskidor uppe på fjället. Låter sjukt tråkigt, jag trodde det skulle vara roligare än vad det var också. Men stolt är jag över mig själv, för jag klagade enormt lite och vädret sög på hemvägen. Men se, jag lever och är glad.

Snölekar var det igårkväll och det var toppen kul, haha. Lite barnsligt så. Så det ska vara, BF is the shit.

Snart åker jag till Dennis eftersom att jag saknar honom. Jag har inte brutit några ben för er som undrar, tyvärr Linneah. Men ja, bilder och mer skrivande kommer kanske typ.. på söndag eller så.

Ursäkta för dålig upptadering!

Det återstår 2timmar!

Nu ska jag käka frukost.

Jag skrev texten "Tell me it's over, I still love you the same" under en bild på bdb. Helt galet vad alla blev rädda och trodde något om mig och Dennis. Men så ligger det ju inte till. Allt är bra mellan oss.

Texten är en låttext, jag tyckte om den, för även OM han nu en dag skulle säga att det är slut, så kommer jag ändå alltid att älska honom. För han har gjort ett sånt stort avtryck i mitt liv, så det är liksom något som jag aldrig kommer att ångra och jag kommer heller aldrig att se tillbaka på det och tänka "fan" utan jag kommer att tänka "shit vad glad jag var, vad bra vi hade det". För det är så det är. Så för er som blev rädda. Förlåt :)

I vilket fall så börjar jag bli rädd för hur det ska bli i Sälen. Det har blivit lite småtjafs hit och dit mellan vissa av oss stugkompisar och det är ju mindre bra. Jag vill ju upp dit och ha skit kul, kunna sitta uppe och skratta hela nätterna och komma hem med kameran FULL av minnesbilder. Ja, för kul är vad jag ska ha där uppe. Nu skiter jag i dedär skitsakerna. För i våran stuga ska vi ha kul! I våran stuga ska vi vara sams.
Så om det inte passa någon annan så är det nog bäst att hålla er undan, haha.

I vilket fall så var jag ner och köpte lite buss-ätbart nyss, mums. Ska bli så jävla kul dehär så jag vet inte vart jag ska ta vägen! Haha. Får se hur mycket mer uppdatering det blir nu, men jaja. Ska sluta nu i alla fall.

Ååh!

Idag har jag packat en massa massa, dock är det lite som fattas, då vissa saker behöver användas imorgon innan jag sticker t.ex tandborste ;) Så lite kommer packas ner imogon också.

I vilket fall, så är det 3dryga väskor och en liten. Jaha, jag ska liksom vara borta ca5 dagar? Hm, mycket behövs dock. I alla fall så längtar jag GAAALET mycket nu när det bara är 20timmar och 15min kvar tills bussen ska åka. Haha.

Jaja, jag saknar min pojk galet mycket också. Det är inte bra, för det är ca1 vecka kvar tills vi ses. Blä!

Men ja, jag ska låta bli att klaga, tiden kommer att gå fort! Nu ska jag bara sitta här och ruttna så det blir imorgon någon gång. Vad händer hos alla andra?

Jag sitter här idag igen, praktiken, men det här är sista gången. Usch, det känns ju nästan lite hemskt!

Det första man hörde imorse va; "Det är din sista dag idag" och massa ledsna miner. Det är ju inte kul alls ju! Sen stod dom och sa till varandra innan de gick in på lektion. "Det är Evelinas sista dag idag"/"Det är Ivis sista dag idag" - finns en grabb som fått för sig att kalla mig Ivi. Haha.

I vilket fall, de har rast nu och en lektion återstår. Om ca en timme är det lunch och sen är det slut! Jag  kommer visserligen vara kvar och snacka lite med min handledare och så. Men ändå, helt galet. Jag har 1½ timme kvar med "mina" barn!

Jag fick nyss ett underbart snällt beröm av min handledares man, han berömde mitt arbete med alla uppg. och han sa att det var otroligt bra gjort! "Eller inte otroligt bra, men du hade formulerat dig otroligt bra" Haha, jaha? Jaja, men glad blev jag i alla fall. Min handledare har självklart berömt mig hon också, och hon tyckte till och med att hon fick feedback av allt jag skrev. Shit vad kul att man kan göra så mycket för en lärare, bara av ett litet arbete. Haha.

Jaja, nu ska jag sluta skriva och börja gå upp mot sista lektioen. Blä! Men jaja, ha det bra! :)

Idag när jag kom hem från praktiken så gjorde jag inte så mycket mer än att byta om, sen gick jag ut på en promenad i det finfina vädret. Jag skulle ju gå in mina nya skor tänkte jag, så att dom inte är helt oanvända till söndag.

I vilket fall så blev det en sväng, jag var ute i ca 50 min(49.32xd) och varmt blev det! Men skönt som tusan. Nåja, tänkte bara berätta det. Höh!

Nu sitter jag här på praktiken. Näst sista dagen. Känns lite konstigt, men ändå skönt.

Jag har precis gjort klart en av uppgifterna som vi skulle göra och har därför en kvar. Egentligen förstår inte jag alls varför man ska få uppgifter att göra? Varför inte bara får praktisera och få lära sig av det man ser? Och sen typ skriva en liten reflektion om det man lärt sig eller så? Jaja, lita onödigt lär det väl få vara här i världen.

Och nu är det till och med en dag närmare Sälen. Längtar bara mer och mer!

Men nu börjar jag bli hungrig, så ska fråga min handledare lite snabbt om den andra uppg. Sen ska jag nog börja plocka ihop så vi kan gå upp och äta. Mums! (om det nu är god mat?)

Finns det någonting som ni verkligen längtar efter just nu?

Nej inga mer inlägg för idag. Blev lite snålt idag, men vissa dagar blir det ju så.

Men nu är jag så sjukt trött. Så jag funderar faktiskt på att slänga mig över mina kuddar och under mitt underbara täcke. Så får vi väl se om jag kan somna så här tidigt eller ej.

Imorgon är det nästsista dagen på praktiken. Iiih, börjar kännas lite nu. Båda glädje och sorg. Kommer sakna dom, men längtar sönder till söndag och jag längtar sönder tills jag kommer hem, då ska jag mysa med min pojkvän.

Haha, jag längtar till mycket jag hör jag. Men ja, då säger jag väl godnatt då. Godnatt!

Skolan är över för lite mer än en vecka. Praktik består det två dagar av sen jävlar blir det Sälen!

Idag så började dagen i alla fall med att jag och min grupp på trafikkunskapen fick stå och tittade hur bilar blinkade i en rondell. När det var klart så började min "stug-grupp" planera lite om vad som kunde köpas idag, som ska med upp till Sälen. Så efter att vi hade haft idrott - body pump som jag förövrigt dog i. Och samhäll - prov som jag förövrigt kuggade sönder i. Ja, en perfekt dag.

Men ja, efter all skola, så blev det upp på stan och först köpa en massa godis till oss själva och sen mat och annat nödvändigt till hela gruppen. Känns bra att ha fått så mycket gjort idag. Så nu är det inte så mycket att tänka på längre, bara packningen. Haha.

I alla fall, så är jag sjukt pepp på att få komma iväg till Sälen nu. Kanske träffa älskade och saknade Elin där uppe också. Hoppas!

+ att jag längtar till annat också. Mys!

Jag har insett en sak idag.

Jag är faktiskt stolt över mig själv idag också. Då jag klarade av att ha en lektion med alla barnen, 15st. Jag erkänner att jag höll på att banga ur totalt och be min handledare ta min lektion istället. Allt detta pga att jag som sagt verkligen hatar att prata inför folk. Jag hatar dedär med att stå och prata och alla tittar och lyssnar på bara mig. Jag ser hellre att alla sitter och tittar ner i bänkarna när jag pratar, men då blir det istället svårt att veta om de lyssnar på det jag säger?
Ja, det är inte lätt att vara den där blyga personen. Den blyga personen som jag alltid har varit.

Men det jag har insett idag, är att; shit hur jag har förändrats, även om jag egentligen kanske inte har det?

Jag minns då jag gick på skolan där jag praktiserar nu. Det gör ont att tänka på det nu, men i början (ända till 5an/6an?) så stod jag alltid i hörnet vid entre dörren. Själv. Ja, låter ju sjukt mobbat. Men sanningen är att jag inte var mobbad, utan jag vågade bara inte vara med någon. Jag vågade inte gå bort från mitt säkra hörn.
Barn kunde nog fråga om jag ville vara med och leka, lärare bad mig gå ut och leka med alla. Men jag sa bara med ett leende "Nej jag står bra här". Jag vet, det låter fortfarande sjukt. Men det är även sant. Jag kunde stå där, iakta hur alla andra barnen lekte. Men jag tror det bara var i början som barn/lärare bad mig leka istället för att stå där. Tillslut så var det liksom så att folk trodde något var fel om jag inte stod där. Folk slutade att "tjata" på mig, för de insåg att dedär var mitt hörn. Jag ville ingenting annat än att stå där.

Jag skyller på mig själv då jag tänker tillbaka och inser att jag hade få vänner. Jag skyller på mig själv för att jag inte insåg då, hur allt skulle sluta.

Dock så slutade detta i 5an/6an tror jag, då började jag umgås med en tjej och jag drogs ut från dedär hörnet. Jag insåg att det fanns mer att se på dendär skolgården. Men då var ju allt försent. Då kunde jag inte få tillbaka de vänner som jag hade kunna fått under "hörn-tiden". Jag gjorde ett val, ett val som ledde till en vän istället för stort umgänge. Visserligen är jag en person som hellre har få bra vänner än många "sådär" kompisar. Jag vill veta att mina vänner stannar vid min sida oavsett vad som händer. Och det är sällan folk stannar om det är ett stort gäng.
Jag har alltid tyckt så. Jag kommer fortsätta tycka så. Visst, jag har varit med dom där personerna som har varit ett stort gäng. Varit flera flera stycken och softat hemma hos någon utav dom. Men jag har insett idag att dedär inte alls var äkta. Det höll i sig under ett sommarlov. Sen när skolan kom igång, så var det inte alls samma sak längre. Man kanske hälsar på varann ibland, men inte mer än så. Det får mig att förstå, att sålänge jag har få bra vänner, så klarar jag mig bättre.

Det forsatte nästan lika dant på högstadiet. Jag hade en vän med mig ner till 7an. Tillslut "orkade inte hon med mig" (jag vet inte exakta anledningen till varför vi slutade umgås) och där satt jag, i ett bås. Ett hörn. Själv. Men tre tjejer var det då, tre tjejer från min klass var det då som kom fram och det var rättså tidigt i 7an. Jag insåg att jag behövde dom då. Jag kunde inte gå igenom 3år och sitta i ett hörn, igen. Så jag tog ett steg att våga lära känna dom. Våga skaffa mig några vänner. Vi fyra höll ihop 7an ut ungefär. När 8an började var vi nog bara tre. Men jag var en av dom tre. Jag var inte själv. Och vi tre höll ihop resten av skolåren på högstadiet. Vi var bästa vänner. Jag kallar detta mina bästa år i mitt liv. För det är då som det hänt mest i mitt liv. Under högstadieåren. Jag fick ännu flera vänner i 9an. Men inte folk som gick på min skola utan från en helt annan ort. Detta gjorde att det blev enklare för mig nu när jag började gymnasiet i just den orten. Jag hade vänner där. Och jag fick bara fler och fler.

Jag har vänner här och var idag. Alla inte lika nära som mina allra närmaste. Jag vet vilka jag kan räkna med när jag inte mår bra och jag vet vilka som nog bara kommer sitta och stirra och tänka på annat. Jag känner mina vänner. Men ändå kan jag ibland få tanken att "hur länge kommer dom stanna?". Ja, jag är en negativ person. Men jag är en ifrågasättare. Jag vill ofta ha saker och ting bekräftat för mig, men utan att fråga. Jag vill få folk att visa eller säga saker, utan att jag ska säga åt dom att svara på mina frågor.

Men när jag tänker på det. Jag kunde stå inför en klass idag, sköta en lektion. Jag har kunnat få vänner på orter där jag aldrig är, men jag har ändå träffat dom. Jag har fått träffa folk som är helt annorlunda mot vad jag är. Jag har kunnat få en pojkvän, även han på en helt annan ort. Hur kan allt detta komma sig när jag för ca 10 år sedan stod i ett hörn och bara iaktog allt som hände runt om mig? Hur kommer det sig att jag idag inser allt dehär? Jag vet faktiskt inte det. Jag har bara förstått att jag ibland måste våga ta egna steg till saker och ting.

En sak jag inte kan sluta tänka på är när jag skulle gå in igenom dendär entredörren en dag under min praktik. Det var en tjej som stod i det hörnet där jag alltid stod. Jag blev ärligt talat rädd. Jag vet inte om hon stod där tillfälligt eller om hon brukar stå där ofta. Jag har aldrig sett henne stå där mer och det är jag glad över. För fy sjutton vad ont det gjorde i mig att se en stå där. Det där hörnet var inte ett säkert hörn, det var ett hörn som faktiskt skulle förändra hela mitt liv. När jag såg henne stå där, själv. Så kunde jag ingenting annat än att le mitt största och säga hej! Jag kunde inte tänka klart ens. Men jag förstod att OM det var så att hon var den jag var, då behöver hon höra ett hej. Då behöver hon få något som drar henne därifrån. Och jag hoppas verkligen att det aldrig mer är någon som fastnar i dedär hörnet. För jag vet hur det kan sluta.

Jag utvecklas än idag åt att bli mindre blyg. Men jag har också insett att det kommer att ta tid, det kommer säkerligen heller aldrig att försvinna helt. Jag kommer alltid att ha mitt hörn i bakhuvudet. Usch.

Anonym om Jag tycker synd om oss.:
usch säger jag bara... gaygaygaygay

---

Haha, för er som inte förstod förra inlägget då -  Bilderna är fullt seriösa! Jag(tjej) och Linneah(tjej) är tillsammans med två stycken bögar. Yes, it's the true.

Så du får tyvärr acceptera detta "usch gaygaygaygay"! :)

Det är vad som kvarstår utav min fem-veckors-praktik. Kan inte förstå att det bara är tre små ynka dagar kvar. Imorgon blir det i alla fall att ha min lektion, där barnen ska få mäta lite och grejer. Kul värre. Eller inte.
Sen onsdag är det skola och då ska jag och mina stugkompisar fixa nödvändiga grejer till Sälen. Sen är det torsdag och fredag praktik. Lördag blir väl till att packa det sista för den på söndag bär det av till Sälen. Sjukt mycket jag längtar!

Jag pratade med H idag på praktiken och hon var ju där förra året och hon berättade om allt kul, så nu längtar jag bara ännu mer. Sen när jag kommer hem, då blir det väl hem till baby på direkten för då har jag varit utan honom i två veckor än en gång. Fasen för det! :(

I vilket fall, så ska jag fixa i ordning en grej till min lektion nu. Som jag som sagt ska ha imorgon. Höhö, fan vad jag börjar tjata ?

Ja, vad ska alla andra hitta på idag?

Eller så inte..

Inte en ända plan för dagen har jag i alla fall. Har ingen aning om vad jag ska hitta på. Film orkar jag fan inte kolla på. Är trött på att bara sitta still.

Ja, jag har bara mig själv att skylla. - Jag har inte sagt något annat!

Borde plugga -.-

20.00-22.05(1an); Melodifestivalen.
22.20-00.20(4an); Tillbaka till kärleken.
00.20-02.35(4an); American history X (för att Dennis sa att den var bra & jag saknar honom redan) Jag ska titta för hans skulle, höhö ;)

Sen blir det sova för hela slanten, om jag nu orkar vara vaken ända tills sista filmen är slut? Oj, det är ju sent :/ Jaja. Får väl se.

Hur ser eran lördagkväll ut? :) ♥

Tråkigt nog.

Igår när jag kom till Dennis (efter att ha fått ringa honom 2gånger, så att han inte sov) så sov han nästan hela kvällen tror jag. Men det gör inte mig något, då har jag något att titta på. Plus att jag glodde runt lite på tv åså.
Mot kvällen så kom hans halvbrors vänner och väsnades så då kunde inte Dennis sova mer, så då var han vaken å myste med mig i stället. Medans grabbarna som satt i köket bara tjatade om att vi skulle använda kondom :) Och att Dennis skulle fixa käk.

Idag så har vi mest myst eftersom att jag var tvugen att åka hem redan halv fem. Mikke, Makke och Ante tittade förbi och snodde lite internet å slogs med Dennis sen när dom åkt hemmåt så öppnade Dennis sitt paket och jag tror han blev nöjd? Han satte i alla fall på sig en av t-shirtarna (ja det var 2 t-shirts han fick) och ikväll ska dom ju kanske på fest. Så det är ju positivt (om han inte tog av den när han kom hem igen ;))

I vilket fall så är jag hemma nu, ska nog hoppa in i duschen nu. Sen ska jag väl glo på tv/film hela kvällen. Hoppas det blir askul utan älsklingen breve liksom.. Hur är eran helg? ♥

Tröttmössa skulle Dennis säga.

Jag sitter på praktiken nu, försöker få ihop lite mer till mitt arbete för det känns som om jag inte hinner klart med det annars. Tror inte jag skriver något när jag kommer hem, bara för jag ska ju som sagt åka till älsklingen. Och för att jag ska komma iväg så fort som möjligt, så skippar jag datan ;)

Men nu ska jag jobba vidare innan lektionen börjar igen. ♥

Tandläkaren gick snabbt. Tog lite kort å kollade hur allt såg ut. Nu ska jag inte dit igen förräns om ett halvår - känns konstigt med tanke på att jag brukde vara där ca 1gång i månden i ca 2år. Tjoho.

Efter tandläkaren så blev det kolla present till baby och ja, mycket letande sen hittade jag sämsta presenten ever. Vad det är tänker jag inte berätta eftersom att Dennis skvallrat om att han kan sitta å läsa lite här ibland. Haha. Men ja, sen fick jag med mig en tunika till mig själv plus handskar som kommer behövas i Sälen sen när vi åker med skolan nästa söndag, funny!

Men ja, nu måste jag ju faktiskt skvallra om att Linneah har fått tandställning. Hon hade ju tid ungefär samtidigt som mig idag så nu sitter den fast. Men nu väntar jag bara på att få se hur det ser ut, hihi.

Nog för mig, jag ska duscha och käka och hm. Sova. ♥

Jag fick sluta ca 10 idag. Barnen har ju sin första rast 9.30 så då frågade jag min handledare om det var något speciellt jag kunde göra innan jag gick hem, för efter rasten skulle de ha idrott och efter det lunch - jag skulle gå hem till lunch egentligen.
Då gav hon mig några papper jag skulle kopiera och det tog ca en halvtimme sen var det bara att åka hem. Skönt! Har i alla fall nyss käkat lite och nu ska jag väl borsta mina tänder lite nogrannt och sen bär det av till v-ås till tandläkaren och sen ska jag försöka hitta på någon bra 18-års present till min älskling som faktiskt fyller redan på tisdag. Fasen vad tiden går.

Då när vi träffades, då vågade jag inte ens tänka fram till hans födelsedag. Var ju inte direkt så jag visste om vi fortfarande skulle vara tillsammans då, men jo ni. Det här håller finfint. Jag älskar min pojkvän.

I alla fall så ska jag som sagt borsta mina tänder nu. Ha det så bra alla! ♥

Fan vad mycket som kan hända på så kort tid egentligen. Har tänkt på det lite nu.

- Ena sekunden kan man sitta på en fest och prata om sin pojkvän och andra sekunden så kommer en annan kille och kysser en - hur går det ihop? hur ska man göra nu? vad kommer hända?
- Ena sekunden kan man sitta och skratta tillsammans med sina vänner och andra sekunden så är det allvar om hur man ska ta sig ur sina problem.
- Ena sekunden kan man gå till skolan, må prima, vara glad. En vanlig vardag. Och andra sekunden, går man hem och sen finns man inte mer.

Ni fattar säkerligen ingenting.
 Men en 13årig tjej har gått bort. Och det sjuka är att det var precis som jag skrev där. Hon gick till skolan på morgonen och mådde bra senare under dagen gick hon hem för att hon hade ont i magen. Och det slutade med att hon avled hemma, utan en direkt anledning. Hur sjukt är inte det?  (jag vet inte om det är exakt såhär det gick till, men det är så jag har fått höra/läsa överallt)
Jag var in på skolan där hon gick idag. Där satt en bild på henne och massa hälsningar från elever på skolan. Massa R.I.P lappar och jag erkänner att det faktiskt gjorde ont att se. Sjukt söt tjej som jag tror var väldigt snäll och trevlig - fick en sån bild av alla hälsningar som stod där.
Liksom vad hade hon gjort som skulle ta hennes liv helt plötsligt? Vad var det som hände egentligen?

Tänk själva. Ett liv kan ta slut precis när som helst. Vi alla vet att det är någon som dör precis NU, men samtidigt så är det någon som föds. Jag säger ju det. Allt händer under en minut. Även om man inte tänker på det. Även om man inte tänker på det så händer det massa hemska saker nu, runt om i världen. Och positiva.

Någon kanske står och hoppar av glädje för en anledning.
Någon kanske precis bryter ihop och benen viker sig under den.

Tänk vad hemskt. Ta vara på ditt liv. Det kan faktiskt ta slut precis när du minst anar det.

Älskade Elin. Det kommer gå bra idag. Jag finns för dig. Jämt.

Nu sitter jag i skolan och har gjort det sen halv 9. Har skickat in en inlämninguppg. Men har fortfarande ett eller kanske två prov kvar att göra idag. Jobbigt, för jag kan inget.

Angående mitt "kloka ord?"-inlägg. Jag klarar mig rätt bra tycker jag. Han är seg, men jag tjatar inte. Inte så mycket i alla fall. Hihi.

Helg vill jag ha. På fredag åker jag till Dennis men eftersom att hans vänner ska lana, så åker jag hem redan lördag. Så han får vara med en dag/natt. Varsegod Marcus nu får du också Dennis lite i helgen ;)

Nu ska jag sluta skriva och följa med Amiis ner och handla macka. Tjo! ♥

Jag ska försöka somna nu, i tid. Jag ska till skolan med 7.30 bussen istället för att åka dit till 12.10 - då vi egentligen börjar. Hej nördevve som inte kan plugga som alla andra barn.

Som sagt. Ska sova. Godnatt alla söta people! ♥

Jag måste lära mig att skriva i bloggen på en gång när jag kommer på något att skriva om. Det var något jag tänkte på idag, men nu har jag glömt bort det.

Nu har jag skrivsug i mina fingrar och känner att.. jaaaaaaaa, jag tror jag kom på vad det var!

Mitt tålamod.

Jag själv tycker att jag har ett bra tålamod. Men jag har kommit på en sak då jag verkligen inte har något tålamod alls då är det när jag blandar in Dennis. Nej jag menar inte att jag får dåligt tålamod i hans närhet utan att om han t.ex inte svarar direkt på det jag skriver till honom. Så kan jag få panik och vilja skriva 1000sms och ringa 50gånger så jag vet om han lever eller inte.
Att det är så här, förvånar mig. Han är en sömntuta och han spelar ofta. Detta är självklara förklaringar till varför människan kan vara seg på att svara mig om jag skriver ett litet ruttet sms. Därför har jag sagt åt mig själv att jag måste skaffa lite tålamod när det gäller dehär. För jag tycker snart synd om min pojkvän att han ska behöva ha minst 2sms när han vaknar eller kan softa lite mitt i spelandet. Ett vanligt som kan handla om vad som helst och sen ett "lever du?"-sms. Det är något han typ alltid får, om det tar för lång tid.

Någon gång då det är extra dåligt är då jag tjafsar med honom. Då vi blir sura och tvära mot varann och bara ger varandra korta svar. Blir han seg då, då kan jag bli galen och skicka 5sms istället för 2. Då är det ett sms, sen ett till sms som säger något annat, sen ett till, sen ett till, sen ett som säger typ "men sega människa. skriv när du har tid för mig" - okej det kanske inte står exakt så. Men jag kan tänka mig att det låter som det. 

Jag erkänner, jag har tillochmed skrivit tills hans vänner i vissa fall då han inte svarar(då han sagt att han ska vara med dom) för att veta så att allt är som det ska. Ja jag vet, jag är nojig. Jag kanske är allt för besatt. Därför säger jag åt mig själv att backa nu. Att skaffa lite tålamod. Låta han svara när han vaknar/har tid. Det är inte mig hans liv bygger på, det vet jag ju själv också. Han har sitt liv där han bor, med sina vänner med sin familj. Och jag har mitt här. Så varför kan jag inte bara låta det vara så.

Jag vet att vi är tillsammans, han är min pojkvän. Men det är han ju även om det kommer en dag då vi inte skriver sms till varandra utan bara lever våra liv för en stund. Han har självklart en plats i mitt liv, men jag tror ni förstår hur jag menar.

Eftersom att jag älskar honom, så ska jag från och med nu ge honom lite space. Det är han värd. För han är bäst.
Oavsett vad. ♥

---

Ja, jag vet inte om det är någon annan som är såhär? Isånna fall förstår jag det. Jag är en udda person i min egna lilla värd. Men jag är nöjd ändå, jag försöker ändra de misstag jag gör, för jag lär mig alltid utav dom.

T.ex så ska jag försöka att ändra på mitt muppiga humör som svänger upp och ner. Vet inte vilka som märker av det och inte. Men ändå, jag märker det. Och för att göra mitt liv bättre och säkert. Så ska jag skärpa mig - i alla fall försöka.

Jag är hemma nu. Barnen har bett om att få mitt mobil nr. Men nej vet ni va, någon gräns lär jag ju faktiskt sätta. Haha. 5½ dag kvar nu. Kul, men ändå inte. Kommer sakna dom, men jag saknar redan mina vänner i skolan så.

Idag blir det i alla fall till att plugga en massa. Har ju två prov imorgon(tror jag?) och en inlämningsuppg. Så imorgon blir det att åka till skolan tidigare än vad jag behöver och plugga ännu mer. Få klart det sista och så.
Men i vilket fall, så lär jag försöka läsa igenom hela häftet till idrotten nu och lära mig något. Annars kommer det inte blir bra.

Jag tror inte att alla vet.

Vet vad det innebär.

Innebär att vara kär.
-- -------
Det är faktiskt sant, så sjukt mycket kan hända i ett förhållande.
Det är inte bara lyckliga dagar med skuttande hjärta.
Det är dagar med svidande hjärta och sprutande tårar också.
Tro aldrig att ni vet någonting.
Kär - lek.

Sitter på praktiken. Barnen har rast och jag jobbar på med mina uppgifter. I alla fall försöker.

Jag saknar min pojkvän, alldeles för mycket. Älskade Dennis. Min mysis <3

Några av barnen frågar ut mig och jag tycker faktiskt det är kul. Men det är sjuk hur  mycket man tänker på när man är liten och hur mycket saker man favoriserar - vad är din favorit form? vad är din favoritfärg? vad är din favoritmat? osv. Liksom form? Det har jag aldrig tänk på, men hon gav mig förslag - "Hjärta, stjärna och sånt", hjärta ofc! Det bästa som finns ju.


Ja, nu ska jag i mina kära drömmar försöka få lite mer gjort. Skriver nog när jag kommer hem. Ha det bäst! ♥

Jag har kommit på nu, att jag kommer sakna min praktik. Dagarna börjar försvinna. Det är 6½ dag kvar för mig. Och dagarna går fort. Jag kommer sakna "mina" barn. Blä. Men men, jag har fått uppleva allt från jobbiga barn till kära barn. Så jag är glad ändå.

Men nu sitter jag här och försöker klura ut lite små saker till min aktivitet som jag ska ha nästa tisdag. Se hur dom klarar saker och ting, jag är snäll nog och ska ha lite matte, höhö. Hope they like it! Annars får dom smisk.

Nej, så hård är jag nog inte. Får du nog fråga någon som vet saker om det. Bitas är jag bra på. Men nu ska jag klura vidare. Ha det bra. ♥

Ja jag vet att jag börjar bli kass på dethär. Jag vet att min blogg suger. Kommer säkert något vettigt så småningom.

Ja vad fan kan man göra på en söndag? Hade det här varit en "normal" söndag så hade jag sovit nu, jag hade vaknat vid Dennis sida och jag hade fått jättegod mat runt fem tiden, sen skulle det sluta med det värsta - åka ifrån honom.

Det slipper jag idag. Åka ifrån honom alltså, resten upplever jag gärna varje dag. Men livet gör ju inte alltid som jag vill.

Jag önskar i alla fall att jag också bodde efter tågrälsen där nånstans, så jag också kunde ha varit på festen som var igår. För jag har insett att jag är festsugen. Jaja.

Vad ska alla hitta på idag: söndag? ♥

Jag är hemma från Avesta nu. Blev så att pappa följde med också. Kom i alla fall hem med lite mer än ett par skor. Haha.

2par skor. Ett par normala och ett par som jag ska ha när vi på 2BF ska till fjällen om 2veckor. Ska bli kul tror jag nog :)
Sen lite godis och annat gottigt & nödvändigt.

Jag sitter och kollar på melodifestivalen. Därav kom min rubrik "jag tror på oss" - första låten heter så. Och jag saknar min Dennis (jag tror på oss två, för vi är bäst <3) och han är på fest i Virsbo, höhö.

Vad gör alla andra? :)

Det blev inte som planerat igår.

Cattis mötte mig först utanför hennes mormor, därefter städade hon hennes mormors kök och hall. Sen gick vi hem till hennes moster och satt där tills vi gick hem till Cattis och käkade tacos.

Efter det var vi nästan döda. Vi satte oss och spelade lite kort och tog sen en promenad. Förbi fritids och raggade mobilnr sen till servus och köpa godis(bara jag som skulle ha), sen vandrade vi hemmåt i hopp om att Cattis skulle få se godis hon också då. Men så blev det inte.
Det slutade med att jag sov kvar där, och så sprang vi ner på stan och tog en snabb fika idag istället. Försökte leta perfekt present till baby som snart fyller år också. Men vi hittade inte något som passade, inte bra.

Det är ju inte lång tid kvar nu. Men jag hinner nog hitta något. Hoppas jag.

I alla fall så är jag hemma nu, ska snart käka sen blir det avesta med mamma och kolla skor. Kanske hittar något till Dennis då? Hoppas jag kommer hem med något i alla fall.

OCH, GRATTIS TILL LINNEAH SOM IDAG FYLLER HELA 17ÅR :) Ha en bra dag!
& fusk för dig som får träffa min pojkvän idag, då inte ens jag får det. Haha.

Men nu ska jag väga mig (jag har faktiskt varit duktig och gått upp 2kg ;)) sen klä på mig lite mer kläder och vänta på maten. Hoppas alla har en bra helg! Vad händer ikväll hos alla? ♥

Jag slutade tidigt idag. Blev till och med före 12. Skönt säger jag bara.

Om 45min så ska jag hoppa på norbergarn(bussen som åker runt lite vilset här i Norberg) så att jag kan komma till byn. Där ska jag hoppa på VL. Det stoooora bussen(normal buss) som ska köra mig till Fagersta, där ska jag vandra hem till Cattis mormor(Cattis kommer också vara där) och säga hej? Därefter vet jag inte vad som händer. Mer än att vi ska fika och att ja, spela kort kommer vi göra. Det gör vi alltid. Sen blir det tacos, för åker jag så här tidigt. Då måste jag ha mat. Mums!

Nåja. Jag ska nog se om det är något speciellt som ska fixas innan jag åker. Sen är det väl bara vänta på bussen.

Svar till Anna(Dennis syster var det ja ;D):
Haha okej. Ja, han är underbar som pojkvän också. Tack! Det hoppas jag med, 5månader har ju gått idag, och enligt mig, så bilr det mycket mer än så. Bara hoppas :)

Nu sitter jag på praktiken idag igen. Och det blir snart teater, idag igen. Klockan 10. Hihi, lata dagar kallas det!

När jag kommer hem, så ska jag göra något. Senare, så ska jag leka med bästaste bästavän. Kul värre <3

Jag funderar på att lägga mig och sova. Jag är så sjukt trött och jag har lagt mig runt tolv-ett varje natt den här veckan. Det är ju inte allt för sent, men det tar på krafterna.

Så nu ska jag nog borsta gaddarna, byta om och bädda ner mig i min myspys säng. Sov gott alla! ♥

Ja, nu är jag hemma och min mage börjar precis göra lite ont. Oj prosit där nös jag. I alla fall så ändrar jag mig angående att göra en kategori - skola. Det är för jobbigt. Haha.

Nu är det så att jag tänker försöka få ihop mitt arbete till trafikkunskapen till något lite mer seriöst, sen ska vi se om jag hinner skicka in det idag eller om jag ska dra ut ännu mera på tiden, hah fy.

Svar till Anonym(Dennis syster gissar jag på):
Du har så rätt så. I början trodde jag faktiskt inte att han var sån, men han är en liten smyg romantiker och en liten smyg charmör(eller vad det nu heter?). Min älskade älskling. Du ska vara glad att du har just honom som lillebror :)

Ja nu sitter jag här. Barnen har idrott och är ute och åker skidor. Därför sitter jag här, har precis passat på att skriva lite på min uppgifter som ska göras. Något som är lite jobbigt är att jag på något vis ska få ihop hela 3-6 sidor. Men jag kanske klarar det. Vad vet jag.

På måndag kommer i alla fall min lärare från skolan hit, så jag får väl fråga henne då annars. Jag vet inte om alla andra som gör dess uppgifter nu får ihop så mycket. Men det gör inte jag. Men jag är ju inte så smart heller så.

I vilket fall så känns det bra att jag har kommit igång nu, lite smått. Nu väntar jag bara på maten som är om 20minuter. Sen åker vi och tittar på teater, efter det slutar jag nog. Kanske blir kvar till tre, får väl se. Skriver i alla fall när jag kommer hem.

Kom på att jag ska fixa en till kategori då också. Måste ha en kategori skola, haha. Jag skriver så mycket när jag är i skolan/praktiken så det är nog bäst. Låter som jag är nörd nu. Hejdå ♥

Dagen i skolan är över. Allt gick bra. Men jag är mindre pepp på att vi snart har prov i både samhäll och idrott. Usch på det!

Nog om skola.

Dennis tror att jag snart kommer bli fet! Inte så att jag börjar bli det eller så, men det är ju så att jag äter hela tiden. Jag äter mycket när jag käkar skräpmat - typ kebabrulle eller liknande. Men när det gäller vanlig mat, så äter jag inte längre lika mycket. Jag äter mycket när det gäller godsaker - godis,bakelser,chips osv. Men inte nyttiga frukter. Nejnej. Jag får i mig en massa fett. Så det borde ju snart slå ut? Blir jag en 100kg 's klump? Hjälp. Måste verkligen komma igång med simningen nu.

Kommer säkerligen att dö vecka 13 då vi ska till fjällen ca 1vecka i alla fall. Pga att jag inte har någon kondition som matchar snowboard/skidåkning. Hihi.

---

Vad skulle du göra om du var på en fest och någon som hade druckigt, var på väg att sätta sig i en bil?

Vi pratade om det idag på trafikkunskapen. Skulle du ta hans/hennes nycklar? Skulle du tömma luften ur däcken? Skulle du slå ner personen? Skulle du ringa polisen? Eller skulle du kanske inte ens bry dig?
Det finns många alternativ. Något jag aldrig skulle göra, är att skita i det. Skulle jag se att en person som hade druckigt skulle köra bil. Då skulle jag göra allt för att stoppa den. Det är väl det man ska?

Min lärare sa en sak:
En smart sak några raggare gjorde då de skulle festa (raggare festar oftast rejält och någon kör alltid bil då också) var att ta allas nycklar. De fyllde en stor hink med vatten, la nycklarna i vattnet och ställde sedan in hinken i frysen. Detta gjorde då så att personerna som hade bil, inte längre kunde köra. De var tvugna att vänta tills festen var över och isen hade smält.

Detta går ju dock inte att göra lika ofta i dagens läge, med tanke på att det är massa takniska nycklar vi fått istället för en enkel "järnbit". Dagens bilar har ju larm därav nycklarna massa tekniska knappar osv. och kan därför inte läggas i vatten. Tänk på det, haha.

Men ja. Vad skulle du göra? Skulle du bry dig? Eller skulle du låta personen sätta sig i en bil och sen kanske aldrig mer se personen som samma person. (Ifall den krockar och får allvarliga skador - hjärnproblem, synliga ärr som aldrig försvinner, men för livet helt enkelt! Eller om personen helt enkelt kanske till och med omkommer. Hur skulle man då klara sig? Och vara medveten om "jag hade kunna stoppat honom/henne!" - jag blir rädd av tanken.

Nog för mig! Har alla haft en bra dag? ♥

Jag har glömt att skvallra om vad min älskade pojkvän gjorde för sweet sak i veckan.

När vi satt helt vanligt och bara satt, lyssnade för ovanlighetens skulle på radio och tillslut säger "radio-gubben":
"Och Dennis vill hälsa till sin underbara flickvän Evelina som han älskar otroligt mycket"

Liksom hallå, jag satt där och kollade runt i min mobil och då sitter han och skickar in söthälsningar till radion. Å herreshises vilket skutt mitt hjärta tog där. Det var sött. Jag är kär! ♥

Ibland kan jag fråga mig själv. Vem jag är.

Ibland är jag den tillbakadragna tjejen som bara kan säga seriösa saker(eller vara tyst), men med vissa personer kan jag visst "släppa loss" har jag märkt. Är ni också så?

Haha, jaja. Det är inte seriösa "släppa loss"-samtal som jag äger världen i. Jag kan få män att dö av skratt. I alla fall i en sekund. I de fall då jag tydligen är mer som en kille än som en tjej. Med andra ord kan jag snacka sex på ett annat vis än andra tjejer.

Det låter kanon, men det är inte sant. Jag snackar aldrig sex. Jag kan inte få folk att dö för en sekund. Jag är 100% tjej.

Men det finns alltid undantag.
Det finns alltid dagar då jag inte är som jag bör vara.
Det finns alltid folk som får igång mig.
Det finns alltid undantag.

Jag sitter på praktiken nu. Har snart sista lektionerna för dagen. Så jag kommer väl hem runt två-tre någon gång tror jag. Är inte säker på när jag slutar. Det brukar bli olika.

I vilket fall, så är jag trött. Så jag vill hem nu, men jag får stå ut. Imorgon är det skola igen, mina älskade vänner. Hihi!

Men nu ska jag sluta skriva. Hejhej! ♥

Nu ska här sovas efter mycket trevligt snack om allt sånt idag.

Godnatt och hoppas alla får sova gott! ♥

Jag minns att jag tänkte på något under dagen som jag skulle ta upp här i bloggen, det var något som vi pratade om i klassen med barnen idag, men jag minns verkligen inte vad det var. Men det var något intressant, det vet jag!
Tråkigt att jag inte minns bara, men tar väl upp det någon annan dag om jag kommer på det då då.

Jag minns i alla fall att vi snackade om ögonfärg. Vilket också är rätt coolt. För asså jag diggar sånna människor som faktiskt kan ha två olika färger på ögonen. T.ex ett blått och en grönt. Eller som en lärare sa att hennes pappa eller någon hade. Ett brunt och ett blått. Haha, mysigt! (Fel ordval, men ja vad ska jag säga då?)

En annan sak jag tänkt på. Förhållanden, som vanligt. Liksom hur många är det som tror att förhållanden blir bättre av bråk/tjafs och hur många är det som tror att det blir värre? Själv tror jag faktiskt att det blir bättre, dock beror det självklart på hur grovt ett bråk/tjafs är. Men liksom tänk er själva. När/om jag tjafsar med Dennis så är det något som får mig att inse hur jävla mycket jag behöver honom! (Ursäkta språket.) Dock händer det sällan att vi tjafsar, men det har hänt och jag vill att det ska ske så få gånger som möjligt.

Jag är själv medveten om att jag inte skulle klara av den dag då han skulle säga att det var slut mellan oss. Jag skulle heller aldrig klara av att en dag känna att fan, jag orkar inte. Det är inget som får hända. Inget som kommer att hända tror jag heller. Det har snart gått ett halvår. Vi älskar varann såpass mycket att vi tar oss igenom saker och ting. För ingen av oss vill mista varann. Men hur många är det som tänker som vi då?

Hur många är det som egentligen ser att man behöver varann, att man har ett behov av att ha varandra. Ett stort behov. Hur många är det som känner i dom där minutrarna efter ett tjafs - "jag behöver honom/henne, varför låter vi det bli såhär?". Hur många är det som sen försöker att få det tillbaka till som det var innan? Det kanske är många som bara låter tiden läka såret och sen pratar man aldrig om något som har med det att göra.

Själv känner jag alltid att när jag bråkat/tjafsat med någon. Så låter jag dom vara, dom får komma till mig. Detta är något jag alltid gjort. För jag har tyckt att jag alltid har varit den som först tagit steget till att säga förlåt, innan. Men egentligen är det nog inte så. Jag tror att jag har tagit lika få "förlåt-steg" som mina vänner/pojkvän har gjort. Jag kan ju inte sätta mig och kasta över allt på dom. Jag inser ibland att jag gör det. Att jag lägger mig tyst efter ett tjafs, tills dom andra kommer och säger förlåt. Detta gör jag nog mest för att få ett bevis på om dom ångrar sig. Själv är jag ju redan medveten om hur jag känner. Så jag behöver ju inte, det är så jag tänker. Men det gör kanske den andra personen med. Så jag måste lära mig själv, att ta detta "förlåt-steg" under de tillfällen de behövs. Inte alltid, det kommer jag inte göra. Men ibland.

Ja, jag vet inte alls varför jag tog upp dehär. Eller jo, jag läste i Linneahs blogg. (Som alltid skriver hon något som jag nappar på.) Hon skrev en sådan sak "tjafset fick mig att inse hur mycket jag verkligen tycker om honom". En sån sak. Ja, jag tror, i min egen lilla värld. Att mindre bråk/tjafs. Förbättrar. Att ha ett helt förhållande, och att aldrig komma i en konflikt med sin partner. Jag tror inte ens det går? Vissa bråkar rejäla bråk, andra tjafsar om små saker. Vissa sitter i situationen ofta, andra upplever den max 1gång på 3månader.

Ja, jag kan väl inte exakta siffror, det var exempel. Jag tror ni förstår hur jag menar.

Ja, jag behövde bara skriva av mig. Jag har inte skrivit här på ca en vecka ju. Ha lite överseende. Höhö!
Hoppas alla har det bra, nu ska jag kolla runt lite på bilddagboken istället. Har ont i fingrarna(a) ♥ 

Så segt det är att vara på praktiken som vanligt. Men jaja. Är hemma nu, kommer dock ingen seriös uppdatering förrens jag kommer hem. Ska äta nu, sen ska vi till mormor och fira henne.

Älskade mormor fyller 71!

Skriver när jag kommer hem, pyss!

Ja fyfan, längesen jag var uppe såhär tidigt nu ju. Det tidigaste jag gått upp på två veckor, har varit 11 tror jag. Haha. Jag är bra på att sova bort hela dagar.

(Speciellt när jag sover hos Baby, för vi vänder på dygn)

I alla fall så blir det praktik idag, första gången på väldigt länge. Hoppas dom saknat mig, annars slutar jag gå dit. Nej jag skojar, det behövs ju att vara där också. Tråkgt nog. För jag vill gå i skolan, även om jag inte är bra på att plugga. Men liksom, mina älskade vänner är ju där. Vill ju träffa dom varje dag, som vanligt. Men men, får nöja mig med onsdagar.

Jag är i alla fall sjukt trött nu. Så nu ska jag väl borsta mina gaddar och bege mig mot praktiken.

Blää, jag vill ha sommarlov!

Ja, nu är jag hemma igen. Så imorgon drar mina dagliga uppdateringar igång igen. Lever livet för fullt. Nej, men typ. Inte alls..