Ja jag hade problem med att komma på någon rubrik så eftersom att Amanda nyss skrev att jag var knäpp så fick det stå det helt enkelt.

Egentligen har jag inte ens någonting att skriva, jag är sugen på tårta också. Men tänka vänta med den tills mamma kommer hem. ¨

Min pojk har i alla fall åkt hem, vi har haft en mysig helg. Firade ju fem månader i fredags och då var vi på bio, satt på samma platser som första dagen vi umgicks och första gången vi gick på bio. Det var lite mysigt. I vilket fall så stack vi iväg till Avesta igår med. Vi gick i affärer och glodde och köpte lite små grejer och sen åkte vi och köpte med oss lite gottit också. Sen lånade vi ju som sagt brors lägenhet och badade med tända ljus och myste sen framför film. Så ja, en lugn men ändå perfekt helg. Innan han åkte stal jag lite av hans parfym å sprutade på min kudde med så nu är han delvis fortfarande är, det luktar som om han ligger bredvid mig, fast det gör han ju inte, buhu!

Imorgon blir det i alla fall till å leka med Amanda. Det är våran första dag på lovet och vi måste för det första fixa klart med sponsorerna till skolan, sen blir det väl till att glo på film eller något i den stilen :) Så ja, ska blir mys som alltid.

Det dryga just nu är min envisa hosta som bara finns där..

Igår gjorde jag en tårta och idag först smakade vi utav den och ja jag erkänner att den var god. Anledningen till att vi inte åt förrän idag är att jag och Sebbe stack iväg ner till min brors lägenhet igår kväll. Vi badade med tända ljus och vi myste med popcorn och cips framför Baksmällan. Runt ett åkte vi hem igen och därav blev det ingen tårta då, hihi ;p

Sitter just nu och väntar på att Sebbelinus ska komma hit. Blir nog mat rätt på en gång då för jag är hungrig som satan, i alla fall så blir det tjock-mat idag, vilket innebär att beställa mat, något som typ kebabrulle eller något liknande. Sen kl 19 börjar bion, fast vi lär ju vara där lite innan så vi lär kanske knappt ens hinna äta? Hm.. fast oj nu tänkte jag fel, klart vi hinner, höhö.

Nåja, nu ska jag kanske ta något litet att smaska på sen får vi se om jag kanske sätter på mig en tröja med med tanke på att det är lite kyligt, jävla vinter...

Jag har känt hela dagen idag att det verkligen känts som fredag. Visserligen har Amanda sagt typ varje dag den här veckan "fan vad det känns som fredag".. men jag tror det beror på att alla dagar har varit så slappa. Idag har jag i alla fall haft ont i halsen hela dagen så har inte blivit någon idrott för min del, även om vi haft idrott två gånger idag. Men så kan det gå, vill inte skynda på någon sjukdom i förväg, skippar den gärna istället.

Imorgon blir det i alla fall bio med min man. En film gick det på bio i Avesta imorgon och det var The Wolfman. Får väl se hur den är. I vilket fall så skulle jag nyss boka biljetterna så jag printade salongen för att fråga Sebbe vart han ville att vi skulle sitta, vad säger han? Jo, "du kan väl ta rad 10 som dom andra gångerna.. ta på högra sidan för där höll vi i handen första gången" <3 Ja han minns, det gör jag med, utan tvekan för den känslan kommer jag aldrig glömma. Det var första gången vi umgicks och allt och ja, den kvällen var mysigaste på länge. Ååh! I vilket fall så blev det exakt samma platser nu som då, haha.

Nåja, imorgon innan bio och mys så är det skola. Antar jag, hoppas bara att jag håller mig såpass frisk så att jag kan ta mig dit, för jag vill verkligen inte blir supersjuk, men skulle ju inte förvåna mig om jag blir det, blir typ alltid sjuk till lov..

Men nej, nu ska jag skita i den här ruttna bloggen å göra något annat.. kanske ta varm oboy eller nå

Idag är det redan onsdag. Idag gick dagen fort. Hade sovmorgon till åtta. Sen stack jag ner till Amanda vid halv tio och stack ut till lite olika företag för att fråga om de ville sponsra oss på Barn- och fritidsprogramet till Alla Barnens Dag. Dock fick inte jag tag på något utav mina eftersom att dom antingen inte hade öppnat eller så var inte den jag skulle prata med där, sög ju lite.

I alla fall så stack vi i alla fall till skolan sen. Där började jag med att käka en panpizza som jag stal hemma hos Amanda, hihi.. hahahha på tal om hemma hos Amanda så råkade jag få Oliver(deras ena kisse) att riva sönder deras kökstapet så nu har dom ett minne från mig&Oliver där för alltid ;).. i vilket fall så hade vi religionsprov sen och sen stack vi hem, värd dag. Inte direkt.

Men nu borde jag även plugga till historiaprovet som är imorgon - även om läraren sa att vi inte ska gå hem och plugga till det, för det behöver vi tydligen inte? Hm... I vilket fall så finns det inte så mycket ork för plugg just nu så vad ska jag göra? Men nej, nu måste jag sätta på mig en tröja innan jag fryser till döds ;)

Just nu känner jag bara att jag är så jävla lyckligt lottat som hamnat där jag är. Att jag sitter med Sebbe som pojkvän just nu är nog jävligt bra för mig om jag ska vara ärlig. Visserligen är han alltid bra, men just nu såhär i slutspurten av gymnasiet, i tiderna då man måste försöka få tag på jobb och gå från barn till vuxen - så finns han här varenda sekund. Om han så bara säger "äh, det löser sig" så är det ord som jag tror på. Det är ord som faktiskt får mig att känna i alla fall en liten gnista av hopp. Även om jag ibland känner att allt är helt hopplöst. Mina tankar den senaste tiden, eller rättare sagt igenom hela 3:an här nu, de har bestått av att jag kommer sitta och gråta på student-dagen för att jag inte har någonting att leva på, för att jag inte kommer ha någonting att fortsätta med.

Men som sagt så får Sebbe in mig på andra banor för att han peppar mig till att faktiskt försöka.

Andra saker som får mig och känna att Sebbe är rätt är att jag vet att han inte backar om något skulle hända. Han skulle aldrig lämna mig kvar ensam med en unge i magen, han skulle aldrig låta det gå flera dagar utan att höra av sig, han skulle aldrig strunta i mina problem och han skulle aldrig strunta i att säga vad han känner. Jag har bett honom om det så jag är tacksam att han vågar säga precis som han tycker och känner även om jag ibland blir irriterad för det, så är jag innerst inne tacksam och det hoppas (och tror) jag att han vet.

Jag vet inte vad jag skulle gjort vid dehär laget om han aldrig hade kommit in i mitt liv. Jag har haft tankar om att det var meningen att vi skulle hitta varandra, men om jag inte hade skrivit dedär sms:et då, hade vi hittat varandra ändå då? Det tvivlar jag på. Men ändå är det helt omöjligt att veta.

Han frågade mig för någon dag sen om vad det är på fredag. Vi firar 5 månader då. Jag älskar känslan av att han minns vårat datum(och allt annat med för den delen) och jag älskar att veta att jag är speciell för någon. Jag har aldrig känt såhär starka känslor om att det faktiskt finns någon som inte klarar sig utan mig. Visst har jag haft ett annat seriöst förhållande, men hur seriöst är det när jag kan låta bli att skriva sms på en vecka och inte få ett enda sms under den veckan? Det är fel tycker jag. Jag vill veta att människan jag är tillsammans med måste skriva i alla fall minst ett sms om dagen. Jag vill veta att han bryr sig. Om det så är ett sms "vad gör du?" eller "hur mår du?" så skulle jag vara nöjd. Jag vill bara känna att jag faktiskt betyder något för någon och att jag behövs i dens liv. Lyckat nog så har jag ju hittat en människa som är bäst på att visa det nu.

Sebastian, jag älskar att du bryr dig och att du finns. Du är den bästa jag har ♥

Det roliga med den här veckan är att den suger.

Igår for jag och Amanda till Avesta, jag hittade en massa saker som jag ville ha men finns det några pengar? Nej.. Sen skulle man hem. Bussen missade vi precis och sen skulle vi ringa runt efter skjuts, tillslut kunde Amanda pappa komma men då hade securitas kommit och låst oss ute så vi inte fick sitta inne i värmen nå mer.

I vilket fall så har väl dagen idag kanske vart rätt okej då, förutom att jag mådde illa som en get på boxningen så jag var tvungen å lägga mig på golvet och sova en stund och nej, jag sov inte, jag tog tillbaka min kropp till normalläge ;D I alla fall så ringde jag och sökte praktikplats idag också men hon skulle ringa upp mig för att hon inte visste än. Så kan det gå. Imorgon är det prov. På torsdag är det prov. Äntligen fredag och då menar jag "äntligen kommer min man". Det ser jag fram emot. Sen är det en veckas lov. Jippi.

Njaa... kanske ska jag gå och ta lite godis nu.. eller plugga till religionsprovet imorgon.. vad låter mest lockande? Lätt, godis!

Ja nu är det så att jag ärligt talat har fått nog av vinter - snö&kyla! Jag längtar mer och mer efter att få sätta på mig mina tygskor och bara ett linne istället för två tröjor + en fet jacka. Jag vill bara kunna springa ut i dom kläderna jag har på mig när jag sover för att känna solens vaaarma strålar. Vet ni vad jag mer vill? Jo jag vill till sommaren för att jag vill att allt som är planerat då, ska ske någon gång...

Sms som "Åh jag älskar dig. Skulle fan inte släppa dig för allt i världen <3" gör mig lite laaaagom glad! Min man får en puss nu.

Men ja, jag borde väl plugga lite, renskriva lite text. Hejhej..

Idag ska jag leka med min vän Amanda. Vi ska vara nördar och vi ska vara sociala, kanske? Höhö. Vi ska bl.a. plugga och glo på melodifestivalen, dock känner jag på mig att det inte kommer vara några bra låter ikväll heller, men det märker vi. Mys ska vi ha i alla fall :)

Men nej, nu ska jag nog kila och spela Buzz med min kära familla, men see ya!

Dagen började med att väcka mamma så hon fick skjutsa mig och Amanda eftersom att bussen inte ens kom, så kan det gå. Sen var jag i skolan till halv elva och sen for jag till Västerås med mamma eftersom att jag skulle till tandläkaren, vilket tog ca. 5min. Sen sprang jag och mamma in och ut i affärer tills vi vid 5 åkte hem igen, med ett ps3 med oss hem, varför? Jo för att mamma ville ha ett... Sak samma.

Ibland funderar jag faktiskt lite, varför just jag lyckat nog har hittat min kärlek. Samtidigt som folk som är 100 gånger underbarare faktiskt inte får någon(eller i alla fall så tar det längre tid). Låter det inte orättvist? Jo det gör det. Liksom vad är det som gör att jag är värd min Sebastian? Vad är det som gör att jag skulle hitta just honom? Vad är det som gör att jag faktiskt skulle hitta honom och falla för honom och han föll för mig och att vi höll ihop? Mycket tankar men ändå inte. Allt känns så självklart ibland, som att det på något vis var meningen.

Jag skrev ju trots allt sms till en främande person, NÄR jag hade pojkvän. Hur dumt det än låter. Jag skrev ju trots allt till honom när jag inte ens hade sett hur han såg ut eller sett hur han var som person. Men på något vis kände jag bara att jag skulle skriva till just honom ändå och tur var väl att hans nr fanns på eniro då för annars hade det vart lite illa. I vilket fall är jag tacksam för det jag gjorde och jag är tacksam för att Sebbe var den personen han är, för hade han inte vart det så hade jag inte suttit och skrivit dehär idag. Undrar vad jag hade skrivit då? Hade jag haft någon annan eller hade jag vart singel? Hm...

I vilket fall så älskar jag min pöjk ♥

Den här veckan har boksavligt talat bestått av ungefär endast trötthet. Hur konstigt det än låter så har jag varit trött hela dagarna och mycket trött också för den delen. Jag har vaknat varje morgon och bara neeeeeeeej sova MER!!!!!!!!!!! Sen sitter man på bussen i sin egna lilla värd och är osocial mot sällskapet(Amanda). Visserligen har hon varit likadan den här veckan så vi behöver ju inte lida av varandras trötthet. Förutom idag då hon var så jobbig och lekte att min penna var hennes mustach o.s.v. Men nog om det.

Igår blev det inge blogg och anledningen är att jag inte orkade. Egentligen orkar jag inte nu heller men vaffan. I vilket fall så stack jag med Amanda till gymmet efter skolan där jag satt på cykeln i ca. 40 min. Min man borde trott att jag slagit i huvudet den dagen med tanke på att jag gjorde lite annat ovanligt den dagen också. Men så kan det gå. Vissa dagar är väl "bättre" än andra, även om dagen i sig kanske inte alls vara bättre än andra men jaja.

Idag startade dagen i alla fall med ett steptest. Det bestod av att gå upp och ner på en bänk i ca. 7-8min. Trodde att det skulle bli lite lagom uttråkande att bara stå där och hålla takten, men det gick rätt fort. Nu kanske inte någon alls fattar varför man gör något sånt, men jo, det var för att kolla ens puls. Så nu vet ni. Efter det så blev det att sticka iväg till Arkivet i Fagersta på historian, mindre kul. Dagen avslutades i alla fall med att vara ute på Träning&Hälsan. Det bjöds på varm oboy och macka. Mums var det men jag blev way too cold så det första jag gjorde när jag kom hem var att ställa mig i duschen i typ en kvart och bara värmde min kropp. Så det var nog det bästa med hela den här dagen.


Nu ska jag gå eftersom att pappa ropade på mig ;p

Idag var det en trött dag. Igen. Varför vet jag inte, men jag tror jag måste ta igen sömn inatt så jag hoppas på att somna så fort jag lägger huvudet på kudden. Vem tror att jag lyckas? Just, alla som sa "inte jag" har rätt, för så fort somnar jag aldrig.

I vilket fall så har jag mumsat i mig en av mina två semlor idag, än så länge. Jag valde att ta semlor med vanlijkräm med tanke på att jag nog inte tål det andra. Gott var det i alla fall och nu känner jag att jag är både hungrig och mätt, skulle sitta skapligt fint med typ en kebabrulle men samtidigt, får den plats? Tvekar just nu. Men ja, får väl be om att vi ska beställa mat idag så kanske det blir ett bra avslut på den här dagen. Men sån tur tror jag inte att jag har tyvärr.

Men nej, nu ska jag nog göra något vettigt.. typ försöka komma på tre bra saker jag gjort(hjälp till o.s.v.) / vart (snäll, glad o.s.v.) idag. Undrar om jag kommer lyckas..

Förra veckan ringde mormor hit och berättade att morfar hade krockat. Då undrar man, varför händer allt just honom? Han har i ett x antal år haft rätt mycket problem att gå p.g.a. problem med höften och sen för inte alls så länge sen så åkte han in på sjukhus och har väl inte vart hemma allt för länge egentligen, sen sa det bara poff och någon körde in i honom. Vad hände? Jo han skadade sitt ben/fot och fick därför ännu mer problem att gå. To bad.

Älskade morfar lever kanske inte det enklaste livet. Men vad ska man göra?

Bilderna tagna av min far.

Jag saknar min Elin. Jag saknar min bästa vän. Men vi lär väl ses snart igen, antar jag. Blir så svårt när jag har massa i skolan och hon har lilla Molly, men det ska nog gå att lösa snart. På tal om Molly så lär hon ju ändå vara ungefär en av de sötaste sötnosarna som finns? :)

♥

Ibland funderar jag vad jag är värd. Hur mycket jag är värd. Är jag värd allt det jag idag äger och lever i? Är jag värd allt som händer mig och allt som inte händer mig? Finns det verkligen en mening med att jag sitter här och är just den jag är, eller hade mitt liv kunnat sett annorlunda ut?

Jag känner att idag är en rätt kass dag. En ovärd dag. En dag som endast drar ner mig både fysiskt och psykiskt. Varför? Jo för att jag inte har någon ork för allt jag just nu känner. Det är blandade känslor, det är det. Jag kan bara säga att tvekande är något bland det värsta, enligt mig i alla fall. Att be ens pojkvän om komplimanger och känsloförklaringar för att jag ska tro på det jag lever i, är enligt mig inte bra. Jag vet redan hur mycket min pojkvän älskar mig, jag vet att han älskar mig för den jag är och jag vet att han vill leva med mig. Men ändå har jag bett honom om att förklara, om att säga det extra mycket. Kanske är det bara idag. Eller kanske är det lika imorgon också. Men innerst inne vill jag inte ha det såhär en ända dag utav mina dagar. Jag vill inte tveka eller tvivla, jag vill vara 100%. Kanske går inte det just nu. Kanske måste jag har svackor för att klara mig. Kanske måste jag få höra vissa saker lite oftare för att jag verkligen ska tro på det.

Men just nu är orken inte framme, just nu behöver jag bara skriva av mig. Men har ingen att skriva av mig till. Som sagt, hur mycket är jag egentligen värd? Jag önskar att jag visste det själv. Och ibland önskar jag att jag inte blev den jag idag är. Men nu är det som det är.

Finns ingenting mer att säga..

Ja jag skriver väl kanske mer sen när jag kommer hem då. För nu har solen lurat ut mig på en promenad..

Vilket för en del blir en "fan vad jag är ensam"-dag medans den för andra blir en helt underbar dag. Jag läste nyss på Linneah's blogg att dom som känner dedär "fan vad jag är ensam" dom borde verkligen fira denna dag med någon annan än just kärleken. T.ex. vänner eller familj. För dom är väl lika viktiga dom också?

I vilket fall så kom Sebbe hit i fredags. Han började med att ge mig blommor som en för tidig alla hjärtans dag present med tanke på att dom troligtvis skulle vissnat annars? Haha. I vilket fall så fick väl han ta ett av de tre paketen jag köpte till honom också då för att det skulle bli lite rättvist. Sen bestod väl resten av kvällen ungefär av att mysa/kolla på tv. Något sånt i alla fall. Lördagen var rätt lika och då fick han sitt andra paket. För att vi skulle få ett var på alla hjärtans dag, haha. Ja så kan det gå.

Idag så har dagen i alla fall bestått av att öppna ytterligare ett paket och sen glott på tv och käkat mat. Inget speciellt har vi alltså gjort, även om det nu var alla hjärtans dag så nöjde vi oss med att ge varandra lite presenter istället för att typ gå ut och käka eller något. I vilket fall så var det nog bra att Sebbe fick en present varje dag med tanke på att alla tre paketen bestod av godis och han käkade liksom upp allt på en gång, godiskille alltså. Så ni kanske förstod varför jag köpte godis? ;) Och förutom blommorna så fick jag ett halsband med ett par örhängen till, det gillar jag!

Men ja, nu vet jag däremot inte alls vad jag ska göra. Borde ungefär äta med tanke på att jag känner mig hungrig...

Dagen idag kommer bestå utav bl.a. städa och plugga. Men innan jag börjar med städningen så tänkte jag glo runt lite på internet, så jag verkligen orkar sen ;p

Ibland funderar jag. Vad det egentligen är som gör att man fortsätter hålla ihop?

Vissa klarar ju visserligen inte av att hålla ihop. Varken efter en månad eller efter 5 år. Men liksom vad är grejen som gör att VISSA klarar av att hålla ihop? Jag kan inte förstå själv vad det är som gör att bara vissa kan få sin första kärlek att hålla resten av livet. Är de för att de är envis eller för att de helt enkelt bara hör ihop? Finns det ens något sånt sätt att kalla det, "hör ihop"?

Liksom som i Buddhismen (hahaha ja jag är lärt mig lite i skolan idag...) så säger dom att man inte ska fästa sig vid något. Varken vid människor, känslor, eller saker o.s.v. Hur kan man liksom undvika att fastna vid något? Jag säger själv att jag inte kan styra över sånt. Som t.ex. så kan jag säga att jag var envis som en get om att jag aldrig skulle kunna/vilja skaffa någon ny när det tog slut mellan mig och Dennis. Det blev en stor brist på både tillit och mod. Jag visste själv att jag aldrig någonsing skulle kunna falla på nytt. Jag skulle aldrig kunna lita på någon på samma stadie. Jag skulle aldrig kunna låta någon se så mycket av mig igen. Både ut- och insida, ja tolka hur ni vill. I vilket fall. Jag var 100% på att jag aldrig skulle kunna fastna igen, mitt hjärta var liksom ungefär i 1000 bitar(kändes det som, eftersom att jag troligtvis skulle vara död annars) så varför ens försöka laga det genom att dra sig in i samma sak igen? Ni hör ju själv hur fel det låter, hur omöjligt det låter.

Fast egentligen var det hela min tanke som var fel ju. För hur mycket jag än ville skippa att fastna på nytt så gjorde jag det. Jag föll pladask och jag fastnade. Jag lät någon lita på mig och jag lät någon se allt. Jag lät mig själv lita på någon och jag lät mig själv få mitt hjärta fixat genom att sätta mig i en ny kärleks-sits.

Nästa fråga är då alltså. Vad är det som faktiskt får just mig och Sebbe att hålla ihop?(kanske borde ta Amanda&Victor som ett exempel också ;)) Varför är inte vi några utav dom som tappar allt efter en månad? Varför är inte vi dom som ger upp vid första fighten? Är det att vi är för olika? Eller är vi för lika? Är vi för envisa eller är vi för bra? Nu lät dedär "bra" som helt fel ord men jag syftade mer på för bra vänner eller något i den stilen. Jag kan inte själv sätta foten på vad det egentigen är som faktiskt får mig och Sebbe att hålla ihop. Jag kan inte själv se vad det egentligen är som får oss att verkligen alltid lösa dessa småfighter istället för att ge upp. Visst vi älskar varandra, vi vill ha varandra kvar. Men det tror jag nog att alla vill så länge man inte "tröttnat" när man vart tillsammans i 25 år också. Liksom man kan ju inte komma efter 25år och en dag bara säga jag älskar inte dig längre så jag skiter i att lösa dehär problemt. Lite fel? Ja.

Jag kan erkänna själv, jag och Sebbe har inte en ända likhet nästan. Visst okej vi träffades genom den där rallycrossen. Men det var ju mest för att min kusin körde, annars skulle jag säkerligen aldrig hittat Sebbe. Det som skiljer oss åt är typ, han gillar bilar och han pratar om bilar, han kan allt om bilar och han har det som intresse. Jag gillar mycket men ändå inget och jag pratar om allt men ändå inget. Jag ka allt men ändå inget och jag har inte ett ända intresse. Rolig människa jag är jag vet. Men egentligen, vart ser ni likheten? Sebbe har växt upp med bilar och jag har växt upp med.. någon blandning av allt och inget. Men även om allt mellan oss känns som att inte passa för fem öre så passar vi så sjukt jävla bra. Kanske är det just för att vi är så olika? Nån gång har jag ändåså hört att olikheter dras till varandra. Maybe so. 

Jag kan se att varje tjafs mellan mig och Sebbe egntligen bara handlar om små små skitsaker. Jo, saker som skiljer oss åt. Men inte fan skulle väl vi ge upp allt och lämna våra dagar bakom oss för det? Nej för vi är dom som slåss för att bli sams istället. Vi är dom som nästan gör vad som helst för att bli sams innan vi ska somna. Om det så är att skicka förlåt-sms eller ringa och prata tills allt känns bättre. Det är liksom skit samma. Vi har ett tvång på oss själva att lösa våra problem och det är nog en av de stora anledningarna till att vi faktsikt kan och vill hålla ihop, för vi är envisa och verkligen vill det här. För att vi vet att vi KAN lösa saker så länge vi VILL och VILL är något vi alltid kommer vilja så då KAN vi. Ni hajar grejen?

Det gäller att vara kär och lite envis för att funka ihop tror jag. Sen återstår det väl att se ;p

Goddag. Idag var det projektdag i skolan. Skolan var tom och bestod ungefär av mig, Orren och Cattis + några få ifrån B-klassen. Ja så kan det se ut. Jag kanske överdrev. Men det var så det kändes.

I vilket fall så finns det inte så mycket mer å skriva om dagen än så. Nyss åt jag mat och nu sitter jag och tjockar i mig en fet skål med popcorn. Så kan det gå om man är gravid... visserligen är jag inte det nu, men det kan ju gå så om man är det eller? Ja tydligen så kan det väl det utan att man är gravid också då. Men i alla fall så kanske mitt tjockande förklarar varför jag gått upp två kg sen September. Även om det visserligen är 4-5 månder sen så kanske två kg är lite? Vad vet jag.

För övrigt så vill jag ha helg. Alla hjärtans dag på söndag. Är det någon som ska göra något speciellt? Vissa tycker att den där dagen är lite överskattad. "Varför ha en dag att visa hur mycket man älskar någon? Det kan man väl visa varje dag?" Visst är det väl sant. Men det kan faktiskt vara mysigt att ha den där 14:e Februari att se fram emot lite extra. Jag visar så mycket kärlek jag kan dagligen och det gör min pojkvän också. Vilket är helt sjukt underbart. Men ja, alla hjärtans dag är i alla fall en extra-mys-dag för dom som känner att dom vill, antar jag.

Vad gjorde jag på förra alla hjärtans dag? Hm, käkade mat tror jag? Jag såg nyss i min blogg att jag tydigen fick tre röda rosor, vilket jag lär minnas eftersom att dom hänger i mitt fönster. Sen fick jag tydligen choklad och ett par örhängen. Det tråkiga är väl att örhängerna försvann puts väck! Eller i alla fall det ena, men så kan det gå när man har party party. Haha. Nog om det.

I år är det ett nytt år. I år firar jag min alla hjärtans dag-dag med Sebastian. Ingen dag är den andra lik, eller? :)

Party bilder nu då!

Okej jag ger mig, dedär tog typ fem minuter...
Mer bilder finns hos AnnIrene och på min bdb.

Blev en kväll med tjejerna igår. Förfest hos Carro där vi var endast tjejer och självklart så var det mycket skratt, så som det alltid är när vi umgås. När kl. närmade sig tio-elva så begav vi oss mot Greenman där det var tomt på folk! Men som tur var så ramlade det in mer och mer och tillslut var det fullt. Blev lite dans och springades runt överallt och ingenstans.

Jag fick träffa min käre "far" Lunkan som jag inte har träffat på.. jag vet inte hur länge! Så det blev en låååång kram innan vi gick åt varsit håll och fortsatte springar runt bland allt folk. Haha.

Runt tolv så kom även Fibes Oh Fibes som var där för att uppträda. Under hela deras uppträdandes så väntade jag och Amanda bara på en ända låt och när det kom så märkte man att alla tydligen väntat på den. Alla började skrika, klappa och sjunga som sjutton. Låten kom ju lagom så att jag och Amanda kunde gå ut till bilen, där mamma och pappa satt och väntade för att åka hem, när den var klar. Så det blev ett bra avslut på kvällen! :)

När jag kom hem så var jag busig och ringde Sebbe och väkte honom. Han frågade såklart vad klockan var och jag sa bara halv tre. Han trodde mig inte först men till slut så var det bara "åh fyfan då är det dags å gå upp då!" ända tills jag sa att det var på natten inte på eftermiddagen. Men ja, så kan det gå när man blir väckt mitt i natten för att ens flickvän vill säga att hon älskar en, haha. Eller tvärt om. Men men.

Bilder kommer när AnnIrene skickat dom ;)

Nu bär det av ner till Amanda där jag ska fixa mitt hår
sen far vi vidare mot Carro&Kims place :)

Ikväll blir det väl lite party. Egentligen har jag nog inte riktigt det rätta humöret för jag känner inte dedär suget för att gå ut, men men, kanske blir bättre mot kvällen vem vet :)

Det sämsta med det hela just nu är att jag faktiskt inte har några skor att ha på mig. Vore illa att ta mina nytvättade vita tygskor. Men vilka ska jag annars välja? Ja, jag har ju ett par fina klackar som invegs på nyår. Men dom sparar jag till balen så dom tänker jag helst inte riskera att förstöra.

Men nej, nu ska jag ta å försöka fixa mina naglar och så ska jag duscha och lite annat smått å gott.

Så var det igång igen. Jag förstår mig inte på mitt eget humör just nu. Eller jo på sätt och vis så gör jag väl det. Men det blir ändå så krångligt i mitt huvud. Jag känner liksom varje litet slag, men jag skiter i det, ända tills det bara blir en fet smäll istället å då sjunker jag totalt ner i botten. Det värsta är att allt gå ut över fel person nu. Visserligen vet min älskade pojkvän att mitt humör är fel just nu, i botten. Så han vet att jag inte är sur på honom. Men visst fan påverkas väl han av det för det, vem som helst påverkas väl av att ens pojk-/flickvän mår dåligt?

Men ibland önskar jag bara att han bodde 15 meter bort istället för mil. Ibland önskar jag bara att jag kunde dra med han vart jag än gick å ibland önskar jag bara att jag kunde göra vad jag ville utan att nån tog skada eller brydde sig över huvudtaget.. Visst jag blir glad av att folk bryr sig och säger till när det inte känns bra för dom. Men samtidigt. Jag är inte mer än människa. Jag kan inte vara överallt och ingenstans. Jag kan inte vara både hos mina vänner här och hos min pojkvän där. Nu tänker säkert alla - men var med båda samtidigt? Visst kan jag väl det. Men det funkar inte alltid det heller. Jag har försökt. Men när det blir skit på dehär viset som det har blivit den här veckan så känner jag ibland att "fan, nu sticker jag hellre hem till min pojkvän å lägger mig i hans famn så jag slipper allt krångel istället för att göra det och det med mina vänner". Ja jag vet, det låter elakt, det låter fel. Men det som är grejen är att jag gör inte alltid det jag vill. Jag stannar och gör det och det med mina vänner, jag skippar min pojkväns famn så jag ska slippa krånglet. Varför? Jo, för att undvika att det ska bli ännu mera krångel.

Nu säger jag inte att jag aldrig vill vara med mina vänner, för JO det vill jag.

Vore så himla skönt om jag bara kunde få göra det jag ville, göra det jag just nu känner för utan att någon blir sårad. Utan att någon tar åt sig. Utan att någon sen ska komma och klaga. Men som sagt. Jag är inte mer än människa. Så allt jag kan göra är att försöka. Vilket kanske inte går så bra heller. Jag vet inte. Känns inte så just nu i alla fall.

Just nu vill jag bara berätta för min pojkvän att jag älskar honom. Hur mycket han betyder för mig och hur glad jag blir när han säger att han blir lycklig så fort han kan somna och veta att jag mår bra. Hur mycket det betyder att han varje dag skriver sitt godmorgon-sms. Hur mycket det betyder att han dagligen berättar att han älskar mig. Jag vill berätta att varje ord han säger betyder mycket för mig. Oavsett vad det handlar om. Antingen lär jag mig, eller så glädjs jag. Det är en stor blandning. Min pojkvän är den bästa jag har. Utan honom skulle inte mina tårar ha slutat rinna nu. För det är tanken av honom och allt det bra, som jag faktiskt kan må bra. Det är ifrån honom som jag lär mig att jag måste vara glad mot honom för att han ska må bra. Även om det nu är svårt vissa stunder så visst, vem vill inte ha en glad pojk-/flickvän? Jag vill. Därför tänker jag kämpa.

Skit samma nu om jag faktiskt har dubbelmoral i mitt liv ibland. Men vem fan håller alltid fast vid alla sina ord resten av livet? Ja inte jag i alla fall. Vissa saker kanske jag alltid kommer hålla fast vid, men inte alla. En utav sakerna är att jag älskar min pojkvän. Det är inristat i mitt hjärta och det kommer alltid att stanna där.

Säg vad ni vill. Tyck att jag överdriver. Jag bryr mig inte för det är ingen i hela världen som kan känna just det jag känner. Det jag känner är det bara jag som kan känna. Det är bara jag som kan känna om det är äkta eller ej och det är bara jag som kan känna om jag vill vara kvar här eller inte och jo, min nuvarande pojkvän, min Sebastian, han kommer jag alltid att vilja ha kvar vid min sida. Han kommer jag alltid att vilja ha kvar! På alla sätt och vis.

Blev västerås idag efter skolan eftersom att jag tänkte vara lite sällskap till tjejerna, vilket kanske var bra eftersom att Linn&AnnIrene blev tvugna att sticka lite tidigare så då slapp Amanda i alla fall bli kvar själv.

Men ja, en del skratt blev det då Amanda helt enkelt öppnade munnen utan att tänka. Det blev lite fel. Sen gjorde AnnIrene det lite "värre" när vi kom innanför dörren. Tänker inte förklara. Men skrattade gjorde vi ;) Sen blev det till å sitta å glo när alla andra shoppade eftersom att alla hade pengar förutom jag. Linn var i alla fall snäll och bjöd mig på donken så jag slapp dö av hunger. Och Evelina och Johanna kom även in där dom med och SURPRICE! Grattis Evelina till körkortet liksom! :)

Nåja, hemfärd runt sex och då skulle Amanda sola så hon var snäll och bjöd mig på godis och cola så jag hade något att göra medans hon låg i canserhuset. Lite färg tycktes hon få, syns väl mer imorgon och bara för det vill jag ha sommar. Vore lite lagom skönt just nu. Men ja, hemma var jag inte förrän nio så nu är jag liiiite trött.

Nåja, imorgon blir det utgång även om det nu är lite segt då flera har backat ur men.. AnnIrene och Carro lär ju hänga med i alla fall eftersom att det är för dom vi går ut. Eftersom att Carro fyllde i onsdags och AnnIrene idag :)

Men ja, hejdå.

Just nu vet jag inte vart jag ska ta vägen. Irritationen sitter ända in i ryggmärgen på mig och jag vet inte minst lilla hur jag ska bli av med den. Det spelar ingen roll vad folk säger till mig just nu men mina munngipor kan fan inte gå uppåt. Det spelar ingen roll.

Jag vet inte längre hur länge jag kommer stå ut. Det känns som om jag bryter ihop när som helst men vad ska jag göra åt saken? Ja just, ingenting. För det finns ingenting att göra. Det är bara det att jag blir så jävla trött. Oavsett vad så ska det alltid vara något liksom. Jag orkar inte ens tänka på ord att kasta tillbaka, jag orkar inte ens tänka på att säga förlåt. I slutändan löser sig allt ändå, om inte, då är det inte äkta. Så är det både med kärlek och vänskap. Glöm inte det.

Den dagen jag kan göra som Sebbe och hans vänner och resten av alla kill-gäng. Ge han en käftsmäll och dagen efter är allt löst. Är det äkta så är det. Är det meningen att hålla så är det. Jag orkar inte slösa all min energi på att "lösa" små skit. Små skit är just som det låte SMÅ skit.

Bara för allt måste jag faktiskt försöka somna nu. För jag vill få bort mina tankar från allt som har med tjafs å göra.

I wish I always could smile like this..

Sitter i skolan nu och ska ha prov om en halvtimme. Historiaprov. Hur det kommer gå vet jag inte, men just nu borde jag plugga men min koncentration har sabbats. Ja, varför, det stannar utanför bloggen. Plus att jag egentligen inte ens orkar skriva om det. Så onödigt skit är det...

I vilket fall så blir det styrketester sen på Träning & Hälsan och ja, hur pigg är man på det då när man är trött? Ja. Bra fråga. Men nej, nu måste jag faktiskt göra ett försök till att träna till provet för jag vill faktiskt inte få ig :(

Jag har tänkt på det sen igår. Dedär med mobbning.

I min åsikt så finns det olika grader av mobbning. Men på något vis så är allt från att peka till att slå, någon sorts mobbning. Slå mig inte om jag har fel för nu sa jag att dehär var MIN åsikt. För det är så jag ser på saken.

Något som jag stör mig som mest på är när folk (vuxna som barn) påpekar saker som personen i fråga inte ens kan ändra på själva. Som min mamma, hon nämnde att hon blev retad lite smått för hennes hårfärg i skolan när hon var liten. Hon själv visste inte om hon nu skulle kalla det mobbining men jag sa "jo, det är en sorts mobbning med det finns olika grader". Dock kan man väl om man vill undvika denna mobbning, färga sitt hår. Men tänk dom som blir mobbade för något som dom är födda med(eller om det hänt vid en olycka eller dyl., något som dom inte KAN ändra på. Vad gör man då?

Jag blir arg. Det är inte bara ord som flyger ur mobbarens mun, det är något som sårar, något som ger den där klumpen i magen för den utsatte. Hur ska du klara av att ta dig till skolan dag in och dag ut när du vet att "dom där" kommer stå och vänta och vara berädda att ge sig på en ny omgång? Det mobbaren troligtvis inte vet är väl kanske att dens ord/handlingar sårar och förströr. Kanske ett helt liv om det går för långt. Men samtidigt. Vem är det som mår sämst. Den som mobbar eller den som blir mobbad? I vissa situationer kan jag nästan säga att mobbaren mår sämst, varför skulle den annars ens påpeka och mobba någon annan? Vad som är anledningen, självkänsla? självförtroende? Vad vet jag. Men innerst inne är jag typ 100% på att mobbaren i sig har en "dålig" bild av sig själv, därför måste den istället trycka ner någon annan så han/hon verkar sämre. Någon som tror som jag?

Egentligen bryr jag mig inte. Eller jo på sätt och vis. Jag vill inte att det ska finnas en ända mobbare i den här världen. Jag vet inte själv hur det är att vara mobbad. Jag satte mig själv i en "utstött" roll genom att sitta fast i mitt hörn. Vilket jag pratade om förut, för länge sen. Men ändå. Jag mådde inte dåligt, för jag valde det själv. Men nu i eftertanke. Vad var det som fick just mig att orka gå till skolan när jag inte ens umgicks med dom som gick där? Visst, jag pratade med folk och ibland var jag med och lekte. Men jag stod oftast i mitt hörn och iakttog. Det var ju min trygghet. Kanske var det därför jag klarade av att gå, för att jag trots allt, kände mig trygg.

Men vilken mobbad unge gör det? Vem av alla dessa barn som mobbas och stöts ut varje dag, går till skolan för att det är tryggt där? Jag kan nog på direkten säga NOLL.

Det jag vill säga är bara att vad fan, du som mobbare. Lär dig att acceptera människor istället för att påpeka att dom har en sne näsa, rött hår, för små kläder och allt mer vad det kan vara. Lär dig att människan är född som den är för att den ska vara så. Visst det finns undandag. Så som missbildningar och likande. Men man födds ju som sagt ändå, på något vis, till den man egentligen är. Meningen är inte att man dagarna i ända ska ändra sig för att passa in eller liknande. Och en sak till, om du nu mobbar för att du själv har dåligt självförtroende så som sagt, alla människor är olika, alla är unika. Det är så det ska vara.

Fyfan vad det vore tråkigt om alla skulle se likadana ut. Fy fan vad jag är glad åt att i alla fall jag kan stå för den jag är. Jag kan lägga upp den där fula bilden om jag känner att jag vill. Jag kan gå i de kläder jag vill oavesett om någon kollar konstigt. Jag kan ta mig till skolan osminkad. Jag kan inte säga att jag alltid sett såhär på mig själv. Men jag har lärt mig att acceptera att man ser ut som man SKA se ut. Varför ändra sig? Och varför peka ut någon som är sig själv? Varför peka ut någon som inte ser ut som du? Det är väl ändå dom som borde peka ut dig som måste vara som alla andra i sånna fall. Dom borde peka ut dig för att du inte kan stå för vem du är. Du som måste dölja dig bakom den "kaxiga" ytan. Kom fram och stå upp för den du är.

Och du som mobbad. Låt dom inte trycka ner dig, egentligen är dom bara avundsjuka.

Jag vet inte vad min rubrik betyder. Möjligtvis att det är 3:e Februari idag. Det betyder faktiskt att våran Carro fyller hela (värdelösa)19år idag. Ja, jag kommer nog skriva värdelösa framför varje 19. För det ÄR värdelöst.

I alla fall så ska jag skriva mer senare för jag måste träna lite till historiaprovet som jag ska ha imorgon. Men först - duschen!

Dagens klädlsen bestod av ett par av mina nyinköpta leggings
plus en av pappas svarta skjortor.
Jag kan dedär jag..

Nuså serrni. Första gången idag som jag är inne på bloggen även om jag slutade vid halv ett istället för tio över fyra. Så det kan gå. I vilket fall så började dagen med ergo-test hur det nu heter. Vi skulle se hur vi hade förbättrats sen sist och jag kan ju bara säga att jag försämrats på alla sätt och vis. Bl.a. så var min puls mycket högre nu än sist. Sen vägde jag två kg mer (även om jag nu inte dör av att gå upp några kg men) sen så skulle vi springa och jag orkade kanske hälften av vad jag orkade sist.. hm.... Nåja. Det ska göras om för alla eftersom att skivan krånglade till våran springdel så jag får väl "träna" upp mig till dess då ;)

Första träningen blir i alla fall av på Lördag då jag ska ut med mina tjejer för första gången. Var över till Avesta idag efter skolan å plockade med mig två par tights/leggings. Var på väg å ta med mig en tröja hem också men mamma bad mig spara lite på mina pengar. Smart drag kanske. Men jag ville verkligen ha den... och den var ju inte så dyr heller. Men ska man ha "allt" så blir det dyrt i längden. Det har ni förstått va?

För övrigt så ja.. vad ska jag mer säga. Joooo, idag skulle vi ha Historia-prov men jag skippade det och får göra det på torsdag istället. Allt för att jag ska kunna träna lite mer. Jag hade gett upp dedär, men nu sa Orren att det inte var nå svårt så dom får väl "träna upp" mig till torsdag så jag klarar det med då. Vore ju skönt å slippa restprov å grejer faktiskt. Jag tycker liksom redan att jag har nog mycket..... Usch ja.

Men nej. Nu måste jag leta på en svart skjorta. Blir till å fråga pappa om han har någon. Ja varför tänker alla nu. Men jo därför, för jag vill ha en. Haha kul. Nej.

Sen tänkte jag visa bilder från Luddes fest i helgen men nej, men data är WAY to seg för det...

Duktigt.

Min balklänning är hemma. Den hänger här bakom mig. Nu är det klart. En sak mindre på listan. Men ja, längre inlägg kanske kommer snart. Måste renskriva lite text nu sen så. Om jag hinner med.. bloggen alltså.