Jag såg igår då jag satt och kollade lite att snart är jag och Sebbe inne på att fira våran andra månad tillsammans. Det har alltså snart funnits ett Evelina ♥ Sebastian i två månader. Det är bara lite mer än en vecka kvar nu. Sen är det två månader. Jag tycker att allt har gått för fort, för jag kan inte tro det själv. Jag tyckte det var igår som vi firade våran första månad tillammans, men samtidigt så känns det som om det var igår som allt hände första gången. Men ja, det var ju som sagt var snart två månder sen..

Hur kan man leva i en värld som man inte ens hinner hänga med i? Jag vet inte det. Men på något vis så går det ju. Som tur är.

Jag skrev det till Sebbe igår. Att även om det går för fort för att min hjärna ska hänga med, så har den här tiden varit jävligt behövlig för mig då den både har hjälpt mig att gå vidare från det gammla men även fått mig att le på riktigt.

Jag blir rädd ibland.. Ärligt. För ibland kommer jag in i någon svacka där jag inte kan släppa mina tankar från vad som hänt tidigare, mitt förfluta, mitt förra. Det är då jag blir rädd, rädd för att jag "kastade" mig in i det här för fort.. Känns dumt att säga det. Men som sagt, det skrämer mig. Men innerst inne, hur kan man kasta sig in i kärleken? Den kommer ju när den kommer? Så jag vet ju på riktigt att jag inte alls kastat mig in i något. Men visst borde jag väl snart släppa mina tankar på det förra jag hade. Men det pågick ju såpass länge att det inte alltid är så lätt att bara "kasta bort". Det är ju fortfarande en del av mig. Utan mitt förra så hade jag troligtvis aldrig vågat ta kontakten med Sebbe. Så utan mitt förra hade jag aldrig suttit här, kär, i en ny, underbar, bästa, Sebastian.

Så jag borde tacka mitt förflutna.



Och älskling, bli inte rädd när du läser att jag blir rädd för att jag kanske gjort ett misstag. Bli inte det. För jag vet till 100% att det här inte är ett misstag. Jag får det bara för mig ibland.  Att välja dig var ett utav dom bästa valen jag någonsing gjort i mitt liv. Det är något jag aldrig kommer ångra, oavsett vart det kommer ta vägen. Med tiden kanske det blir sämre, men vem vet, det kanske till och med kan bli bättre? Det är ingen som vet. Inte jag. Inte du. Ingen. Det är bara tiden som kan visa det.

Och om du funderar varför jag inte pratat med dig om det här så är det för att det är en skitsak. Att jag ibland kommit ner i nån svacka inom mig är något som får försvinna med tiden. Huvudsaken är att jag har dig. Att du vill ha mig och att ja, vi har varandra. För det är det ända som betyder någonting för mig just nu.

Allt du ger mig, allt du vill ge mig. Det är det bästa jag kan få. Tro mig.

Det är inte så att jag någon dag kommer komma och säga att jag tvekar på det här för nej, det är omöjligt. Mina känslor är så starka dom kan vara och det är långt ifrån något jag kommer tappa. Det är bara dig jag vill ha. Det är bara du och jag i mitt huvud. Det är väl så det ska vara va? Du och jag.

Jag börjar bli trött på det här. Skriva. Du vet själv att jag alltid kan skriva. Jag skulle kunna skriva huuuur mycket som hellst, för jag skulle kunna förklara känslor till dig resten av livet, för det är något som aldrig kommer att ta slut. Mina känslor för dig, dom växer, dom blir starkare. Och som stannar kvar.

Jag älskar dig. Just nu 23 gånger så mycket mer än första gången. Vi är bäst.

Det är äkta kärlek.
Du vet det nu.
Det är på riktigt.
Du vet det.