Perspektiv och tacksamhet.

Känns så tråkigt att inte uppdatera här inne regelbundet, för nu när jag väl skriver så måste jag alltid skriva "ikapp" om jag ska skriva något över huvudtaget, haha. Och det resulterar ju oftast i att inläggen kan bli lite för långa också..
 
Hur som helst. Dagarna rullar på här hemma. Ellie blev dock sjuk åter igen förra veckan. Feber åkte hon på så vi blev hemma torsdagen och fredagen, men som tur var blev hon lite piggare så vi kunde åka för att fira Eddie på lördagen. Vi sov även kvar där och rullade hemåt först vi sängdags för barnen på söndagen (eller ja, dom somnade vid 17 i bilen, fick äta en macka halvt gråtandes hemma - vi hade ju inte hunnit äta någon middag ännu - och fick fortsätta sova på direkten efteråt för dom var stentrötta. Haha.

Men trots att Ellie blev piggare så var vi hemma under måndagen då hon inte verkade tillräckligt pigg på morgonen då vi faktiskt höll på att göra oss redo att åka iväg till förskolan, men men, under dagen var hon pigg trots allt så på tisdagen gick vi tillbaka till vardagen. Resten av veckan har rullat på och i lördags så åkte vi till Norberg för att skifta däck på Sebbes bil då hans förra sommardäck var helt slut och sen spenderade vi resten av dagen och kvällen hemma hos mamma och pappa.
 
Emil har tjatat om att åka hem till farmor och farfar också, så planen var att åka dit i påsk. Men nu skulle ju tråkigt nog farmor jobba hela påsken så vi åkte dit idag istället. Så nu är Emil nöjd, haha. Ja, det var faktiskt riktigt längesen vi sågs nu så det var helt klart på tiden!
 
Men nej, nu har torktumlaren blivit klar så nu ska jag ta och hoppa i säng!
 
1. Elliebus! 2. Storebror "läser" för sin sjuka lillasyster ♥ 3 Husägare i ett år!
4. Fast i soffan under tre av fyra katter, haha! 5. Promenad med kvällsolen gassandes.
 
 
Och ja. Självklart så har jag ju inte kunnat missa det tragiska som hänt i Stockholm. Jag blir arg och glad på samma gång när man läser och ser alla möjliga artiklar och inslag på tv.
 
- Att någon idiot far igenom gatan och hjärtlöst klarar av denna vansinnesfärd trots det hemska hans ögon ser framför sig får gör att jag får ont i magen. Han har kört ihjäl ett 11-årigt barn och fyra vuxna där till, plus en hund (som jag vet i alla fall). Han har dessutom skadat 15 personer fysiskt och ännu fler psykiskt.
 
- Men så ser man alla människor direkt efteråt, ett helt Sverige som bara ser förbi den hemska händelsen och istället visar kärlek i överflöd. Vi ska helt klart vara tacksamma att vi bor där vi bor och att vi är så bra medmänniskor som vi faktiskt är!
 
Ja. Som många redan sagt så får man ett extremt perspektiv på livet när det händer något sånt här. Man ser blodiga bilder och vet att flera familjer har mist någon nära. Någon ha mist sin pappa, någon har mist sitt barn, någon har mist sin fyrbente vän, ja många har helt enkelt mist någon väldigt kär. Och här hemma sitter jag med tungt sovande (helt ovetande om allt det onda) barn och man.
 
Min familj och Sebbes familj och alla våra vänner är oskadda ur detta. Men där ute så vet vi också om dom som sörjer något så förjävligt efter detta. Man får lite slut på ord, vet inte riktigt vad man ska säga.
 
Mer än, Vila i frid för de som mist sina liv och med all kärlek så beklagar jag verkligen för alla som mist någon nära och till resten som var med om detta sinnessjuka, där på plats, all styrka till er. Det är helt ofattbart.

En massa babbel

Idag efter förskolan och mellis (och bakning) så kom barnens morbror John förbi. Emil blev såklart superglad när han fick veta vem som skulle komma och hälsa på och sen har dom busat järnet. Mellan fikapauserna då ;)
 
Sen bjöd vi John på lite mat också innan han sen rullade iväg igen för att åka och jobba natt, stackarn.. själv får man ju själv gå och sova i en mjuk och gosig säng, höhö!
 
Vad har helgen bestått utav då? I fredags så slutade Sebbe tidigare, men vi spenderade ändå dagen hemma bara. Sen under lördagen så skulle vi till Sebbes föräldrar för att fira hans lillebror som fyllt 17 år (vart fasen tog den "lilla pojken" vägen?!) med tårta. Så senare på kvällen rullade vi hemåt så barnen fick sova.
 
Söndagen sen spenderade vi också bara hemma, bortsett från en sväng till affären och damsugning av bilen. Vi passade även på att flytta bak Ellies stol i baksätet istället för att ha henne fram. Har alltid varit smidigt, men ju mer man läser på internet så inser man ju att Ellie sitter riktigt utsatt om man skulle krocka (förutsatt att det är en frontalkrock alltså). Så vi pressade in hennes stol i bak och än så länge går det ju bra eftersom att hon är så liten = vi kan ha stolen ändå mot ryggstödet i baksätet, annars kan ju Sebbe knappt köra bilen liksom.
 
Väldigt synd är det, att min älskade Audi a4 egentligen är lite för liten.. Men vi får se hur länge detta komma gå, hade en varit framåtvänd så hade allt blivit mycket enklare, men Emil får allt sitta bakåt ett bra tag till. Han har gott om plats och jag tänker inte chansa en sekund på att hans nacke och rygg ska klara en krock framåtvänt.. Japp, det finns stolar som är godkända för hans ålder och vikt, men det säger ju inte "ditt barns kropp klarar av en krock". Jag vill ha mina barn så skyddade det bara går och byter hellre bort min älsklingsbil än att vända på dom för tidigt. Jag tänker inte riskera livet på dom dyrbaraste vi har!
 
Sen håller jag alla tummar och tår på att vi självfallet aldrig ska behöva krocka, men sånt kan man ju inte bestämma i förväg ;)
 
Så hur går det med Emil och blöjan? Under alla ovanstående saker vi gjort (handlat, åkt bil till farmor och farfar, dammsugit bilen, och självfallet bara varit hemma) så har blöjan alltid varit av. Den är fortfarande på på dagis och självfallet under nätterna. Men på dagarna funkar det bra. Bajsar görs iprincip alltid på toaletten nu, hände en olycka där i början men sen dess ingen mer. Peppar peppar! Och kissat på sig har hänt några gånger men desto fler gånger i toaletten. Vi kämpar på :)
 
Titta våra små små busar! Emil hade fortfarande napp, och snutten. Och Ellie var en liten mini ♥
 

En enorm tacksamhet åt livet jag har.

Nu sitter jag här igen, kollade igenom lite bilder och förundras över hur bra liv jag har. Att jag är uppväxt i en familj med mycket kärlek och glädje, vi spenderade mycket tid tillsammans och jag minns inte många negativa saker från min uppväxt. Klart att tjafs uppstod mellan oss barn, men vilka syskon tjafsar inte och gnager på varandra lite? Och ändå så har mina bröder alltid funnits där för mig och stöttat upp mig i motgångar.
 
Sen kom Sebbe in i mitt liv och jag blev så lycklig över att hitta någon som gav mig allt som han gav mig. Att han fick mig att le varje dag trots alla mil mellan oss, att han fick mig att känna mig trygg inför framtiden genom att ha en extrem drivkraft och kunskap. Att jag sen skulle få en familj på den sidan som var lite utav en motsats mot mig men ändå så bra var ju helt perfekt. Bara se på min svärmor som jag fått extremt bra kontakt med, som från dag ett visat en sån kärlek mot mig och som visat sig vara en genomfin person som alltid kommer att vara just världens bästa svärmor. Och idag även världens bästa farmor. Att resten av familjen sen är helt med på noterna när man pikar och skämtar om saker är ju bara helt kanon, aldrig tar någon illa upp utav det man säger och jag vet att dom i princip skiter fullständigt i vad jag säger ;)
 
Sen flyttade vi. Vi flyttade till en stad där vi inte kände någon och vi flyttade flera mil i från alla vänner och våra familjer. Men det blev aldrig något problem med det, snarare tvärt om. Jag fick ju mitt jobb som där också tog med sig ett helt gäng med helt underbara kollegor som man alltid har nära till skratt med, finns inte en dag då det inte skrattas på jobbet och det känns helt perfekt att gå dit. Sen finns det såklart tuffa dagar då man gärna gömmer sig under täcket, men även dessa dagar muntras upp utav ett helt perfekt Lola-gäng.
 
Sen hände det. Emil föddes och världen blev så enormt mycket större. Att få genomgå en förlossning med mannen jag älskar bredvid mig kunde inte ha varit bättre och att få se en ny sorts kärlek som aldrig går att övervinna på något vis kändes helt overkligt. Men sen kom även Ellie och då fördubblades allt. Glädjen, kärleken, tröttheten och tålamodet har byggts upp nå enormt samtidigt som det beprövas varje dag. Att ha fått gå igenom två förlossningar som var relativt lika men ändå så olika är överväldigande. Jag är stolt över mig själv att jag har burit dom och fött dom till världen. Att sen få se syskonens kärlek sinsemellan är helt underbart. Att se Emil busa mot Ellie och Ellie skiner upp som en sol slår bort varenda negativ tanke för stunden och jag vill bara pussa och krama på dom i alla evighet.
 
Som idag, jag ligger och sover med dessa två små liv i sängen och både jag och Emil blir väckta utav Ellies läten och babblande. För mig finns det inget bättre sätt att vakna på. Att få slå upp sina ögon och det första man ser är ens dyrbaraste personer i livet. Mina barn.
 
Plus på allt detta, att jag fått ha äran att få ha alla fina människor runt mig så sitter jag nu här och ser mina barn få exakt samma kärlek och glädje som jag alltid fått. Från sina mor- och farföräldrar, från sina mor- och farbröder och flera människor ändå. Jag blir varm i hjärtat varje gång någon annan håller om, busar och kramar våra barn. Att kärleken sen är besvarad utav dom små gör allt bara ännu bättre.
 
Sen får jag inte glömma bort att det faktiskt finns några vänner kvar i mitt liv också. Trots en flytt så finns några kvar och det är jag extremt tacksam för. Ett speciellt stort hjärta skickar jag såklart till min bästa vän som varit det i en evighet och som dessutom gett mig och min familj en extra familj att umgås med. Barnen får busa omkring och vi föräldrar får bara vara oss själva.
 
Ett extremt stort tack till alla som finns i min närhet och förgyller varje dag med kärlek och glädje. Trots upp och nedgångar så hålls man kvar på banan tack vare er alla. Tusen tack! Jag älskar er och skickar en liten kram till er alla ♥ Ingen nämnd ingen glömd, ni alla vet ju vilka ni är ändå ;)
 
Ett speciellt tack till mina föräldrar som gett mig min uppväxt, till våra barn bara för att ni är ni och till min sambo för att du är allt jag någonsin önskat ♥
 

Det där med barnvagnar

Ni kanske minns att jag skrev om tankarna kring barnvagnsbyte. Tanken är väl egentligen att det ska göras till Ellis ska sitta i sittdel och inte redan nu - MEN, hittar man en redan nu så gör det ju inget då det går att ligga i sittdelar också ;)
 
Hur som helst. Största anledningen för bytet är egentligen för att vagnen ska ta mindre plats i bilen. Helst även få plats då Emils Emmaljunga Scooter S är i bilen. Därför hamnade vi mellan vagnarna Emmaljunga Nitro och Emmaljunga Viking då de är av de smalare varianterna.
 
Som nämnt tidigare har vi provat både i bilen och båda går att få in. För och nackdelar kring båda kommer här:
 
Nitro:
För att den skulle få plats i bilen var vi tvungna att ta av sittdelen, ta loss skyddsnätet som sitter i bagageutrymmet i bilen för att kunna fälla upp handtaget upprätt så mycket som möjligt och plus på det även ta av ett utav hjulen. Och ja, självfallet sen även lägga in sittdelen uppepå. En lite krångligare process.
 
I övrigt gillar vi vagnen av den anledningen att den är lik EL's ordinarie vagnar och känns därmed mer robust och känns mer som en EL helt enkelt. Men, den finns i väldigt få färger om den köps ny och det känns inte som att någon färg riktigt fått mig att falla ännu. Dock kollar jag även begagnat så där finns lite andra färgalternativ.
 
En annan sak som tyvärr känns lite tråkig med att välja Nitro är att det känns lite som att byta från våran Emmaljunga City cross till en ny likadan - bara lite smalare. Eftersom att de ju faktiskt är i princip identiska.
En Nitro.
 
Väldigt lik Citycross (vi har ju dessutom svängbara framhjul på chassit vi använder just nu)
 
Viking:
För att få plats i bilen krävdes inga speciella finesser. Dock krävs det nog att ta av sittdelen då den blir lite längre med den på, dock är detta inte något som gör så mycket och tar man av sittdelen går den att platta till enormt mycket så att man till och med kan lägga den inne i bilen om man skulle vilja.
 
Vi tycker ju dock att denna vagn smiter i från EL's design och lutar åt det "mordernare" hållet med sin ergonomiska sittdel. Hjulen som sitter på gör dessutom att vagnen nästan blir lite ful. Men, det finns att välja lufthjul och dessa är helt klart snyggare, frågan är väl bara då om det är mer opraktiskt?
 
En kul grej med just denna är ju också att du faktiskt enkelt kan byta ut sufflett och därför piffa till vagnen lite om du känner för det. Så här känns det inte tråkigt att välja en helt svart vagn.
Viking med de fula hjulen på.
 
Olika sätt att styla på (går självfallet att välja endast sufflett också och inte hela paketet runt om)
 
Priset skiljer inte heller så mycket. För en ny Nitro är det ca 6300kr och för en ny Viking ca 5700kr. Kollar man begagnat så ligger Nitro billigare (mycket skiljer alltså från ordinarie priset) och Viking ligger endast någon slant billigare än ordinarie priset. Frågan är nu, vilken vagn ska man egentligen välja?!
 

Allting är inte perfekt.

Jag börjar med att säga att Emil somnade efter en timme idag. Klockan 20 sov han som en stock :) Och bara så ni vet, jag skriver det lite för min egen del det här också, haha!
 
Dagen idag har bestått av inte mycket alls. Tog en sväng förbi jobbet för att hämta två böcker jag ska låna av en kollega då jag helt plötsligt har kommit in i en läsbubbla och vill läsa en massa bra böcker, alla "naaaw"-ade och blev lite kära i lillan, som vanligt när alla brudar där får träffa bebisar ;) haha!
 
Annars har jag dammsugit en sväng och tvättat en maskin tvätt. Lagom sysselsättning.
 
Men nu över till något helt annat. Ibland får jag en känsla av att jag skriver i den här bloggen om allt som är så bra och puttinuttigt, att mina barn är helt perfekt och aldrig är jobbiga eller skrikiga. Ibland får jag även lite dåligt samvete då någon säger att deras barn vaknar på nätterna, skriker mycket och alltid och dom frågar hur Ellie är. Jag får då lite svårt att säga att hon är snäll och sover hela nätterna, det känns som att jag lindar in allt jag säger i rosa bomullsmoln.
 
För mig känns det som att detta inlägg och detta är det enda "negativa" som skrivits i min blogg, men så kanske det inte riktigt är. Men det känns som att resten lindats in.
 
Men, så är inte fallet.
 
Att jag skriver om hur mycket kärlek jag känner kan jag tänka mig är fullt förståeligt då man hamnar i sin lilla lyckobubbla. När jag sitter själv med en sovande Ellie så skulle jag kunna sitta och stirra mig blind på henne. Igår kväll när jag gick upp och la mig bredvid Emil i sängen så hade jag lust att krama honom hårt resten av natten för att bara hålla om min älskade pojke!
 
MEN, sen kommer det bakslag. Klart som fan att det kommer bakslag. Alla barn kan inte ALLTID vara 100% nöjda. Emil var en lugn bebis ansåg vi, han hade sin mini släng av något kolikliknande, men i övrigt så snäll så. Men sen kom Ellie och är om möjligt ännu lugnare. Bortsett från att hon ibland gärna vill ligga nära, Emil kunde lika gärna ligga själv på soffan och sova mest hela tiden.
 
Emil har nu växt upp en liten bit, han trotsar, han häller ut leksaker på golvet och när man säger åt honom så säger han bara nej eller halv ignorerar en. Jag kan få tokspel på att behöva TJATA(!) så jäkla mycket som man får göra, men.. sen kommer den där gången som idag. Han hällde ut alla leksaker, jag sa inget då jag inte orkade ta fighten just då för jag satt och matade Ellie. Kort därefter börjar han plocka tillbaka allt, ställer upp sakerna på sina platser i hyllan och fortsätter sen att städa undan alla leksaker han tidigare hade dragit ut, utan att jag ens sa någonting till honom. Då övervägde den lilla gesten allt det andra och helt plötsligt "glömmer jag bort" att skriva om hans jobbiga stunder.
 
Han är även en jäkel på att kunna peta i maten, någon bit kastas ner på golvet och tar man bort tallriken från honom så kommer tårarna för han vill ha "baaaaat!!" Ja, ni fattar grejen. Idag kom det. Då sa vi åt honom att om han skulle ha mera mat då fick han äta duktigt och inte hålla på och kasta. Han tog två stora fina tuggor, puttade bort tallriken och sa "batte baten" Ja, tack för maten om ni inte förstår. Så där kom det igen, en liten grej som väger över och man "glömmer bort" den där trotsiga pojken.
 
Ellie är inte bara superlugn och sover exakt hela dagarna, hon kan gnälla - i annat fall än om hon är hungrig, trött eller vill ha närhet. Hon kan få magknip och det enda som duger är att gå omkring - "mamma, du skulle bara våga gå mot soffan", tro på fan inte att du kan sätta dig ner med henne om hon är på det humöret. Men se, dom stunderna sker så sällan så jag "glömmer bort" även dessa.
 
Men nu vill jag nämna dom, för att jag inte vill att allt ska verka som fluff fluff. Jag vill inte att folk ska tro att jag förvränger vårat verkliga liv till något perfekt, för nej, ingenting är perfekt. Även om det i mina ögon nästan är det, men det är bara för att jag är så jävla lycklig åt vart jag har kommit i mitt liv.
 
Så åter igen för att få avsluta detta långa inlägg någon gång. Tro inte allt är fluffiga moln här hemma, för ibland har vi jobbiga fighter, tjatande, skrikande, gråtande, trotsande, bråkande, vägrande, envishet, ignorans, osv. Men, sen kommer det som vi också har, som överväger allt detta. Kärleken.
 
 

Ensamtid

Här sitter jag. Äntligen ligger alla tre människor uppe i sovrummet och sover! Ja okej, jag längtar inte efter att Sebbe ska gå och lägga sig på kvällarna, men eftersom att han ska upp och jobba så måste han ju, missförstå mig rätt där ;)
 
Hur som helst. Emil somnade strax efter 20. Medans jag gick upp och la Emil så matade Sebbe Ellie och när jag kom ner så låg hon på soffan och kikade runt tills hon somnade. Sen när Sebbe skulle gå upp och lägga sig vid 21 så gick jag upp och la Ellie i sin säng med. Visserligen vaknar hon ju till när man flyttar henne, men hon somnar så fint om i sin säng sen så :)
 
Så nu har jag avnjutit en kopp kaffe uppkrupen i soffan. Äntligen! Ja, att en sån enkel grej kan göra en så glad. Detta är alltså något jag ser framför mig varje vardagskväll och på helgerna ser jag det dock med en sambo bredvid  mig i soffan. Vi kan ju få behöva sitta vakna i lugn och ro tillsammans någon gång vi med.
 
Men men, detta inlägg är inget jag ropar hej med. Inte än, när dagis är igång så ska rutinerna hållas då med. Tillslut så, tillslut så kommer det gå.
 
Sen hamnar man här. När man sitter själv vaken och allt är lugnt omkring en så slås hjärnan av alla tankar kring livet. Att jag träffat en människa att dela mitt liv med, som jag älskar trots brister som man ogillar - (ja alla människor har ju brister), att jag burit två barn i min lilla kropp, att jag sen även fött dessa två, fullt friska, barn till världen, att jag nu får glädjas och trilskas med alla dessa tre människor i min vardag.
 
Dagarna rullar förbi och ingenting betyder mer än att jag får somna och vakna med mina tre hjärtan hos mig. Jag älskar dom så sjukt mycket så ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. Vad vore jag utan dom? Min käre sambo, fästman - min älskade son - och min finaste lilla dotter.
 
Så lycklig över hur långt jag har kommit här i livet. Men än serni, än är det långt kvar ;)
 

Kärlek! Dag in, dag ut

Så mycket kärlek

 Ibland kommer jag på mig själv. Jag kommer på hur extremt lyckligt lottad jag är som står här idag, med två helt underbara barn som dessutom fått komma till världen helt utan komplikationer och är helt friska från alla tänkbara hemskheter.
 
Det finns så många som får börja det nya livet väldigt tufft. Antingen genom att barn föds för tidigt och drabbas eller så har det helt enkelt redan skett något under "bakningen" och barn kommer ut med alla möjliga sorters sjukdomar eller funktionsnedsättningar och dylikt. Tänk, det finns ju även dom som aldrig får gå hela vägen, än värre - de som aldrig ens får uppleva en graviditet, ett plus på stickan och allt där omkring.
 
Men här sitter jag, i mitt och sambons gemensamma boende, med oss här har vi tre vilda, dryga och mysiga katter och, dessutom, två extra hjärtan. Våra älskade barn. Tänk att jag fick chansen att uppleva detta. Ett plus, en längtan, en graviditet, en förlossning, en uppfostran med envishet - trötthet - irritation - kärlek - glädje - extrem jävla lycka. Och TVÅ gånger dessutom!
 
Fasen så glad jag är!
 
Jag kommer på mig själv ibland. Då när jag står där i köket och plockar undan disken, sambon står i duschen och Ellie ligger i babysittern - bredvid henne sitter en stolt storebror. Emil sitter och klappar henne på huvudet, pratar med henne, springer och hämtar kräklappen och torkar bort minsta lilla kräkdroppe som rinner ur hennes mun, "oj lamla" och stoppar i nappen så fort hon tappar den. Allt detta medans lillsyrran tittar storögt på honom. Jag blir så jäkla varm inombords så jag vet inte vad.
 
Att se våran trotsiga son helt plötsligt vara så fylld av kärlek och hjälpsamhet. Om du bara visste hur glad du gör mig, allt jobbigt du gjort under dagen flyger liksom bort direkt när jag ser dig visa dessa sidor - som du förövrigt gör flera gånger per dag.
 
Älskade barn, som jag älskar er. Jag älskar er och jag älskar eran pappa. Över allt annat på denna jord. Jag är så extremt tacksam. Tacksam åt att livet gett mig allt detta. Tacksam åt allt NI ger mig varje dag ♥
 
 

Min kärlek ♥

Ibland förundras jag av att jag fortfarande sitter här. Alltså att jag lever just det liv som jag gör.
 
2009-08-23
"Jag är glad jag. Även om mycket har hänt den senaste tiden så ler jag idag. Hihi. Ni anar inte hur bra det känns idag. Det är fan underbart. Men vad vet jag, det kanske bara är idag. Men det tror inte jag. Går bara framåt :)

Jag ville bara berätta det, hihi."
 
Snart på pricken fem år sedan som jag skrev detta i min blogg. Då helt ovetande om vad framtiden faktiskt skulle visa. I ett lyckorus som i min hjärna just då lika gärna kunde ha varit en förvirring efter att nyligen blivit dumpad. Men dagarna gick och med tiden insåg jag själv att mina känslor inte gick att styra över.
 
Och en månad därefter så var han min. Killen som jag på något vis fortfarande inte förstår hur han kunde vilja ha just mig. Av alla snygga, roliga, extremt mycket bättre - så valde han mig. Trots att jag inte ens bodde i närheten utav honom för fem öre.
 
Jag är så sjukt lycklig åt vilka vägar mitt liv har valt. Att jag just nu sitter med en buffande busbebis i magen, en ring på mitt finger och dessutom även en stor pojke som går på förskolan! Det är helt sinnessjukt. Men ändå så underbart.
 
För allt i världen skulle jag aldrig byta ut denna människa, även om jag vissa stunder verkligen funderar vad som finns innanför hans pannben så kan jag inte låta bli att dras allt mer till honom, än idag. Trots att snart fem år har gått så är han det bästa som hänt mig och i mina ögon blir han bara bättre och bättre för varje dag som går, för allt som han gör för mig och för allt som han varje dag ger mig.
 
Det finns ingen människa i världen som jag hellre skulle ha vid min sida än just du Sebastian. Att dela resten av mitt liv med just dig är en självklarhet för mig och jag hoppas innerligt att du känner detsamma. Jag älskar dig så oerhört extremt jävla mycket så att jag inte ens kan sätta ord på det. Dag in, dag ut så kommer du alltid att vara min andra hälft som jag bara måste ha vid min sida. Aldrig utan dig mitt hjärta, du är allt och lite till och det kommer du att förbli. ♥
 
I think i've walked too close to love
And now i'm falling in

The first time that i looked into your eyes

Audi A4 2,0 -05

HÄR hittar ni annonsen på bilen.
 
 

Sjukstuga

Som ni vet har ju Emil varit sjuk ett tag. Hosta, snuva och bara allmänt slö. Dock har han klarat sig helt utan feber, så det är ju toppen!
 
Hur som helst. Nu däremot så är det jag och Sebbe som blivit sjuka och Emils sjukdom har mer eller mindre försvunnit (märks eftersom att han nu igen sover hela nätter i sin egen säng ;)) Så igår låg vi nästan i soffan hela dagen jäkligt sega och inte så pigga.
 
Men idag är Sebbe hemma hos sina föräldrar. Han behövde (och vill ju så gärna ;)) hålla på med bilen där hemma så han kommer någon vart med den plus att de tydligen behöva möblera om lite bland alla bilar, haha ja, ni läste rätt. Så vi får se när han kommer hem igen, hade hoppats på lite adventsmys i stil med baka pepparkakor, lussebullar och tända första ljuset.
 
Men se, det ända som visar advent här hemma är lysande saker i våra fönster. Ja, klart vi kan tända ljus och baka utan Sebbe, men vi har inte allt hemma och barnstolen sitter i passaten. Det som är problemet.
 
Tråkigt är ju att jag inte ens äger några julgardiner. Men vad fasen, nog ska jag väl överleva ändå? Om inte får jag köpa när jag tycker att jag kan lägga pengar på det. Höhö.
 
Ni alla har väl antagligen också redan läst att Paul Walker igår dog i en bilolycka? (Facebook och Instagram bombaderades ju liksom ;)) Känns så overkligt tycker jag. Haha alltså förlåt, känns ju lite fel att skriva så när man inte ens träffat människan eller känner honom över huvudtaget. Men liksom hallå, Fast and Furious-skådisen kan ju inte bara försvinna? Tänk er nu när film nr sju ska komma upp under 2014, hur kommer den att vara?
 
Känns dock som att de utan tvekan kommer att göra filmen "Till minne av Paul Walker 1973-2013". RIP!
 

Svullet

Efter att ha haft en helt orörd tårta kvar från gårdagen så har jag hoppats på lite hjälp med att äta upp den.
 
Emil fick ju lite imorse, jag åt en bit till frukost (ja men vadå, man måste ju äta något ;)), sen åt jag en bit lite senare tillsammans med Sebbe och sen på kvällen när vi bar ut utemöblerna i förrådet så kom grannen och hade hört rykten om tårta så de fick komma förbi och käka lite dom med så nu är det faktiskt inte SÅ mycket kvar. Den klarar jag nog av att äta själv ;) haha!
 
Nog om tårta.
 
Skulle till och natta Emil nu på kvällen, tänkte att vi skulle lägga oss tillsammans med pappan så Emil fick lite mer sovkänsla och lite mysigare. Men så tänkte inte han, han vägrade ligga stilla och det slutade med att han skallade mig. Rakt på min tand och däremellan kom min läpp i kläm. Liksom vad fan?!
 
Men en svullen läpp har väl aldrig dödat någon.
 
Gav upp dedär med att natta tillsammans med Sebbe i alla fall, annars skulle ju aldrig Sebbe själv somna - haha! Men Emil somnade inne i sitt rum sen i alla fall.

Jag har tänkt på en sak. Detta med napp till barn. Satt och pratade med en på facebook nyligen då hennes son håller på (eller har;)) att sluta med sin.
 
Något jag själv inte gillar att se, är när barn på (t.ex) fyra år går runt med napp i munnen och liksom pratar bakom nappen. Det ser inte alls bra ut! Däremot, så tänker jag inte göra någon stor grej utav detta då jag innerst inne tror (och hoppas) att föräldrarna faktiskt kämpar på för att få barnet att sluta.
 
Jag tror ju inte att det går så bra att tvinga barnet att sluta? Men hur som helst. Nu till min sak.
 
Jag känner mig så glad just nu, glad åt tanken att det kanske kommer gå ganska smidigt att få bort nappen från Emil. Nej, jag ska inte ropa hej ännu, han är bara ett år, så allt kan hända. Men Emil har aldrig varit riktigt superberoende utav sin napp, oftast nu för tiden så används bara nappen vid sovtider och ev. om han blir väldigt superledsen/gnällig - vilket inte är så ofta. Trillar han och slår sig behöver han ju inte en napp direkt utan då tröstar mamma och pappa så gott vi kan och tillslut är ju pojken glad igen.
 
Men som sagt, att han just nu som 1 år bara använder napp vid sovtider, känns väldigt bra! :) Jag hoppas och håller tummarna åt att det håller i sig.
Bild lånad från google.
 

Overkligt

Har precis läst igenom förlossningsberättelsen som jag skrev då Emil kom till oss. Allt känns än idag nästan lite overkligt.
 
Jag minns allt fortfarande, klart och tydligt. Men på något sätt känns det ändå inte som om det är mig själv jag läser om när jag läser berättelsen. Har jag verkligen haft en liten klump på över 3,5 kg i magen? En halvmeter lång filur? Och fött ut honom helt utan bedövningen och ändå var min första tanke "var det inte värre?".
 
Allt känns så sjukt, så stort, så häftigt. Att ens kropp ens klarar av detta liksom. Att bära ett barn, att liksom skapa det inom sig och till sist även få ut det! Att klara allt detta och sen läka ihop och vara som en "vanlig" kropp igen, okej att magen kan se annorlunda ut och att det kan tillkomma komplikationer - men ni förstår hur jag menar hoppas jag.
 
Jag har ibland svårt att tro att jag faktiskt HAR genomgått detta, även om jag som skrivet ovan, minns allt klart och tydligt. Att ta in att jag faktiskt ÄR mamma nu, inte att jag ska bli det. Att jag har min son hos mig och inte inne i min mage. Det är faktiskt fortfarande svårt.
 
Trots att Emil om lite mer än tre veckor fyller ett helt år!
 
Innan Emil var hos sig så fanns det mycket man hörde runt om kring sig. Trötta dagar, sömnlösa nätter, ta vara på tiden - det går så fort, förlossningen gör så jävla ont, kolik, osv. osv. osv.
 
Även om jag nu kan tycka att förlossningen var lindrig och att sömnlösa nätter inte varit ett faktum för oss så kan jag fullt ut hålla med om att tiden går alldeles för fort ibland. Att alla bebis dagar bara flög iväg och att man idag kan sitta och ångra att man inte njöt och tog vara på tiden mer - frågan är bara hur fasen man skulle göra det? Jag tyckte då att jag tog vara på tiden och njöt hela tiden jag, men trots det så bara försvann allt.
 
Hur som helst. Allt är så underbart, trots gnäll och motstånd från Emil då man verkligen inte har ork - så orkar man. Är det inte fantastiskt?
 
Vi idag ♥

Idag är det våran dag. Fyra år tillsammans!
 
 

Kärlek

Jag började min morsdag med att åka och hämta en bakis pappa i Uppsala. Ja för det var ju roligt... Haha. Väl hemma försvann han upp i sovrummet och somnade medans jag plockade undan och gjorde en tårta i sällskap utav Emil. Efter ett tag somnade även Emil så då satt jag där, själv vaken.
 
Men tillslut vaknade mannen i huset och då tog han tag i att laga hemmagjord pizza, mums. Medans vi åt satt Emil i gåstolen bredvid oss och pratade/gnällde om vart annat men tjoff så bara stog det någon i hallen som han kunde titta på och busa med. Mormor, morfar och morbror.
 
Vi åt tårta, drack lite kaffe och de passade på att gosa och busa med deras lilla buse-barnbarn.

Emil har vart lite "ur rutin" här ett tag då han liksom somnat först vid 23, vaknat runt 8-9 för första maten och sen somna om till typ 11-12! Inte okej... Att sova SÅ länge jämt, för då kan han ju inte somna tidigare och han kan ju inte vara vaken ända till 23 varje kväll, haha. Men han hade även snuva och kunde inte sova i sin egen säng under två nätter utan det dög bara i våran säng med våra kuddar och så.
 
Men natten till söndagen dög i hans säng, bara han fick en kudde från oss, haha! Sen igår somnade han vid 22.30 och vaknade för första maten vid 06 och sov sen till 10 igen. Alltså är hans rutin nu igång igen! För nu sover han även middag på sin vanliga tid. Skönt. Tänk vad mycket lite snuva kan ställa till med!?

Igår var det även den 26e och det betyder att jag och älskade sambon, fästmannen å ja, bara mitt allt, hade varit tillsammans i 3 år och 7 månader. Tiden flyger och då slog tanken mig även att jag helt glömde bort att nämna den 17e (Emils halvårsdag) att vi då endast hade en månad kvar tills vi firar 3(!) år som förlovade. Kan ni fatta? Om exakt tre veckor är det alltså tre år sedan som jag fick min ring på fingret! Helt sjukt.
 
Men fortfarande så underbart. Upp och nedgångar har vi alla men vad fasen gör väl det, jag älskar honom minst lika mycket i alla fall och i min värld finns det inget annat än att leva med honom och våran fina son. Jag älskar er.
 

Allt och inget

Idag kom Sebbe hem lite tidigare från jobbet för att han skulle förbi banken, jag och Emil följde med också eftersom att vi ville träffa pappan i huset lite extra när vi hade chansen. Vi tog även en sväng förbi soptippen idag igen, men de sista soporna, äntligen!
 
Det ända som är kvar nu är lite större kartonger som är från utemöblerna, dom tar jag nog in i bilen imorgon och kör iväg till en sopstation som ligger här i närheten. Så nu äntligen börjar det bli ordning här hemma igen. Saknas lite blomster ute i trädgården, men det får komma när det kommer.
 
 
Satt och läste tillbaka lite under den här tiden och sommaren 2012, så härligt att läsa om när vi gick i väntans tider. Känns fortfarande inte riktigt troligt att det faktiskt var just Emil som låg där, att jag födde honom till världen. Så sjuk känsla, än idag - snart 6 månader senare. Men se, det måste ju vara sant. Hur skulle han annars kunna vara hos oss? Haha.
 
Men än en gång vill jag bara säga hur mycket jag älskar min bästa fästman. Att han är det bästa som hänt mig har nog inte undgått denna blogg, men nu är det så att jag skulle kunna säga det om och om igen hur många gånger som helst, men det vore ju tröttsamt för er.
 
Men tänk, i sommar så firar vi tre års förlovning. Tiden flyger iväg och glad är jag att vi fortfarande är vi, tillsammans, bäst och ännu bättre. Jag älskar min fina familj - utan er vore jag ingenting ♥
 
 

237 miljoner

Ni har väl inte missat att en snubbe vunnit 237 miljoner på Lotto? Då över till min tanke.
 
Skulle ni vilja vinna så mycket pengar? Jag förstår om man vill vinna någon miljon, så att man kan köpa dedär drömhuset och göra alla dedär sakerna som man alltid velat göra. Men då snackar vi inte 237 miljoner. För ärligt talat, vad gör man med så mycket pengar?
 
Nu i förhand kan jag säga att om jag vann en sån summa skulle jag skänka bort en hel del, finns folk som behöver pengar hundra gånger mer än vad jag gör. Jag skulle ge en del till alla i min familj och jag skulle se till att bygga ett hus efter egna ritningar. Jag skulle göra sjukt mycket. Säger jag nu.
 
Men. Skulle jag vinna den summan. Då skulle jag nog inte längre vara så säker och ha allt så självklart framför mig. Summan är ju så stor som man inte ens kan drömma om hur mycket pengar det är. Det är överdrivet mycket och som Sebbe sa så borde dessa storvinster inte ens finnas, varför inte på något sätt istället kanske dela alla dessa till mindre? Ja, jag vet inte hur det funkar. Men ändå, ingen normal svenssonmänniska behöver den summan pengar.
 
Jag tror att man utav tvekan kommer att bli knäpp i huvudet av pengarna. Att man på något sätt blir rädd för att spendera, att man blir rädd för allt och alla. Man lär ju tro att folk ska råna en titt som tätt?
 
Skit samma. Min mening är bara att jag aldrig skulle vilja vinna en så stor summa. Ärligt.

Ett år

Kollade tillbaka lite i bloggen, nämligen april förra året.
 
Slog mig att vi kring detta datum förra året var på en helg och den helgen blev till att meddela våra finaste föräldrar om att de skulle bli mor/far-föräldrar! Tänk att det var ett år sedan. Men idag har vi honom är, barnet som då var så efterlängtat men ännu så nytt (en månads vetskap om att vi väntade barn) finns nu hos oss. Så älskad och så underbar.
 
Finaste Emil, mamma och pappa vill dig allt gott i livet och kommer stå vid din sida dag ut och dag in!

Läste även ett "måste-tycka-till-om-saker"-inlägg om Marcelo och Annica som var med i Big Brother, minns ni dom? Jag satt och grämde mig lite över att allt var så dumt mellan dom. Förstod inte alls hur Annica kunde gå på hans beteende som vände från underbaraste mannen till omogen idiot.
 
Ja, för det var den synen jag fick då.
 
Men se där, de är fortfarande ett par och idag (inatt för att vara exakt) har de varit förlovade ett år - såg jag på Marcelos blogg. Så ja, de fann varandra och han var inte alls sådan som det visades i tv. Hoppas det håller för dom! De är ju trots allt jävligt passade för varandra tycker jag ;)
 
Men nej. Nu ska jag inte vara nörd här. Ville bara meddela att jag ändrat min åsikt ;)
 
Men nej, nu blir det godnatt för min del.

Jag älskar er ♥

 

Alla flyttar

Ja, som rubriken säger så känns det just nu som om det är väldigt många som flyttar. Jag känner två av dom och två läser jag bara bloggen hos. Tre av dom flyttar till hus - så jäkla orättvist. Höhö.
 
Ja jag vet, det var inte alls längesen vi flyttade. Rättare sagt endast - eller oj vadå endast.. redan gått över sex månader! Vart fan tar tiden vägen egentligen?!
 
Hur som helst. Ett par har byggt sitt helt egna hus, de har gjort allt från grunden helt själva - vilken jävla lyx! En dröm som jag har, helt klart. Hoppas den slår in :) De två andra flyttar till ett vanligt köpes hus ni vet ;) Lyx även det.
 
Det är så sjukt att det kan vara så olika. Vart får alla människor pengarna ifrån? haha.. Fuskisar. Men jag längtar hur som helst hur mycket som helst efter att hitta ett hus där vi kan bo, jag och min fina sambo tillsammans med våran älskade bebis och kissekatterna och såklart blivande syskon till Emil då, om det blir några ;) (vilket det mest troligt blir, haha)

Okej, jag ska kanske påpeka en sak. Jag trivs här, inget fel alls på vårat boende. MEN, jag längtar efter att kunna göra vad jag vill. Kunna byta utseende på boendet utan att lägga ut pengar som aldrig kommer igen. Jag hatar att bo där vi slänger pengarna i sjön - för det är precis så det känns när man betalar en hyra på flera tusen och pengarna aldrig kommer att komma tillbaka till en. Förstå var mycket pengar som försvinner ifrån en när man bor i en hyresbostad.
 
Men skit samma. Som jag nämnde ovan. Det blir ett hus så småningom. Bjussar på lite bilder så länge, så ni också kan längta ;)
 

Mitt barn

Anonym Om: Majs och Potatis
Tycker det är ren idioti att du försöker mata i en 3 månaders bebis puré som inte ens vet hur man ska svälja.
 
Egentligen borde jag kanske inte lägga energi på att svara på detta. Men jag vill förtydliga för alla att jag aldrig någonsin skulle tvinga i min lilla pojke puré! Som jag nämnde i inlägget så fick han smaka och självfallet så har de första gången de äter, svårt att förstå hur de ska göra. Men det betyder inte att han inte alls kunde, för det kunde han.
 
Grejen som var, var att han spottade ut eftersom att han inte gillade det (persika och mango). Morot gick bra och men han hade fortfarande lite svårt att haja grejen MEN - han svalde och han hade inget problem med det. Hade han inte kunnat svälja / satt i halsen eller dyligt, ja då hade jag givetvis inte gett honom!
 
Tror själva grejen med att ge puré för tidigt är magen eventuellt kan påverkas, just därför kan man börja med en enstaka sked och vänta och se hur det blev med magen. Här hemma visade inte Emil några tecken på problem med magen och fick därför smaka lite mer.
 
Sen avslutar jag bara med en sak, "anonym" och alla andra som bryr sig - bry er inte om hur jag matar mitt barn - han är mitt barn så jag vet bäst.

Tidigare inlägg
RSS 2.0