Jag vill bara skriva ett inlägg som kanske får Sebbe att le lite för idag.

För det första så älskar jag känslan av att min mage kan pirra till lite då och då av olika tankar och jag älskar att se dig skriva saker om oss, att du inte är rädd för att visa att du faktiskt har en flickvän.

Jag är överlycklig att jag tillslut lyckades hitta dig som så perfekt förklarar/visar dagligen att jag är allt du vill ha. Jag är överlycklig att jag tillslut lyckades hitta killen som skulle fylla alla tomrum, som jag inte ens visste fanns.

Du får mig att se saker som jag verkligen behöver i mitt liv.

Det jag behöver mest är dig. Du är allt för mig och viktigast av allt, jag älskar dig! Alltid ♥

Vi firar snart elva månader. Helt ofattbart i mina ögon. Elva månader betyder snart ett år.

Tänk att jag alltså snart haft dig som min i ett helt år. Tänk att jag snart haft någon att kalla min pojkvän i ett år. Helt ofattbart. Ett år är lång tid, samtidigt som det är kort tid. Det är ju bara en början.

Jag har många drömmar om oss.
En dag kommer som slå in.

Jag älskar dig.
Dag in, dag ut.
                                      ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Nej, för att få tyst på mig själv nu så ska jag typ pysa in på facebook istället..

Jag tror att jag och Linneah är lite lyckligt lottade. Om jag ska vara ärlig. Jag tror faktiskt det.

De tuffaste tiderna som vi gick igenom, med killar ofc, är idag bättre än någonsin. Som jag sa till henne igår så ser jag mitt och Dennis förhållande som något som pågått en mycket längre tid än vad det har. Som då när vi har hans mammas lägenhet för oss själva, då vi får laga våran egen mat(dock är det sällan vi gör seriös mat), diska och göra allt dedär som man faktiskt måste när man bor någonstans. Ja, då känns det som om det är vi som bor där, som att det är min och hans lägenhet, som om det är vårat alltihopa.

Liksom jag diskar aldrig hemma. Men när jag är hos Dennis och han sitter och nördar vid datan så kan jag få något ryck att "jag måste diska" och när jag står där så kommer snart Dennis smygandes bakifrån och kysser mig i nacken. Ja, jag är lite kär bara så ni vet. Men bara liiiite.

Och varför jag började det hela med Linneah så är det ju för att jag önskar henne och Makke all lycka i världen just nu, hihi. Honey, you deserve the best <3

Och de mornar man vaknar ensam och har fått sms som "På tal om blå fåglar och rosa helikoptrar så, jag älskar dig Evelina <3" under natten, ja då är jag medveten om att han tänkt på mig och det stärker mina känslor ännu ett snäpp, för se hur lyckligt lottad jag är. Liksom jag älskar dehär.

På tal om annat så fattar jag inte vad min blogg håller på med. Jag skrev nyss dehär inlägget men texten blev typ FET med storleken 15 och det syntes inte när jag publicerade det, så jag fick skriva om allt. Suck. Jag är godissugen! 

Shit. Jag visste inte att mitt liv kunde vända så som det har gjort. Ena stunden är allt kaos, andra stunden är allt perfekt och man ser inte ens något problem i närheten. Sen blir det kaos på en sekund.

Hur vore livet om det var på samma nivå hela tiden?

Jag är glad att jag har vågat tagit de chanser/risker som jag tagit i mitt liv. Jag har tagit risker som fått mitt hjärta krossat, men jag har också tagit chanser som gett mig ett större hjärta. Alla ska ni veta att mitt liv är bra enligt mig. Eller ja, jag trodde det i alla fall.

Jag tyckte det var bra. Jag tyckte allt var toppen. Men ack så fel jag måste ha haft. Jag får umgås med folk jag inte känner lika väl som andra. Jag får tigga stöd av folk som inte borde få den rollen. Men ändå så stöttar dom. Hur tacksam är jag inte för det då? Jo, fullt övertacksam är vad jag är. Jag är glad åt att ni alla finns. Att ni verkligen bryr er gör ju mitt liv snäppet bättre igen.

Tack till er alla.

Någon som får mitt hjärta att växa för var dag är endast en person. Vissa lappar ihop det, dagligen, steg för steg, en liten bit i taget. Men det finns bara en som verkligen får det att växa och stärkas. Jag trodde ju att mitt hjärta var färdig utvecklat, men jag måste ha haft fel. Jag känner hur det dunkar där inne, jag känner det tydligare idag, än tidigare.

Hur kommer det sig?

Kan en människa ens få ett hjärta att växa? Kan en människa ens få ett hjärta att bli starkare?

Jag tvekar, även om jag själv tycker att jag upplever det.

Det är osäkerheten som får mig att säga dehär. Jag vet inte om det är min ärlighet som fått mig att leva ända tills idag, eller om det är mina små lögner hit och dit. Jag vet inte om det är mina falska leenden som får mitt liv att gå vidare, eller om det är mitt växande hjärta som får mig att kämpa. Jag vet ingenting längre. Jag vet inte om någonting kommer bli sig likt igen. Jag vet inte om den här stämningen kommer att fortsätta. Jag vet inte om mitt hjärta snart stannar i växten. Jag vet ingenting, för jag klarar inte av att försöka se in i framtiden. Jag vet att det inte går, men det går att försöka. Jag vet att jag står här idag, men jag kan ändå försöka bestämma hur min framtid ska se ut. Jag kan ändå göra någonting åt mitt liv.

Men jag är fast. Jag vågar inte.

Jag kryper hellre in i någons famn, ligger där tills verkligheten har sprungit förbi. För i mitt liv, i min hjärna, i mitt hjärta, så ser jag ingenting som är enklare än att krypa ner bredvid min pojkvän. Jag ser ingenting som är enklare, än att bara vänta där. Jag ser ingenting som är enklare än att leva mitt liv med dig. För i min värld, så är allt enklare med dig vid min sida. Det är för fan du som får mitt hjärta att växa och stärkas, det är för fan du som får mig att må såpass bra som jag gör Dennis!

Jag fegar ur totalt.

Ja, min bästa vän. Det är det som sker nu som får mig att stå stilla. Jag vågar inte ens säga någonting till dig. Jag vet inte vilka fel jag har gjort mot dig så jag vet inte ens vad jag vågar göra längre. Jag vet inte hur långt jag ska våga gå innan någonting annat händer. Jag vet inte hur länge jag orkar vänta heller..

Men på någotvis får jag förbereda mig på att vänta väldigt länge känner jag.