Som ni kanske märkt så står min blogg ganska stilla. Eller ja, det är inte speciellt intressanta uppdateringar i alla fall. Korta och ibland går det ganska lång tid mellan inläggen - längre än förr i alla fall.

Grejen är att jag har slut på ord. Eller ja, åtminstone känns det som det. Jag kan inte skriva något alls längre. Jag tänker tillbaka och minns när jag kunde skriva hur mycket som helst, orden bara flög ur mig och fingrarna bara fladdrade över tangenterna. Jag vet inte vart det tog vägen.

Vissa kanske tycker det är skönt att jag slutat skriva meterlånga inlägg (ta det inte bokstavligt). Vissa kanske har slutat läsa för att allt blivit tråkigt. Men sanningen är att jag inte vet vad det beror på. Jag antar att sånt här kan gå i svackor. Men det lär väl ändå bero på något? Alla ord kan ju inte bara flugit iväg helt utan anledning? Kanske.

Jag saknar att kunna skriva söta sms till min pojk. Jag saknar att kunna logga in här och kunna skriva något som folk kan ha nytta av att läsa. Jag sa alltid att jag hade ett jäkla skrivsug när jag skrev sådär långa texter. Jag har fortfarande skrivsug, annars skulle jag inte sitta och skriva om dehär - men trots skrivsug, så har jag liksom inget att skriva. Ibland önskar jag bara att det hända något. Något som skulle få mig att kunna skriva igen.

Men det händer inget. Rättare sagt det händer inte ett skit. Kanske är det just därför jag är helt tom i hjärnan?

Jag kollade precis i min blogg. Hur jag skrev för ett år sen. Men det slog mig att det var dumt att jämföra med då. För ett år sen så var det ju september, den september som jag träffade Sebbe i. Då skrev jag ju liksom var femte minut om hur nervös, lycklig eller kär jag var. Jag var ju också upp till fjällen med 3 BF. Kort sagt, jag gick fortfarande i skolan. Jag saknar den ibland. Ibland saknar jag fjällen med. Det är lugnt och skönt där uppe och där har man något att göra fastän man inte gör något. Liksom där är själva grejen att bara leva. Skulle faktiskt vara rätt skönt att åka dit. Bara få komma bort en stund. Förresten så slog det mig nu att det lät som om jag inte är lycklig eller kär längre. Men självfallet är jag det. Grejen är bara att det är på ett annat vis nu. Det är inte början längre. Det har gått ett år.

Skit samma. Nu ska jag läsa igenom förra årets september. Kanske får jag tillbaka några vettiga ord till mitt huvud då. Vem vet.