Tänkte berätta lite hur allt gått till då skrutten kom till världen. Dock ingen riktig förlossningsberättelse med alla klockslag och så då jag tyvärr inte har alla klockslag!

---

På fredagkvällen satt jag och pratade med en tjej på Facebook om att det började närma sig och så pratade vi lite om hennes förlossning och om alla trevligheter som kan ske under förlossningar, ni vet man pressar ju rätt hårt så finns alltid risker att det kommer grejer ur andra hål också ;)

 

När jag sen stängde av datan för att gå upp och lägga mig så kände jag att ja, magen kanske höll på att förbereda sig lite, mer än så behöver jag inte säga. Gick upp och la mig och klockan var runt halv tolv. Vaknar sen till (osäker på tid) runt tre på natten till lördagen och misstänkte att jag hade värkar, kände i ryggen och det var så jag hört att det brukar kännas. Låg ett tag och försökte sova, funkade mindre bra så tog sen fram mobilen och provade klocka bara för skojs skull.

 

Insåg att det faktiskt var värkar för de kom med ca 7minuters mellanrum och höll i sig ca 50sekunder. Fortsatte att försöka somna, vilket aldrig ville funka. Gick upp och tog en alvedon i hopp om att det skulle kännas mindre så jag fick sova lite. Halv sex på morgonen ringde Sebbes väckarklocka då han glömt att stänga av den. Informerade honom om att jag tog en alvedon av honom. (haha varför ens nämna det? Inte direkt så det är hans bara för att han är den enda som har ont i huvudet och käkar sånt där, haha) Han frågar såklart varför och jag säger att jag har lite värkar, som just då varierar mellan 6-7minuter. Säger att det inte är någon fara alls ännu, de gör inte ont och kommer inte så ofta så han behöver inte oroa sig.

 

Vi båda gör försök att sova men efter kanske 10 minuter säger Sebbe "fan nu kan ju inte jag somna om ju" så då var den dagen körd, haha. Vi låg kvar och försökte, men ingen kunde. Kläckte ur mig att det var typiskt att vi inte ens hade någon frukost hemma. Måste ju äta något innan om man måste åka in. Sebbe bestämmer sig då för att åka iväg till statoil och köpa några smörgåsar, han ville ju även ha något han kunde stoppa i sig på förlossningen då alla pratar om att killarna aldrig får något att äta. Så medans han åkte iväg och handlade passade jag på att ta en dusch.

 

När han kom hem igen så slog vi oss ner framför tv:n. Åt våran frukost och kollade lite på tv. Sebbe sa åt mig att försöka sova, jag hade ju trots allt bara sovit kanske två timmar innan allt satte igång och alla vet väl att kroppen lär vara mer eller mindre utvilad innan man ska föda barn. Så jag la mig tillrätta och blundade men somna gjorde jag nog aldrig.

 

Provade klocka igen och varierade nu mellan allt på 5-8minuter, vilket var väldigt störande.

 

Klockan gick och vid 13.30 bestämde vi oss för att gå ut på en liten promenad i hopp om att få igång det mer. Vid det här laget hade värkarna kommit igång lite mer i smärttröskel, men än var det rätt lugnt. Vid 15 ringde jag in till Förlossningen för att kolla lite vad dom tyckte. De sa dock att jag skulle vänta till tätare värkar så än var det ingen ide att göra något annat än att stå ut här hemma.

 

Så vid 15.30 tog jag mig ett bad för att se om det skulle lindra lite. Vilket det inte gjorde och tålarmod hade jag inte heller så låg inte där långa stunden alls. Gick ner till soffan igen och tog ytterliggare alvedon då de började bli värre. Provade sen klocka lite igen och nu jäklar började vi inse att ja, det kanske är dags nu?! Enligt värkklocksappen så var det i genomsnitt ca 3minuter mellan verkarna och de höll i sig allt från 50sekunder till mer än minuten och kan ju också säga att de började göra laaagom ont vid dehär laget.

 

16.45 ringde Sebbe in för att informera men då ska de tydligen ha massa jäkla information och en massa frågor så jag får ta över telefonen, sitta med mina värkar och svara tålmodigt. (blev lite lagom irriterad inombords, jag ville ju bara åka - skulle ju trots allt ta 40minuter till förlossningen också!) Svaret från barnmorskan blev sen "alltså du vet att om det inte är tillräckligt så kommer ni bli hemskickade igen" Vem fan bryr sig? Jag ville gärna in, typ nu! Så ja, 17 åkte vi hemifrån.

 

Efter vägen andades jag genom värkarna med en hand om dörrhandtaget och en i Sebbes hand, man måste ju liksom klämma på något när värkarna gör så ont. Väl på plats så möttes vi upp av en barnmorska. Vägdes och kollade blodtrycket och fick sen vänta på två andra barnmorskor som skulle kolla värkarna och hjärtljuden på bebis. Fick såklart vänta typ 20 minuter på dom också då... när de väl kom så satte alla grejer på magen så fick jag sen bara ligga där i 30minuter och andas genom värkarna. Sebbe masserade lite i svanken och på ryggen plus att han fick hålla en hand då värkarna kom och sen när dedär värkarna som man höll på att skita på sig i kom, ja då var det jobbigt alltså..

 

När morskorna kom tillbaka så kollade hon hur öppen jag var och det var tydligen hela 6cm, så ja, det var helt rätt tid att åka in för oss minsan. Fick alltså ett rum direkt.

 

Här ifrån har jag inte alls koll på någon klocka.

 

Jag böt om och la mig i sängen i väntan på lite smörgås och saftsoppa. Jag sa också till om att jag nog ville ha ryggmärgsbedövningen så medans vi fick in fikat så gick dom för att fixa grejerna för att ge mig bedövningen. Sebbe försökte sen inta fotöljen som sägs vara så skön, haha. Dock hann han inte sitta där speciellt länge. När fikat kom in så fick han sätta sig på en pall bredvid sängen och hjälpa mig att få i mig lite gottis.

 

Blev dock inte så mycket äta för min del. Värkarna kom tätare och gjorde jävligt ont och mitt i allt skulle de försöka sätta den där grejen som de kopplar droppet på sen (minns inte vad det heter). Blev sen ensamma en liten stund och tänkte att jag skulle testa lustgasen genom värkarna så att jag kom in i det lite innan allt kom igång ordentligt. Sebbe hjälpte mig på traven och när jag sen blev helt väck men ändå klar i huvudet så avskydde jag den. Så nej, gasen var inget för mig och i den stunden bestämde jag att jag inte alls skulle köra med lustgas, usch.. Gillade inte alls känslan.  

 

Varje värk blev sen bara värre och värre, min ena hand pressar Sebbes och den andra pressar en barnmorskas. Tillslut kommer en värk som får mig och tro att bebisen är på väg ut mer eller mindre. Jag säger i värken att "alltså nu kommer någonting ut!", barnmorskorna tolkar det nog lite mer som att det nog bara gjorde väldigt ont för de svarade bara "jaa, du är så duktig Evelina" med en pluttinutt-tycker-synd-om-dig-röst. Men när jag sen förklarar lite mer att det verkligen kändes som att någon/något kom ut, då kollade de efter och se där - där fanns en hel blåsa med vatten! Så ja, mitt vatten gick inte så som det brukar göra utan det kom ut i sin lilla "förpackning". Vilket ingen var riktigt beredd på kändes de som. De stack hål på den och bestämde sig sen för att kolla hur öppen jag var. Fullt!

 

"Nu hinner vi tyvärr inte ta den här bedövningen Evelina" Nej, skitsamma då, min unge vill ut! Vid dehär laget var värkarna ordentliga och bebis tröck verkligen på för att komma ut. Fick dedär värkarna som man bara vill trycka på allt man har i och det sker mer eller mindre automatiskt också. Hittils har de haft mig liggande på sida men nu var det dags att lägga sig till rätta så bebis kunde komma ut - vilket var på rygg. Vid varje värk säger de nu åt mig att trycka hakan mot bröstet, stänga munnen och trycka hela värken igenom, allt vad jag har liksom och det gör jag.

 

Jag minns att jag pressar allt vad jag har, det är helt enkelt skitsamma hur det känns. Mindre kul är det när värken tar slut och bebisen liksom ligger i gången så det svider på rätt lagom, måste den ligga där? Kan den inte bara åka ut... Sen säger de att den har mycket hår, vilket känns bra. Då är den jäkligt nära!

 

Sen kommer dendär värken. "Fortsätt tryck, fortsätt fortsätt" och kl 21.32 så sa det bara poff så kom bebisen ut! Redan?! Ungefär så kändes det - det var första känslan "var det inte värre?". Fick sen upp min älskade son på bröstet och har knappt fattat än att det faktiskt har hänt just mig! Moderkakan kom sen ut, det minns jag dock inte mycket av, den var bara ute helt plötsligt, haha.

 

Sen var det "efterarbete" - att sy bristningar som blev. Just nu minns jag det som värre än själva förlossningen. Helvete när folk ska grojsa runt där när man precis fött ut en hel bebis! Usch...

 

Vi åkte hem från BB dagen efter, alltså på söndagkväll.

 

Hur som helst. Jag har nu fött ett barn till världen, ett barn som jag och min älskade Sebastian har skapat. Ett barn som jag hittils varit så overkligt för mig, trots att jag burit honom i nio långa men snabba månader. Det är sjukt vilken känsla detta bär med sig, en overklig känsla helt klart!

 

Vill även tillägga att Sebbe var helt underbar under hela tiden. Från början till slut och nej, han är det fortfarande. Han skötte sig perfekt under förlossningen, han tog hand om Emil's blöjor helt på BB då inte barnmorskor gjorde det, eftersom att jag bara ville ligga still, att röra sig minsta lilla var ju en mardröm. Han har fixat mat och blöjor här hemma då jag inte heller har velat röra mig mer än nödvändigt.

 

Två nätter har Emil haft lite ont magen också och verkligen gallskrikit sig igenom dom. Jag har då varit vaken mer eller mindre hela natten med tanke på att jag ändå inte kunnat sova - det kan Sebbe. Men sen på morgonen och dagen så har Sebbe alltid haft full förståelse och tyckt så synd om mig, låtit mig sova bäst jag kunnat och det är ju mer uppskattat än något annat!

 

Nu börjar jag dock bli människa och kunna röra mig någorlunda normalt så nu börjar vi kunna komma in i jämnställda rutiner, haha, vilket ska bli underbart :)

 

Kan tyvärr inte bjussa på mer detaljerat eftersom att jag inte minns allt och inte har allt på papper. Ska kolla upp om jag kan få tag på det och återkommer med det om det skulle vara något speciellt som missats. Nu vet ni i alla fall hur älskade barnet kom till!