Måndag 15:e augusti
Jo typ där i juli-augusti 09. Alltså då jag började sms:a mer och mer med Sebbe, då när man insåg att man hade lite extra känslor, då när smsandet med honom var lite halvt beroendeframkallande och "dagens glädje". Vi skrev från morgon till kväll.
Ett under att han ens ville bli tillsammans med mig, men jag hade tur. Han blev väl visst kär i mig också. Åh.
I vilket fall så får det mig att sakna det lite. De där nykär-smsen och allt dedär. Att man liksom pirrade till av små söta ord och att se honom åka förbi i en bil. Nykär är väl bland det bästa och mysigaste som finns? Det slutade i alla fall med att Sebbe fick ett litet spontant "jag älskar dig" sms nu bara för det.
Jag är fortfarande lycklig tillsammans med min Sebbelajnus och jag är fortfarande hur kär som helst. Mitt liv hade nog varit ganska meningslöst idag om jag inte hade blivit tillsammans med honom. Helt sjukt. Inte trodde jag väl det innerst inne - att det skulle hålla i sig såhär länge.
Då när jag var sådär dryg-"kär" i början, då jag liksom skrev sms till flera olika killar samtidigt bara för att jag nyss blivit singel, då trodde jag nog inte riktigt att det skulle sluta såhär. Det fortsatte ju liksom, men tillslut var det bara med Sebbe jag smsade och inte flera killar samtidigt. Dagarna gick, vi träffades och tillslut så var vi även tillsammans.
MEN, inte trodde jag att det skulle vara vi än idag. Snart två år senare.
På onsdag har vi varit förlovade 1år och 2månader.
Nästa fredag så är det 1år och 11månader för oss, med andra ord - snart 2 år!
Bild tagen av bror John på Power Meet
Helt sjukt. Men helt underbart. Jag är fortfarande lycklig och kär.
Han är det bästa som hänt mig.
Jag älskar dig Sebastian Karlsson ♥
nelly.com - tävling!
Skit!
Vet ni vad jag avskyr? I alla fall just nu.
Ni vet när man står i kassan och ska betala, med kort, sen helt plötsligt så står det medges ej. Man vet att det finns pengar, men ändå funkar det inte, liksom halååååå? Pinsamt..
Ja, det hände idag. Stod där i kassan på Willys efter storhandlingen. Medges ej. Okej? Ingen panik, provar en gång till. Medges ej. Men okej, ändå inte så mycket panik, Sebbe är ju med - han får prova. Medges ej. Vaffan! Han fick ju typ runt 20.000 eller något för någon dag sen! Vet ni hur det slutade?
"Det kanske är för stort belopp, ska ni dela på det?" Man gör väl vad som behövs, Sebbe betalade hälften och jag hälften. Skitgrejer säger jag bara!
Minnen
Igår tog folket i den här staden studenten. Även uppsala så två fina Maddelenor tog sin efterlängtade student igår, grattis till dom! :)
I vilket fall som helst. Stod och glodde lite när dom åkte runt med sina traktorer/lastbilar. Guuud vad man längtade tillbaka! Kände glädjen i kroppen så man hade lust att hoppa och sjunga i takt med studenterna. Vilken lycka!
Just då var man lite ledsen för att man redan hade tagit studenten, just då hade men hellre vart med och gjort det igår. Jag har många gånger sagt att självklart är studenten något som bara ska ske en gång. Men när man stod där så ville jag gärna gör det igen! Så kände vi nog alla när vi stod där i dörren till Scoop och kollade. En av Maddelenorna jobbar ju lite på Scoop :)
Det jag vill komma till just nu är nog, lyckostar! Hoppas alla hade en lite amazing dag igår, som jag hade för snart ett år sen! Vilka minnen. Dom kommer nog alltid att finnas kvar inom mig ♥
Champangefrukost + skriva i varandras mössor
I klassrummet, få betyg och gråta lite.
Springa ut på balgongen. Vilken nervositet, vilken känsla!
Springa ut och säga hej till släkt och familj.
Åka runt och tjoa en massa.
Möta upp familjen än en gång och bege sig hemåt.
Förfest.
Och sen krogen resten av natten ;)
Åh vilken dag ♥
Sist men inte minst, den bästa studentpresenten!
Snart en vecka gjord och snart är det jordens undergång.
Idag har jag också varit uppe och hjälpt S med plock och pack, men imorgon ska jag sätta mig ner med lite returer igen. Skönt :) Ja jag tycker det är skönt för då vet jag att jag gör en stor nytta. Vilket jag gör även om jag packar men ändå. Sen blir det ju ingen lunch imorgon eftersom att jag ska gå hem redan halv två, tar lunchen då istället, det överlever jag ju.
Men ja.. vad ska jag nu säga då?
Kan väl prata lite om lördag då - jordens undergång alltså. För det har ni väl hört? Om inte så gör ju inte det så mycket. Men vill ni hör det så klicka här. Det är nämligen så att en snubbe litar på Bibelns alla ord och det är enligt den som det kommer ske på lördag, den 21:a maj. Han låter också riktigt säker på sin sak. I en intervju så fick han frågan; "Vad ska du göra om du vaknar upp på Söndag och inget har hänt? Vad är din plan B?" Hans svar var ganska så enkelt "det behövs inte någon plan B för det finns så många bevis och tecken. Så det finns ingen tvivel på att det inte ska hända."
1. Jag själv tror inte på fem öre att man kan förutspå när något sånt här kommer att ske. Ingen vet något om framtiden. Att någon kommer och tror att man tydligen kan veta att allt kommer dö ut på ett eller annat vis på en dag så nej, det kommer jag aldrig någonsin tro på. Ska jag vara ärlig så tror jag inte ens att min tanke skulle gå till "fan han hade rätt" om det nu skulle ske rejäla jordbävningar över hela världen som tillslut skulle leda till att jorden går under. Kanske hade han rätt, men kanske hade han bara lyckats pricka in sitt skitsnack precis på rätt dag? Det är det ju ingen som vet.
2. Hur många gånger har det inte vart snack om sånt här? Sist jorden skulle gå under så hände det ju inget. Inte ett skit! Men ni vet, går den inte under på lördag så ska den ju ändå gå under 2012.
3. Vad är anledningen till att börja rabbla om massa sånt här skit? Om nu jorden ska gå under på lördag så är det väl så, det märks väl då. Varför ska vi få veta det några dagar innan? Ska vi kunna hinna göra allt vi vill hinna med innan vi dör eller vad är tanken? Allt är bara idiotiskt. Finns ingen anledning till att "skrämma upp" människor, för antagligen så finns det ju vissa som tror på det dom säger. Men varför? Varför ska det bli en sån stor hysteri och massa prat om sånna allvarliga saker. Jag blir mest bara irriterad på att det ens finns folk som "vågar" kasta ur sig alla dessa ord. Är det för uppmärksamhet eller tror dom verkligen så jäkla mycket på det själva? Liksom dom lär ju fatta att "säger jag det här och inget händer så kommer hela världen vara emot mig"? Kanske så förstår dom det inte själva.
4. Vad kommer han tänka när han vaknar upp på söndag egentligen? Han är ju så säker på sin sak? Kanske dör han av skräck när han inser att han fortfarande lever?
5. Lite skrämmande är det ändå. Hur kan folk påstå sig vara så säkra på sin sak? Varför går man ut med något sånt här över hela världen trots att det kan vara fel? Man blir nästan rädd. Att han kan vara så säker.
Men trots allt, stackars gubbe - jag tror du har fel.
Nog om det här nu, ville bara skriva av mig lite.
Hard to come by
I vilket fall så satt jag nyss här och kollade på lite gamla filmer som jag har på min hårddisk. Samtidigt som det gör lite ont i hjärtat att titta på dom så kan jag inte låta bli att glädjas åt hur mitt liv ser ut idag.
Det var filmer på mig och Elin. Det var filmer med alla mina tjejor och det var även filmer som jag gärna skulle kasta i sopen men som ändå alltid får stanna.
Men som sagt. Det gör lite ont att se på dom. Att se tillbaka och se alla vännerna som var dom bästa men som man inte alls har samma goda kontakt med. Jag tänker på mina tjejor. Vi försöker väl till en viss del. Men det är inte så lätt alla gånger. Vissa jobbar, andra flyttar, vissa gör allt på en gång och andra har bara allmänt fullt upp. Det känns ganska surt ändå. Att man skiljdes åt på studenten och lovade varandra att hålla en bra kontakt men sen så bröt vi det ändå. Eller ja, kanske är det bara jag som känner så eftersom att jag är den ända som flyttat 10 mil ifrån alla. Men man lär ju göra något för sin egen skull också, ellerhur?
Jag saknar mina vänner ibland. Men trots detta så är jag i full gång med mitt liv här nu. Mitt liv som tar stora kliv och gör stora framsteg. Jag är stolt över mig själv och kanske har jag all rätt att vara det också. Jag har flyttat till en stad där jag inte kände en enda människa. Jag har flyttat långt ifrån alla jag känner (lite närmare Elin dock, hihi ♥). Jag har fått gå till en ny arbetsförmedling och verka som en total nolla - eller åtminstone så har jag väl känt mig som en, liksom varför ska det ta sååån tid att få ett jobb?
Trots allt detta så är jag här idag. Lyckligare än någonsin. Jag har kommit hit utan att känna någon och ändå fått tag på ett jobb med folk som jag trivs med och som trivs med mig. Eller åtminstone så är det så det är sagt. Jag är glad åt det. Äntligen kan jag kanske börja försörja mig och Sebbe lite mer än med BARA mat, känns lite bättre. Äntligen kan jag sluta vara arbetslös, det är väl det som är skönast.
Skönast av allt är väl kanske bara att jag lyckats.
Dagarna innan studenten var jag rädd, orolig, fundersam. Vad fan skulle hända nu? Men se, allt löste sig. Bättre och snabbare än vad jag hade trott.
Kanske är inte detta något som varar resten av livet. Men det är inget jag räknar med. Jag vill ha något nu. Jag vill ha ett bevis på att jag kan lyckas och det har jag nu.
Jag längtar efter en bra och lycklig framtid med min sambo - jag längtar, fast den är ju egentligen redan här nu.
Min pojkvän. Han som stått vid min sida i över ett år nu. Han som stått där och puschat och peppat mig. Han trodde på mig och kanske är det en anledning till att jag faktiskt klarade det. Han har alltid velat mitt bästa och han har gett mig allt jag vill ha. Jag är glad över att jag kommit hit. Därför vill jag även ge ett stort tack till min underbaraste Sebastian som faktiskt gjort allt möjligt. Jag älskar dig!
Sen kan jag ju passa på och säga att det på söndag är hela två år sen som jag tog steget till att kontakta den där grabben i den blå S.Karlsson-volvon. Varför gör man sådana val när man har pojkvän? Jag kan inte svara på det själv, men jag är extremt glad över att jag gjorde det.
♥
Everytime we kiss, I swear I could fly
Nu har jag bara en grej som stör mig lite för tillfället. Min söta pojkvän här har nämligen lite grejer ute på blocket som han inte har så stor nytta av länge.
Då är det alltså så att det är en snubbe som skickat ett mejl och sagt att han är jätteintresserad av grejerna då han behöver sånt just nu. Han frågade vad han skulle få ge för allt om han kom och hämtade de så fort som möjligt. Sebbe gav ett pris och frågade vart han bodde.
Nästa svar Sebbe fick var ett Enköping (det var ett exempel men jag behöver ju inte skriva vart ifrån han kom) men ingenting mer. Eeh jaha tänkte Sebbe, är han intresserad eller inte? Så Sebbe ställde självfallet frågan om han var intresserad eller ej eftersom att det var en till som var intresserad på EN utav grejerna, han skrev också att det vore bäst om han ringde så att allting skulle gå snabbare.
Detta skrev han i fredags. Egentligen ganska lång tid om man VERKLIGEN vill ha sakerna väl?
Kort sagt så är det detta jag stör mig på. Att man skriver att man är intresserad. Att man vill få sänkt pris för att det blir en snabb affär - men sen visar man inget angagemang alls för att köpa grejerna.
Jag skulle hellre ringa om jag verkligen ville ha grejerna. Hade jag förhinder på något vis så att jag inte kunde ringa så skulle jag i alla fall kolla min mejl minst en gång om dagen. Liksom ofta man inte kollar på flera dagar om man vill ha det?
Nej, diss på det säger jag bara!
17:e
Det var 10 månader sen idag. Jag älskar min gubbe ♥
Mitt svar.
Tjena morsen!
Kul att så många ville svara på min fråga igår. Okej lite ironi. Kul att hela sex stycken människor var snälla och svarade på min fråga som jag så gärna ville ha svar på. Hade ju kanske vart snäppet roligare om alla jag skrev till kunde svara. Men ja, de kanske ansåg att mina "raggnings-komentarer" var reklam för min blogg? Svårt att veta. Jag som var desperat. Hm..
I vilket fall så skrev ni alla som svarade ett enkelt nej. För majoriteten av er så behövdes det visst också skrivas dit ett aldrig med stora bokstäver och utropstecken men så kan det vara, haha! I vilket fall så är jag tacksam för era svar. Alltid kul att se hur andra tänker och känner.
Tanken slog mig efteråt att jag skrev ju inte direkt vad jag själv tycker. Skulle jag kunna vara med på tv när det gäller ett sådant program?
Svaret blir ganska så lika som era. Jag skulle till en viss del kanske vilja ha en film på min förslossning. Även om jag kanske inte alls vill det. Ganska svår fråga för mig. Kanske är det kul att ha att kolla på men kanske är det också helt hemskt att kolla på? Haha. Men tillbaka till frågan. Vill jag nu ha allt på film så skulle jag ju hellre be Sebbe ställa upp en kamera som filmade allt lite på håll, jag skulle ju aldrig i min vildaste fantasi dra in ett helt kamerateam - även om dom lyckats få kamerateamet till en enda person. Jag vill inte ha en stod kamera som filmar och spelar in allt jag säger och gör och sedan visar det för hela svenska folket på tv.
Är det inte lite för privat? Är inte ens förlossning den vackraste stunden i ens liv? (även om den lär vara förjävla hemsk innan bebis kommer) Vill man verkligen dela den med alla? Kanske. Ja, vissa vill ju det med tanke på att programet finns, men jag skulle aldrig. Den stunden är min stund, min och min partners (wounderbara Sebastian ofc).
Men jag är på något vis tacksam att program som dessa finns. Man kan ju lära sig en hel del. Man kan få en annan syn på allt. Visserligen kan det få fler effekter. Kanske längtar man efter barn, ända tills man ser hur ont personerna har och blir rädd? Kanske tänker man knappt tanken på att skaffa barn, ända tills man ser hur lyckan bara sprider sig i allas ansikten när bebisen kommer ut - detdär vill jag också vara med om! Det kan med andra ord bli hur som helst.
Men mitt enkla svar. Jag är glad åt att det faktiskt finns folk som vill och vågar visa upp den stunden, men jag - jag skulle aldrig göra det själv.
Saker förändras ♥
Jag satt nyss och läste ett gammalt inlägg, det skrevs den 15:e September 2009 - alltså lite mer än ett och ett halvt år sedan. Ett bra tag sen, men ändå inte allt för långt tid? Verkar som om jag har svårt att bestämma mig.
Det som jag fastnade för var väl mest detta (nu blir det långt):
"Nu kom jag precis på en sak som nog kommer få dehär inlägget till världens längsta. I min värld så har jag de senaste månaderna tänkt "jag vill inte tycka om någon ny", "jag kan inte tycka om någon ny", "jag får inte tycka om någon ny". Allt för att jag inte vågade. Typ.. rädd för att folk ska tycka jag är knäpp som hittar en ny redan, rädd för att det är fel att hitta en ny så fort och självklart även rädd för att jag skulle få ett stor "det är slut" rakt upp i facet igen. Det är jag fortfarande rädd för. Det kommer alltid sitta i bakhuvudet. Men idag, just nu, känner jag att nej. Jag ska fan leva mitt jävla liv.
Mitt första steg var att låta mig själv få känslor för någon, mitt andra steg var att gå fram till honom, sitta med honom, vara helt jävla galen inombords men samtidigt sitta helt lugn och verkligen bara njuta av hans närhet, mitt tredje steg vad att nyss säga "jag tycker om dig". Det var inget jag sa för att jag bara vill gå vidare utan för att det är så jag känner.
Det är inte en inbillning att jag tänker på honom 24/7, det är ingen inbillning att mitt hjärta slå extra slag eller att min mage knycklar ihop sig. Det är ingen inbillning att jag skakade som ett asplöv när jag såg honom åka förbi i bilen med sina kompisar, det är ingen inbillning att jag gick runt i cirklar och hade ett hjärta som slog fort som attan innan jag tog modet att gå fram till honom. Det är ingen inbillning att det faktiskt är starka känslor jag har.
(Och Elin, nej jag är inte söt, jag är glad;))
Det är sant, jag satt där. Vågade inte se honom i ögonen. Varför? Jo, för att dom var så sjukt jävla fina så att jag inte vågade. Jag vågade knappt kolla på honom alls för jag visste inte vart jag skulle kolla. Det är jag lite arg på nu, för jag skulle ju tagit vara på varenda sekund att kolla på honom, men vi alla lär oss av våra misstag.
Mitt misstag kommer jag ta igen en dag.
Skit samma. Jag fastnade med att förklar känslor nu. Det jag skulle skriva var nog lite mer att.. Jag har låtit folk behandla mig lite hur som helst. Jag har låtit det gå för långt ibland. Jag har förstått det idag då en sanning fick en att sluta prata med mig. En som jag trodde var min bästa vän. En som jag trodde skulle förbli en vän. Men ja, så fel man kan ha. Så fel. Därav säger jag nu att jag inte orkar skriva mer. Kort sagt så skiter jag i vad ni (det är några speciella människor som hamnar under dedär ni:et) tycker när jag säger:
Jag är kär. På nytt. I en kille som bor långt bort. I en kille jag knappt sett i ögonen för att dom är så sjukt underbara. I en kille som kan få mig att le när som helst, oavsett om han sover eller är vaken. Jag är kär. Fatta. På riktigt. I en kille som får tillbaka den glada Evelina Fahlström. I en kille som jag saknar nu."
Jag kan knappt förstå det nu. Jag satt och läste inlägget nyss när Sebbe satt på sängen och räknade pengar. Tanken bara flög upp, tänk att det är killen som jag läser om som sitter där. Tänk att jag bor under samma tak som honom nu. Tänk att jag lever mitt liv med honom nu. Tänk att mitt liv egentligen är vårat liv - för det blir så automatiskt. Det är ju helt freaking amazing! (Jag bryr mig inte ett skit i om stavningen sög eller var rätt där, ni hajjar ju vad jag menar?)
Största grejen av allt är väl trots allt att jag inte kan tänka mig något annat än att sitta här hemma med min sambo. Tanken "vad hade hänt i mitt liv just nu om jag inte hade haft Sebbe" gör mig rädd. Jag kan nästan - till 100% - säga att jag hade suttit hemma fortfarande. Troligtvis hade jag inte haft någon praktik heller. Troligtvis hade framtiden känts ganska rutten och suddig. Men nu är allt bara bäst. Jag älskar dethär.
Att skriva sms till någon man aldrig träffat, aldrig sett eller aldrig ens hört talas om förr - kan vara farligt, men i mitt fal det bästa jag någonsin gjort. Jag är tacksam att jag har min Sebastian idag, vad vore jag utan honom liksom? Min underbara knasboll ♥
Jag vet att du kommer läsa älskling, därför säger jag att jag älskar dig. Att du är mitt liv bästa val. Alltid! ♥
1 ½ år.
18 månader - 1½ år.
Jag älskar dig ♥
Alla ♥ dag!
Ja idag är det alla hjärtans dag. Det är andra året som jag har min Sebastian vid min sida på just denna dag. Dock är han på jobbet idag, såklart. Exakt hela dagen!
Det mest tragiska med hela grejen är att jag inte har några pengar så jag kan inte ens köpa något till honom. Förra året fick han massa godis medans jag fick blommor och smycken - I like. Känns lite snålt att jag bara gav godis men inte är det så lätt alla gånger när man inte har speciellt mycket pengar? Nej det är det inte. Idag har jag i alla fall tio gånger så mycket MINDRE pengar än vad jag har förra året så idag kommer jag tyvärr inte kunna köpa något till honom. Känns inte alls bra.
Får lösa det på annat vis, det fixar jag säket :)
Förövrigt så vill jag bara säga att jag älskar min underbaraste av hela mitt hjärta. Tack för att du finns ♥
Det är för hemskt..
Sen till mer tråkigheter än roliga saker.. Jag hörde lite hastigt igår på radion att en flicka hade blivit påkörd här i Enköping. Klickade mig in på Aftonbladet idag eftersom att jag hörde att det var vid en skola, ville mest veta vilken skola eftersom att jag fick upp en skola i huvudet direkt när jag hörde det. Det var visst den skolan också.
Länk till texten ovan finns här och länk till en till text om detta finns här.
Jag tycker det är så sjukt hemskt. Det gör väl säkerligen varje människa som hör om något sådant.. För det första så kan jag inte ens föreställa mig hur dåligt busschaffören mår just nu och speciellt hur han mådde just då. Att han gör allt för att få stopp på bussen men inte lyckas utan istället kör på tjejen. För det andra så kan jag heller inte ens tänka en tanke på hur illa hennes vänner mår, dom som fick se allt. Jag gick över stan strax innan nio igår. Hade jag kollat uppåt efter den gatan kanske jag hade sett något, jag är bara glad att jag aldrig gjorde det. Jag är bara glad över att jag inte såg något över huvudtaget. Det finns inget värre än att se något sånt - inte i mina ögon i alla fall.
Sista tanken går självfallet till hennes familj. Jag har nyligen misst min gamla underbara morfar. För sex år sedan miste jag även farmor. Jag kan ju bara drömma om hur hemskt det är att mista sitt egna barn. ♥
För inte sålänge sedan så läste jag detta på min väns blogg. Hon var det enda vittnet till ett självmord. Eller i vilket fall så var det så jag förstod det. Hon såg en äldre man ställa sig framför ett tåg vid tågstationen. Hon skulle med det tåget men hennes dag blev långt ifrån som planerad. Tåget kunde ju självfallet inte fortsätta sin resa (även om det kunde det så tror jag inte att Louise hade haft sådan stor lust att åka iväg med något tåg just då - hon såg ju precis någon ta sitt eget liv mitt framför ögonen på henne). Det är hemskt. Och att personen i fråga hade hjärta att göra det, mitt framför någons ögon.
Jag har svårt för detdär med självmord över huvudtaget. Jag tycker det är lite själviskt. Men om man nu så gärna vill göra det så tycker jag åtminstonne att man kan göra det på något vis så att andra inte blandas in. En person jag pratade med förr gjorde det. Ett försök att ta sitt liv, men helt utan att blanda in andra. Personen tog sin bil och körde rakt in i en bergsvägg. Dock klarade personen sig men hamnade i koma ett par månader. Men envisa personen lyckas nog tillslut. Personen finns inte längre i denna värld ♥
Nej fy och usch. Hur kunde jag ens skriva ett helt inlägg om en sådan tragisk sak. Det här bara hemskt helt enkelt..
Ibland blir man rädd.
Skolan tog slut och sen dess har jag glidit ifrån mina vänner en del. Eller åtminstonne så känns det så, nu träffas man inte varje dag längre. Sen flyttade jag på det också och nej, det har inte gjort någonting direkt mycket bättre.
Jag och Annirene har varit vänner längst utav dom som gick med mig i klassen. Under skoltiden hade vi väl aldrig samma tighta vänskap som vi hade innan skolan gick igång. Vi har ett x antal minnen tillsammans. Det är positiva minnen och negativa minnen (som man idag kan skratta åt). Det har varit allt från att gråta i varandras armar till att skratta tills lungorna är tomma och magen värker under våran vänskap. Det har varit allt.
Ett tag nu sen skolan tog slut så har vi knappt pratat. Ja vi har alltså varit sämst på att hålla kontakten. Men när saker och ting inte står rätt till så får man se till att bevisa att vänskapen är viktigast av allt. Nu har Annirene skrivit; Tack käraste Evelina, det är såna fina ord som alla behöver höra, speciellt när man har det lite jobbigare. Även om jag inte visar det tillbaka till dig så finns jag alltid här på samma vis som jag vet att du finns för mig och det är därför jag uppskattar dig så himla mycket! Alla mina vänner är guld värda som tror så mycket på mig och du är en av dem <3 och det säger ju allt.
Även om vi inte är tighta som förr, även om vi är sämst på att hålla kontaken, även om vi glidit mil ifrån varandra. Så kommer vi alltid, på något vis, att bry oss och finnas för varandra.
Jag är tacksam för tiden jag har haft med dig vännen och jag är tacksam för att vi trots allt bryr oss än idag. Även om allt inte är detsamma. ♥
Och för att Annirene igår nämnde att hon kollat på gamla bilder på oss så blev jag helt enkelt tvungen att kolla in dom och här är väl ett LITET smakprov av allt som finns. Haha fy vilka minnen!
Haha ja...
Skit ner er!
Dock var jag nära att falla i min egen grävda grop idag. Satt och kollade runt lite, kände att jag vill ha något nytt till morfars begravning (som skrivet i förra inlägget). Hittar tillslut en mycket fin klänning på.. just precis.. bubbleroom. Tvekande fram och tillbaka så bestämmer jag att "okej jag tar den".
Jag går även in på "mina användaruppgifter" och ändrar min adress och allt sånt sen jag flyttade. När man sen står där vi kassan och ska beställa så kryssar jag i "betalkort" eller vad det nu står(?) och sen ska jag fylla i mitt personnr och klicka på "hämta adress" så att mina uppgifter komma fram automatiskt där. Vad händer? Jo min gamla adress kommer dit? Jag testar att logga ut och in en gång, det kanske inte hade blivit uppdaterat? Men nej, det hjälpte inte.
Så jag hoppade in på chatten. Frågade varför det blev som det blev, sa att jag hade ändrat min adress. Men ja då frågar hon om jag hade ändrat den genom folkbokföringen? Jag måste alltså tydligen ändra min adress genom skatteverket (enligt vad hon sa) för att dom ska kunna se att jag har en ny adress, nej det räckte inte med att bara fylla i min nya adress inte. Jag frågade såklart om det inte räckte med att jag hade ändra adressen på adressändring.se? "Det borde det göra" fick jag till svar. Tillslut sa hon att dom inte kunde ändra min adress utan att jag fick kontakta Klarna och höra med dom om allt - sen loggade hon ut ifrån chatten. Ja det var mycket väl behövlig hjälp kan jag ju säga.
Nej, kanske ska man helt enkelt ta bort sitt konto därifrån så jag inte blir nära på att göra bort mig igen. Skitgrejer säger jag bara..
bild tagen från bubbleroom.se
Nog för att den var fin men från 549kr till 149kr och att den finns kvar i min storlek. Inte allt för ofta sånt händer.. som sagt, skitgrejer!
Kan man ha mer tur?
It's not the same..
Nyss åkte det förbi en brandbil här. Ja för som ni kanske minns så skrev jag att det hade svischat förbi någon/några i måndags morse också (dock hann jag aldrig reagera på om det var polis, ambulans eller brandbil) Verkar som om det händer mycket saker här? Plus på det så har det luktat rök i köket till och från typ hela dagen här idag, ingen aning om var det kommer ifrån. Men alltså nu snackar jag typ ciggaretrök ingen brandrök, haha. I vilket fall så är det lite drygt.
Natten var i alla fall lugn inatt, det är ju positivt. Jag hörde dom prata litegrann där någon minut men sen var det inge mer med det. Det var något i stil med "gå och borsta tänderna nu annars kommer du väcka mig sen!" haha.. Undrar om dom alltid är osams? ;)
Det slog mig nyss. Jag såg en flickvän skrev till sin pojkvän - jag kommer sakna dig. Och jag såg pojkvännen svara - jag kommer sakna dig också. Jag har inte skrivit jag saknar dig till Sebastian på jätte länge nu ju. Förr hade vi 16 mil mellan oss. Vi hade en ständig saknad inom oss. Vi sa det inte varje dag men innerst inne var saknaden hemskt.
Nu finns det inte plats för att sakna varandra.
Visserligen är det tomt utan honom här hemma när han är på jobbet, en liten skvätt saknad är det ju nu med men långt ifrån samma. Det är inte den där saknaden som gjorde att jag kunde gråta någon skvätt på kvällarna. Det är inte dendär saknaden som kunde göra att jag skrev meterlånga sms om hur mycket han betydde för mig och hur mycket jag älskade honom.
Vi bor under samma tak nu. Det är nu jag lever i den där drömmen jag hade förra året. Det är nu jag lever med min pojkvän. Ensam. Det är nu jag kan pussa honom när jag vill. Det är nu jag kan lägga mig i hans famn när som helst. Det är nu jag kan känna honoms doft hela tiden. Det är nu allt är precis som jag vill att det ska vara.
Med andra ord är det skönt att slippa saknaden. Det är skönt att få ha honom nära varje dag.
Det är två veckor sen vi flyttade in idag. Jag älskar det här. Jag älskar min pojkvän, fästman. Min sambo. ♥
Den bästa i mitt liv.
Ett halvår!
Se där nu har vi varit förlovade i sex månader också ♥
Nu är det fasen nära..
Jag satt precis och tänkte lite på det som Annirene skrev på sin blogg tidigare, att dethär året har gått extremt fort! Det är ju snart slut. Tänker jag tillbaka så har det hänt så jäkla mycket. Jag har liksom slutat skolan och jag har "jobbat" lite smått och nu är det såpass att jag till och med ska flytta. Wihi!
Nåja jag har även hunnit med att slå in mina tre julklappar som kom hem från Nelly idag. Så nu är det klart också. Julklapparna till mamma&pappa och mormor&morfar är också klart så se så duktig jag är. Jag är klar med mina julklappar! (mamma&pappa och mormor&morfar fixas alltid tillsammans med bröderna men ändå).
Nej, nu skriver jag så rörigt om allt och inget så rundar av nu. Bye!
