People I'm home!

Jag kom hem vid ungefär halvsex, slängde mig i duschen direkt och sen kom mormor och morfar hit eftersom att bror min fyller hela 24år idag. Sen åt jag mat och tårta och nu är jag tjock.

Söndagen, första dagen i fjällen var den jobbigaste dagen av dom alla tror jag. Det började med buss, 55 mil i buss. Från sex på morgonen, man var inte så pigg. Med andra ord så gjorde ju inte världens uppförsbacke det hela till den bästa starten, nejnej. Det slutade med att stackars Malin fick vända och gå hem. Jag har både lidit med henne och tyck att hon haft det bra under veckan. Jag led för jag visste att hon verkligen ville vara med där uppe och jag tyckte hon hade det bra då vi fick slita, slita med våra ca 20kg's ryggsäckar och sova i hårda och kalla tält.

Skit samma. Första dagen var jobbig. Vi gick från Norge över till Sverige(ca 5km). Jag var suuuuperglad när jag såg gränsen för jag trodde ju liksom att jippi, nu kan jag skriva sms igen, men fan heller. Det ändrades inte så jag fick istället slänga mig till sängs och sova på en gång.

Andra dagen gick vi ca 12km men det var ändå inte allt för jobbigt utan istället bara skönt för man visste att snaaaaart kommer stugorna. Dom kom tredje dagen och duschen och sängen älskade jag mer än jag någonsin gjort tidigare. Och jag sov gooooott. Riktigt gott. Med en nyladdad mobil som pep till av sms och så fick jag prata med bästaste också, happy for you <3

Fjärde dagen så gick vi upp till glaciären och fyfasen vad fint allt var. Emil, Emelie och Madde var duktiga att gå hela vägen upp på toppen också, vilket jag ångrar lite att inte jag också gjorde faktiskt. Men ja, efterklok kan man alltid vara. Femte dagen blev att sitta vid brasa på kvällen och ha allmänt mys med alla.

Och sjätte dagen.. idag. Fyyyyyyfan!

Det var hemskt att vakna och höra regnet piska mot tältet, hemstk. Jag ville verkligen inte gå ur min sovsäck för det var så sjukt jävla kallt, jag ville dååårakt inte gå ut ur tältet för där var det ännu kallare och blött. Men aja, klockan sju skulle vi börja gå se det var bara pallra sig upp. 5km skulle vi gå. Vi gick över myrer och genom lera, vi hade motvind och pinskande regn. Min ena sko bestod av en vattenpöl och mina bycor var inte vattentäta. Jag var iskall. Sen såg man bussen - VI HAR KLARAT DET!

Ca 4mil har vi gått. Uppför, nerför, blött, torrt. Fyfan vad jag är stolt och jag ångrar inte en millimeter att jag följde med även om jag nu klagade sjukt mycket om sista dagen. Men vet ni va? Jag är stolt. Jag är en av dom mest oträndade som finns men ändå gjorde jag det. Jag har levt utan allt "vardagslyx" i en hel vecka. Det har inte funnits en dusch varje dag, ingen toalett varje dag, inte någon skön säng att krypa ner i, inte vilken mat som helst, inte vilka kläder som helst, inte någon data, inte någon tv, inte något av det som finns här hemma.

Låter säkert skit hemskt tycker ni. Men som jag och Orren sa när vi satt där och njöt igår vid sjön. Där satt vi, man behövde inte tänka på något annat än oss själva, vi som var där liksom, ta hand om varandra och om oss själva, vi behövde aldrig tänka på allt som händer runt om i världen. Är man där upp så lever man bara livet. Det finns heller ingen återvändo, inte ens jag skulle kunna ringa och säga "pappa kom och hämta mig", för det går inte. Jag satt där. Jag hade gett mig in i det hela så det var bara att kämpa, och det gjorde jag. Det gjorde vi alla och jag är sjukt stolt över oss. Vi är fan bra!

Och ja, nån gång mer i livet kommer jag sticka dit. För som sagt, jag ångrar inget.

Måste ju dock påpeka att jag saknat alla mina söta vänner här hemma, typ Cattis, Amanada och AnnIrene ;) Och resten av klassen.

Jag vet, sämst mobilkamera.





I can't stop thinking about you <3