Idag för exakt en vecka sen, alltså den 5e juni, så bestämde sig vårat tredje barn att göra entre. Alltså tidigare än beräknat! Det hade jag inte alls väntat mig, haha.
Ut kom i alla fall en till liten pojke, en pojke som faktiskt ännu är namnlös då vi inte har bestämt oss för något namn än ♥
Självklart så ska ni ju här få en förlossningsberättelse även för Lillebror. Även om det egentligen inte finns jättemycket att säga, om vi säger så ;)
Det började i alla fall med att Sebbe hade planerat att åka iväg med sina bröder och Emil till Ludvika för att dom skulle kolla på en bil till Jonas. När jag vaknade till vid den tiden då han åkte så kände jag i samband med en sammandragning att det kändes lite smått i ryggen också. Funderade direkt på om jag skulle ringa hem Sebbe igen utifall att det skulle dra igång redan nu? I och med hur fort allt gick med Ellie så hade vi ju i baktankarna hela tiden att vi denna gång skulle åka redan vid första värken, för att veta att vi faktiskt skulle hinna in. Trots att jag kände av ryggen vid varje sammandragning så valde jag aldrig att ringa hem Sebbe.
Men dagen gick och jag förstod med tiden att det var små förvärkar som jag hade. Det var aldrig något jag hade med Ellie, så det gjorde det lite svårt för mig att avgöra hur jag skulle tänka kring allt. Vid tolvtiden så kom grabbarna hem, men utan bil, så dom hade planerat att åka iväg till Trosa också. Vilket jag lät dom göra, eftersom att jag som sagt bara hade förvärkar som kom väldigt sällan och inte gjorde ont alls.
Vid fem tiden, så ringde jag till mamma. Tänkte att det kanske skulle vara bra om hon kom över, OM det skulle visa sig att något skulle dra igång under natten eller nästkommande dag. Så vi bestämde att hon skulle komma över.
Runt 18 tiden så var Sebbe hemma igen och strax innan 19 så kom även mamma. Från och med nu så började känningarna faktiskt komma lite oftare, men fortfarande inte alls något regelbundet eller allt för smärtsamt så än var det inte så allvarligt utan jag började väl tänka att det var tur att mamma kommit om det skulle ske något under natten.
Men sen vände allt och tillslut så började jag förstå att det var på gång. Så vid 20.40 åkte vi hemifrån samtidigt som jag ringde till förlossningen och meddelade att vi var på gång eftersom att det gått så snabbt vid förra förlossningen. Hon välkomnade oss så hjärtligt och därefter så drog värkarna igång allt mer. Sebbe är ett proffs också, så trots att han koncentrerade sig på körningen så märkte han av att mina värkar kom allt tätare och det blev åter igen till att köra rally in till förlossningen.
Så fort jag hade klivit ut ur bilen så tog jag en värk lutandes mot bilen, sen hann jag gå dom få 10 metrarna till porten och fick lov att ta en till värk där medans Sebbe ringde på dörren. Sen när Sebbe ringde på dörren in till förlossningen (alltså ytterligare 10 meter senare) så tog jag nästa värk mot en vägg där. I detta läge hinner jag bli lite irriterad för det är aldrig någon som svarar och öppnar dörren och jag känner ju att mina senaste värkar inte är vanliga värkar utan helt enkelt krystvärkar!
Tillslut så öppnas dörren och där börjar dom med att säga att vi måsta tvätta händer och sprita oss och ta ett munskydd. "Jag också alltså?" säger jag. "Ja, till en början i alla fall" säger hon medans jag tar nästa värk (nej jag har inte hunnit sätta på mig något munskydd) åter igen mot en vägg där i väntrummet på förlossningen medans Sebbe lydigt tvättar sina händer. Under värken så säger jag "men alltså den här vill ut nu!" och samtidigt så känner jag att huvudet är ute, där - ståendes mot väggen i väntrummet. Då kommer helt plötsligt barnmorskor från alla håll och jag läggs ner på golvet och i det ögonblicket så gled bebisen ut helt och lades upp på mitt bröst.
Alltså, där - på golvet, direkt innanför dörrarna i väntrummet - så kom det ut en liten pojke. När jag väl hade fått komma upp i en säng och rullats in i ett rum så ställde jag frågan om det var någon som hade kollat på klockan? Men det var faktiskt ingen som hade gjort det. Dom fick utgå från tjejen vi mötte i dörren för hon sa att hon hade kollat på klockan 21.16 då hon precis skulle gå hem. Så vi räknade på att plutten är född 21.18 ♥
Vår lillla lillebror kom ut med en vikt på 2940g och 48 små cm. Så en liten plutt visade det sig att vara. Våran underbara lilla son. Vårat tredje lilla hjärta.
Vi fick sen spendera natten där men strax innan lunch på söndagen så valde vi sen att åka hemåt för att få komma hem och för att få komma hem till storasyskonen där hemma ♥
Så nu, efter denna väldigt lyckade förlossningen, så är nu vår lilla familj komplett ♥
För ja, det är trots allt känslorna jag har efter våra tre förlossningar. Emils var mest långdragen, men inte alls lång och jag minns än idag min tydliga känsla när han var ute "var det allt?". Självklart så hade det gjort ont, det kan man ju inte neka till, men jag hade förväntat mig något så mycket värre. Sen kom Ellie, som efter 20 minuter inne på förlossningen bara "gled ut" och då minns jag att jag skrattade. Och så den här, snabbast av dom alla och ja, även denna gång så kunde jag ju bara skratta när jag fick upp honom på bröstet. Men jag vände mig också om till Sebbe (som fortfarande stod bakom mig på typ samma ställe men som i alla fall hade hunnit få på sig munskyddet ;)) och sa direkt "nu blir det inga fler barn i alla fall" - för då kommer vi inte ens att hinna in till förlossningen! Haha!
Jag är så tacksam för att jag fått ha dessa förslossningar, där jag med dom två sista klarat av krysvärkarna helt själv. Att jag sluppit ligga i timmar med smärtsamma värkar och kämpa. Jag är också oerhört tacksam åt Sebbes förmåga att se vad som sker med mig i bilen utan att jag säger någonting till honom. Att han på ett snabbt men ändå säkert sätt kunnat ta mig in till förlossningarna i tid. Jag är kort och gott i dagsläget så enormt jävla tacksam åt livet och vad det gett mig. En underbar sambo och tre fullt friska barn. Som jag älskar er ♥
Nu ligger hon här, våran älskade bebis som visade sig vara en dotter, nu ligger hon här i mitt knä och spanar (och hickar). Så bara helt plötsligt kom hon i alla fall ut, haha.
Så hur gick allt till?
Som jag skrev sist så hade vi tid för överburenhetskontroll på torsdagsmorgonen klockan 08.00. Under onsdagskvällen satt jag och blev besviken och halvledsen då jag bestämde mig för att googla vad detta egentligen innebar och fick fram detta:
Överburenhetskontroll En överburenhetskontroll innebär att blodtryck, urinprov, CTG samt fostervattenmängd och barnets läge i bäckenet kontrolleras då du är i graviditetsvecka 42+0 på Specialistmödravården. En förlossningsläkare gör sedan, utifrån dessa kontroller och din hälsa, en bedömning när och på vilket sätt förlossningen ska sättas igång.
I de fall inga medicinska hinder föreligger och att allt ser bra ut, gör vi dessa kontroller varannan dag mellan graviditetsvecka 42 och 43.Igångsättning av förlossningen görs mot slutet av graviditetsvecka 43, dvs senast 43+0.
Hur löjligt skulle inte det vara? Att få åka dit på en kontroll och allt visar sig vara bra och därför skulle vi sen vara tvugna att åka till Uppsala varannan dag i en vecka till (om ingenting annat skulle hända vill säga). Kändes inte alls okej.
Men, någonting hände. Min väckarklocka var ställd på 05.00 men klockan fyra på torsdagsmorgonen så kom första värken, jag kände så väl igen den där känslan som kom i båda rygg och mage, men den var väldigt svag och det tog ett tag innan det kom en till, men från 04 till 05 så hann jag känna några trots att jag försökte övertala mig själv om att det säkert bara var inbillning eller att de skulle avta igen.
Jag gick i alla fall upp för att ringa förlossningen för att kolla så vi kunde komma in till åtta som det var planerat. Nämnde ingenting om mina värkar eftersom att jag tänkte att de bara skulle visa sig sen under kontrollen ;)
Men tiden gick och mina värkar tog fart, blev helt plötsligt mycket tätare och smärtsammare. Vi fick helt enkelt tänk om. Sebbe ringde sin pappa och bad han möta upp oss utanför förlossningen då vi inte skulle hinna åka hem till dom för att lämna av Emil.
Efter vägen börjar jag bli lite närvös och irriterad då jag känner att det börjar trycka på. Nej, jag vill inte ha krystvärkar. Inte i bilen! Jag nämner det för Sebbe och han frågar om han ska ringa ambulans, jag är väldigt hjälpsam och säger "jag vet inte" medans jag fortsätter hålla emot och andas när mina värkar kommer. Sebbe tar ett eget beslut och slår på varningsblinkers och blinkar med helljuset för att bilarna framför ska hålla sig ur vägen. Tro det eller ej så flyttar alla på sig förutom två små bilar som inte fattade grejen.
Väl framme vid förlossningen är klockan 06.50. Vi går in och blir visade till undersökningsrummet där de ska kolla CTG och alla detta. Jag börjar med att sätta mig och ta en värk. Sen tog hon blodtrycket och efter det är jag tvungen att ta en ny värk och poff.. där gick vattnet. En hel sjö kommer ut och jag får snabbt ombyte så vi kan gå till förlossningsrummet.
Väl på rummet sätter hon på CTG-mätaren och den som lyssnar på bebisen utifrån magen (minns inte vad det heter?) och ska sen undersöka mig. Men hon får vänta för det kommer en värk, jag andas, försöker fortsätta andas.. men det trycker på. Hon frågar om det känns som att jag måste krysta och jag kan bara säga ja. Värken avtar och hon säger att vid nästa värk så kan jag försöka trycka på lite försiktigt bara, för att det inte ska gå för fort, men medans hon pratar kommer nästa värk och det går inte att styra hur hårt eller löst jag ska krysta, bebisen åker neråt med hjälp av värkens kraft och helt plötsligt får dom lyfta upp mina ben för att göra plats åt bebisen som ligger med halva huvudet ute och min värk avtar.
Barnmorskan retar min mage för att gå igång en ny värk och när den kommer så glider bebisen ut och jag kan inte annat än skratta. Skratta åt hur fort allt har gått! 07.18 kom våran älskade dotter ut, med en jädra fart alltså.
13 dagar över tiden kom en bebis på 3500gram och 52cm ut. Några stygn fick jag ta men strax där efter så är jag uppe och går, tar en dusch och vi bara väntar på att klockan ska bli 15 så att läkaren kan komma för att undersöka bebis innan vi kan få åka och hämta våran stora pojke hos farmor och farfar och åka hemåt.
Så detta var allt, en väldigt annorlunda dag. Att tidigt på morgonen fara genom trafiken med en jädra fart för att senare samma dag åka hem samma väg med ett allt lugnare tempo och två barn i bilen. Våran fina familj på mamma, pappa, son och dotter. ♥
Tänkte berätta lite hur allt gått till då skrutten kom till världen. Dock ingen riktig förlossningsberättelse med alla klockslag och så då jag tyvärr inte har alla klockslag!
På fredagkvällen satt jag och pratade med en tjej på Facebook om att det började närma sig och så pratade vi lite om hennes förlossning och om alla trevligheter som kan ske under förlossningar, ni vet man pressar ju rätt hårt så finns alltid risker att det kommer grejer ur andra hål också ;)
När jag sen stängde av datan för att gå upp och lägga mig så kände jag att ja, magen kanske höll på att förbereda sig lite, mer än så behöver jag inte säga. Gick upp och la mig och klockan var runt halv tolv. Vaknar sen till (osäker på tid) runt tre på natten till lördagen och misstänkte att jag hade värkar, kände i ryggen och det var så jag hört att det brukar kännas. Låg ett tag och försökte sova, funkade mindre bra så tog sen fram mobilen och provade klocka bara för skojs skull.
Insåg att det faktiskt var värkar för de kom med ca 7minuters mellanrum och höll i sig ca 50sekunder. Fortsatte att försöka somna, vilket aldrig ville funka. Gick upp och tog en alvedon i hopp om att det skulle kännas mindre så jag fick sova lite. Halv sex på morgonen ringde Sebbes väckarklocka då han glömt att stänga av den. Informerade honom om att jag tog en alvedon av honom. (haha varför ens nämna det? Inte direkt så det är hans bara för att han är den enda som har ont i huvudet och käkar sånt där, haha) Han frågar såklart varför och jag säger att jag har lite värkar, som just då varierar mellan 6-7minuter. Säger att det inte är någon fara alls ännu, de gör inte ont och kommer inte så ofta så han behöver inte oroa sig.
Vi båda gör försök att sova men efter kanske 10 minuter säger Sebbe "fan nu kan ju inte jag somna om ju" så då var den dagen körd, haha. Vi låg kvar och försökte, men ingen kunde. Kläckte ur mig att det var typiskt att vi inte ens hade någon frukost hemma. Måste ju äta något innan om man måste åka in. Sebbe bestämmer sig då för att åka iväg till statoil och köpa några smörgåsar, han ville ju även ha något han kunde stoppa i sig på förlossningen då alla pratar om att killarna aldrig får något att äta. Så medans han åkte iväg och handlade passade jag på att ta en dusch.
När han kom hem igen så slog vi oss ner framför tv:n. Åt våran frukost och kollade lite på tv. Sebbe sa åt mig att försöka sova, jag hade ju trots allt bara sovit kanske två timmar innan allt satte igång och alla vet väl att kroppen lär vara mer eller mindre utvilad innan man ska föda barn. Så jag la mig tillrätta och blundade men somna gjorde jag nog aldrig.
Provade klocka igen och varierade nu mellan allt på 5-8minuter, vilket var väldigt störande.
Klockan gick och vid 13.30 bestämde vi oss för att gå ut på en liten promenad i hopp om att få igång det mer. Vid det här laget hade värkarna kommit igång lite mer i smärttröskel, men än var det rätt lugnt. Vid 15 ringde jag in till Förlossningen för att kolla lite vad dom tyckte. De sa dock att jag skulle vänta till tätare värkar så än var det ingen ide att göra något annat än att stå ut här hemma.
Så vid 15.30 tog jag mig ett bad för att se om det skulle lindra lite. Vilket det inte gjorde och tålarmod hade jag inte heller så låg inte där långa stunden alls. Gick ner till soffan igen och tog ytterliggare alvedon då de började bli värre. Provade sen klocka lite igen och nu jäklar började vi inse att ja, det kanske är dags nu?! Enligt värkklocksappen så var det i genomsnitt ca 3minuter mellan verkarna och de höll i sig allt från 50sekunder till mer än minuten och kan ju också säga att de började göra laaagom ont vid dehär laget.
16.45 ringde Sebbe in för att informera men då ska de tydligen ha massa jäkla information och en massa frågor så jag får ta över telefonen, sitta med mina värkar och svara tålmodigt. (blev lite lagom irriterad inombords, jag ville ju bara åka - skulle ju trots allt ta 40minuter till förlossningen också!) Svaret från barnmorskan blev sen "alltså du vet att om det inte är tillräckligt så kommer ni bli hemskickade igen" Vem fan bryr sig? Jag ville gärna in, typ nu! Så ja, 17 åkte vi hemifrån.
Efter vägen andades jag genom värkarna med en hand om dörrhandtaget och en i Sebbes hand, man måste ju liksom klämma på något när värkarna gör så ont. Väl på plats så möttes vi upp av en barnmorska. Vägdes och kollade blodtrycket och fick sen vänta på två andra barnmorskor som skulle kolla värkarna och hjärtljuden på bebis. Fick såklart vänta typ 20 minuter på dom också då... när de väl kom så satte alla grejer på magen så fick jag sen bara ligga där i 30minuter och andas genom värkarna. Sebbe masserade lite i svanken och på ryggen plus att han fick hålla en hand då värkarna kom och sen när dedär värkarna som man höll på att skita på sig i kom, ja då var det jobbigt alltså..
När morskorna kom tillbaka så kollade hon hur öppen jag var och det var tydligen hela 6cm, så ja, det var helt rätt tid att åka in för oss minsan. Fick alltså ett rum direkt.
Här ifrån har jag inte alls koll på någon klocka.
Jag böt om och la mig i sängen i väntan på lite smörgås och saftsoppa. Jag sa också till om att jag nog ville ha ryggmärgsbedövningen så medans vi fick in fikat så gick dom för att fixa grejerna för att ge mig bedövningen. Sebbe försökte sen inta fotöljen som sägs vara så skön, haha. Dock hann han inte sitta där speciellt länge. När fikat kom in så fick han sätta sig på en pall bredvid sängen och hjälpa mig att få i mig lite gottis.
Blev dock inte så mycket äta för min del. Värkarna kom tätare och gjorde jävligt ont och mitt i allt skulle de försöka sätta den där grejen som de kopplar droppet på sen (minns inte vad det heter). Blev sen ensamma en liten stund och tänkte att jag skulle testa lustgasen genom värkarna så att jag kom in i det lite innan allt kom igång ordentligt. Sebbe hjälpte mig på traven och när jag sen blev helt väck men ändå klar i huvudet så avskydde jag den. Så nej, gasen var inget för mig och i den stunden bestämde jag att jag inte alls skulle köra med lustgas, usch.. Gillade inte alls känslan.
Varje värk blev sen bara värre och värre, min ena hand pressar Sebbes och den andra pressar en barnmorskas. Tillslut kommer en värk som får mig och tro att bebisen är på väg ut mer eller mindre. Jag säger i värken att "alltså nu kommer någonting ut!", barnmorskorna tolkar det nog lite mer som att det nog bara gjorde väldigt ont för de svarade bara "jaa, du är så duktig Evelina" med en pluttinutt-tycker-synd-om-dig-röst. Men när jag sen förklarar lite mer att det verkligen kändes som att någon/något kom ut, då kollade de efter och se där - där fanns en hel blåsa med vatten! Så ja, mitt vatten gick inte så som det brukar göra utan det kom ut i sin lilla "förpackning". Vilket ingen var riktigt beredd på kändes de som. De stack hål på den och bestämde sig sen för att kolla hur öppen jag var. Fullt!
"Nu hinner vi tyvärr inte ta den här bedövningen Evelina" Nej, skitsamma då, min unge vill ut! Vid dehär laget var värkarna ordentliga och bebis tröck verkligen på för att komma ut. Fick dedär värkarna som man bara vill trycka på allt man har i och det sker mer eller mindre automatiskt också. Hittils har de haft mig liggande på sida men nu var det dags att lägga sig till rätta så bebis kunde komma ut - vilket var på rygg. Vid varje värk säger de nu åt mig att trycka hakan mot bröstet, stänga munnen och trycka hela värken igenom, allt vad jag har liksom och det gör jag.
Jag minns att jag pressar allt vad jag har, det är helt enkelt skitsamma hur det känns. Mindre kul är det när värken tar slut och bebisen liksom ligger i gången så det svider på rätt lagom, måste den ligga där? Kan den inte bara åka ut... Sen säger de att den har mycket hår, vilket känns bra. Då är den jäkligt nära!
Sen kommer dendär värken. "Fortsätt tryck, fortsätt fortsätt" och kl 21.32 så sa det bara poff så kom bebisen ut! Redan?! Ungefär så kändes det - det var första känslan "var det inte värre?". Fick sen upp min älskade son på bröstet och har knappt fattat än att det faktiskt har hänt just mig! Moderkakan kom sen ut, det minns jag dock inte mycket av, den var bara ute helt plötsligt, haha.
Sen var det "efterarbete" - att sy bristningar som blev. Just nu minns jag det som värre än själva förlossningen. Helvete när folk ska grojsa runt där när man precis fött ut en hel bebis! Usch...
Vi åkte hem från BB dagen efter, alltså på söndagkväll.
Hur som helst. Jag har nu fött ett barn till världen, ett barn som jag och min älskade Sebastian har skapat. Ett barn som jag hittils varit så overkligt för mig, trots att jag burit honom i nio långa men snabba månader. Det är sjukt vilken känsla detta bär med sig, en overklig känsla helt klart!
Vill även tillägga att Sebbe var helt underbar under hela tiden. Från början till slut och nej, han är det fortfarande. Han skötte sig perfekt under förlossningen, han tog hand om Emil's blöjor helt på BB då inte barnmorskor gjorde det, eftersom att jag bara ville ligga still, att röra sig minsta lilla var ju en mardröm. Han har fixat mat och blöjor här hemma då jag inte heller har velat röra mig mer än nödvändigt.
Två nätter har Emil haft lite ont magen också och verkligen gallskrikit sig igenom dom. Jag har då varit vaken mer eller mindre hela natten med tanke på att jag ändå inte kunnat sova - det kan Sebbe. Men sen på morgonen och dagen så har Sebbe alltid haft full förståelse och tyckt så synd om mig, låtit mig sova bäst jag kunnat och det är ju mer uppskattat än något annat!
Nu börjar jag dock bli människa och kunna röra mig någorlunda normalt så nu börjar vi kunna komma in i jämnställda rutiner, haha, vilket ska bli underbart :)
Kan tyvärr inte bjussa på mer detaljerat eftersom att jag inte minns allt och inte har allt på papper. Ska kolla upp om jag kan få tag på det och återkommer med det om det skulle vara något speciellt som missats. Nu vet ni i alla fall hur älskade barnet kom till!
Ca 4 timmar och 48 minuter gammal.
Redo för hemfärd :)
Och här har vi honom idag :)
