Stora små busungar

Idag (igår) blev våran lilla älskling 1½ år. Att tiden ska gå så himla fort..
 
Hon är inte längre så liten. Hon gör sig förstådd riktigt bra nu, i alla fall för mig (jag vet ju inte vad andra tycker), genom att verkligen försöka säga det hon vill. Som idag ville hon ha vatten, då stod hon liksom och pekade och sa något ord som tydligen skulle betyda vatten. Frågar man något och hon vill svara ja, så är det antingen "aa" väldigt glatt och nickar eller så säger hon bara "mm" på ett glatt sett, haha.
 
Igår "bet" hon Emil, i alla fall enligt vad han sa men troligtvis var det inget riktigt bit för då hade han nog blivit mer ledsen. Hur som helst. Då sa jag "Aj aj Ellie, man får inte bitas. Nu får du säga förlåt till Emil" då liksom sträcker hon sig mot honom och gör en puss i luften, bara ett litet smack liksom. Så jäkla söt! Ingen aning om vart hon fått det ifrån, för här hemma har vi hittills bara kört med att man ska ge en kram och säga förlåt. Kanske kommer det från förskolan? Får nästan fråga det, haha.
 
Hon förstår i princip allt man säger, Vill du ha mer mat? Nu ska vi borsta tänderna. Gå och säg god natt till pappa så ska vi gå och sova osv. Hon vet exakt vad som ska göras när man säger något och ja, hon börjar helt enkelt bara bli så jäkla stor helt plötsligt. Våran lilla bebis!
 
Men nej, nog babblat om våran lilla dotter. Känner att jag lär slänga in att våra STORA älskling blev 3½ för tre dagar sen också. Även där händer så himla mycket och jag förundras varje dag över hur mycket han faktiskt KAN. Ärligt kan jag säga att jag nog blivit lite blind och inte ser hans framsteg lika tydligt. Det mer slår en som en käftsmäll lite då och då att fy sjutton, han snappar upp allt, lär sig av allt och kan förklara igenom saker så jäkla bra.
 
Vi har ju alltid en liten pratstund mellan förskolorna bara han och jag, där han berättar så bra om sina dagar och ja, helt enkelt så börjar han också bara bli så himla stor helt plötsligt.
 
Det känns lite i hjärtat att man ska förlora så mycket tid med dom, nu när man börjat jobba. Men man får ta igen det så gott man kan när man väl ses. Jag vet ju innerst inne att jag måste jobba för att vi ska klara av vardagen så man får trösta sig med det helt enkelt.
 
Våra älskade barn. Tänk att just NI kom till oss. Världens finaste!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig!

E-postadress: (publiceras ej)

Din bloggadress:

Säg vad du vill säga:

Trackback
RSS 2.0