Det är faktiskt mycket jag tänkt på idag som jag vill skriva av mig om, dock är jag inte säker på om jag ska skriva allt. Kanske blir ett sånt där långt och jobbigt inlägg som Amanda aldrig fattar hur jag kommer på, haha.

Jag kan i alla fall börja med att säga att jag håller på att bli sjuk. Det suger! För på fredag kommer Elin, på lördag-söndag är det marknad och då ska vi vara ute ju. Jag ska vara frisk!

---

Okej, men på bussen hem så blev jag lite halv deprimerad - överdriv. Jag insåg hur sjukt mycket jag saknar M, en gammal kompis.

I 7an blev vi kompisar och bästa vänner på en gång och nu sitter jag där och vi pratar inte ens med varandra. Hon lägger liksom inte ens en blick åt ens håll. Visserligen kanske det är ett tecken på att hon beteer sig fel eller något, men jag ser det inte så. Hon satt där med sin klasskompis och skrattade på. Så som vi skrattade då när det var vi 4 brudar. Fyfan vad jag saknar dom tiderna, det/dom åren. Ojoj vad många minnen som kom på så kort tid.

Jag kan faktiskt inte förstå att man kan glömma alla - 3 - sina bästa vänner, bara för att man blir kär. Ja, jag har blivit kär då jag haft bästa vänner, eller bara vänner över huvudtaget. Min Dennis kom in i mitt liv och förändrade en hel del och det är jag glad över. Men, jag har inte förhastat mig in i något. Visst, vi är i ett förhållande. MEN, vi spenderar tid åt våra vänner också. Jag skulle aldrig kasta alla mina vänner bara för att få leva med Dennis. Jag älskar honom, men jag älskar fan mina vänner lika mycket. Så det är ju helt fel.

Dennis ställde frågan om jag redan idag skulle tackat ja åt att förlova mig med honom - nej vi ska inte förlova oss!
Jag sa faktiskt att ja, jag tror faktiskt det. För det avtryck som han har gjort inom mig är stort för mig. Min kärlek till honom är stor. Det är fel att förlova sig så här tidigt, det vet jag. Eller jag tycker det i alla fall, men jag sa ändå ja. För jag skulle aldrig neka honom om han skulle fråga seriöst.
Men anledningarna han hade till att han inte skulle fråga det ännu var att vi varit tillsammans för kort tid, han var för ung och lite skit som hade hänt precis då. Anledningarna håller jag fullt med om, så jag kan ju säga att jag är glad att jag fick den här killen och inte blev dedär paret som förlovade sig efter 3månader och umgicks 24/7 - M&hennes pojkvän.

Ni kanske förstår att hon inte ha oss, sina bästa vänner, kvar.
Nog om min saknad.


Vad ska man göra om man vill berätta en sak för någon, men inte vågar prata om det?
Jag vill få det sagt, jag vill få det ur mig. Men jag klarar inte av att nämna det.