Okej, Amanda tjatar rätt mycket om att hon inte fattar, hon påpekar att "ingen verkar fatta". Så jag kanske ska försöka förklara allt så gott jag kan, även om jag vet att Amanda är snäppet trögare än andra.

Jag och Dennis är kort sagt, inte tillsammans. Inte än i alla fall (om det nu blir så). Vi träffas, vi umgås och ja, jag sover kvar. Allt detta för att: Vi saknar varandra när vi är ifrån varandra, vi vill träffas och ja, vi vill helt enkelt inte bara att allt vi ska rinna ut i sanden.

Vissa tycker att det är för mycket. Jag kan säga att i mitt huvud beter vi oss rätt mycket som om vi är tillsammans, men jag vet också att vi inte är det. I mitt huvud så beter vi oss som innan vi blev tillsammans. Ni vet dom där månaderna i början, då man lär känna varandra, innan allt blir till kärlek där man dagligen säger "jag älskar dig"? Då man träffas, myser, pussas, myser lite extra, saknar varandra, och ja. Allt dedär. Det är så det känns för mig.

Han känslor känns enligt honom "som innan det blev kärlek". Så min känsla ligger nog på samma nivå som hans känslor.

I vilket fall så tvekade jag sist, jag vet att vissa killar gärna leker. Så sist jag sov där. Så blev jag tveksam så fort jag åkt därifrån, så jag frågade honom. Han gav mig ärliga svar som: "Det var verkligen inte sista gången vi sågs, i alla fall inte om jag får bestämma", "Jag vill inte ens strula med någon annan, och det skulle kännas elakt". Det är ord som övertygar mig. I era öron kanske det låter som om han säger det för att han ska få träffas av andra skäl, typ sex? Men vet ni vad. Jag har varit tillsammans med Dennis i nästan 9månader. Jag vet själv att jag kan lita på hans ord.

Han har till och med sagt att han känner sig elak att han har mig sovandes där och att vi beter oss som om vi är tillsammans, mitt svar var bara att han inte behöver göra det. Det är ju fortfarande mitt val om jag vill åka dit eller inte.

Men i mina ögon så är han inte elak. I mina ögon är han bäst. Han gör mig så sjukt mycket gladare när han låter mig sova där, när han låter mig vara där och umgås. Med han och med hans vänner. Han träffar mig inte direkt i hemlighet. Och jag är glad åt att han vill. Han vill trots allt träffa mig lika mycket som jag vill träffa honom. Så varför ska jag helt plötsligt neka honom? Mina kyssar mot honom är visserligen av kärlek medans han är inte endast vänskap, men inte kärlek heller. Utan något snäpp över vänskap.

Det är ingen som vet om vi kommer hitta tillbaka eller ej. Det är ingen som vet.

Jag träffar honom. Självklart har jag hopp om att allt detta ska få hans känslor att växa, men tro mig. Jag är fullt medveten om att han snart kan hitta någon ny. Hitta en tjej som får hans hjärta att slå så som inte jag kan längre. Jag är medveten om det. Jag vet att det är 50-50 om hans känslor. Antingen så kommer dom tillbaka, eller så gör dom inte.

Jag förstår om detta är oklart för vissa och jag förstår om vissa tycker att detta är för krångligt att förstå. Men jag kan inte förklara bättre än såhär. Vi är vänner, snäppet mer än vänner eftersom att jag är kär och han tycker om mig såpass mycket som han gör. Men, vi är inte tillsammans.

Och om han nu skulle hitta en ny, nu, snart. Så okej. Jag har sagt att han lever sitt liv nu, vi är inte tillsammans. Så jag måste ju låta honom gå vidare. Precis som jag kommer göra en vacker dag, om det nu kommer behövas? Time will tell.