Jag och Linneah borde ha slagit i huvudet. Eller i alla fall så känns det så.

Jag tror många tänker under varje inlägg jag skriver "mådde inte hon dåligt?" och jo, det gjorde jag. Från veckan innan det tog slut tills i måndags. Under den tiden var det fram och tillbaka, tvek, osäkerhet, tårar. När jag fick ett säkert besked - från och med nu är vi bara vänner. Så kändes det lättande. 

Självfallet så saknar man våran tid innerst inne. Men jag är trött på att må dåligt, jag är trött på att vara ledsen och jag gör därför precis som Linneah gör, lever livet. Och vet ni hur skönt det är? Att för en gåns skull verkligen kunna leva. Alltså glatt. Utan tvekande.

Så Linneah och jag har inte alls slagit i huvudet för att vi är glada. Vi ha bara börjat om. Vi har gått in i ett nytt liv, men vi har ändå kvar det gammla. Inom oss. Men vi mår bra. Vi är glada.

Nu måste vi bara festa och supa satan!

We're free now, but we'll stick together, and live our life.