Jag måste lära mig att skriva i bloggen på en gång när jag kommer på något att skriva om. Det var något jag tänkte på idag, men nu har jag glömt bort det.

Nu har jag skrivsug i mina fingrar och känner att.. jaaaaaaaa, jag tror jag kom på vad det var!

Mitt tålamod.

Jag själv tycker att jag har ett bra tålamod. Men jag har kommit på en sak då jag verkligen inte har något tålamod alls då är det när jag blandar in Dennis. Nej jag menar inte att jag får dåligt tålamod i hans närhet utan att om han t.ex inte svarar direkt på det jag skriver till honom. Så kan jag få panik och vilja skriva 1000sms och ringa 50gånger så jag vet om han lever eller inte.
Att det är så här, förvånar mig. Han är en sömntuta och han spelar ofta. Detta är självklara förklaringar till varför människan kan vara seg på att svara mig om jag skriver ett litet ruttet sms. Därför har jag sagt åt mig själv att jag måste skaffa lite tålamod när det gäller dehär. För jag tycker snart synd om min pojkvän att han ska behöva ha minst 2sms när han vaknar eller kan softa lite mitt i spelandet. Ett vanligt som kan handla om vad som helst och sen ett "lever du?"-sms. Det är något han typ alltid får, om det tar för lång tid.

Någon gång då det är extra dåligt är då jag tjafsar med honom. Då vi blir sura och tvära mot varann och bara ger varandra korta svar. Blir han seg då, då kan jag bli galen och skicka 5sms istället för 2. Då är det ett sms, sen ett till sms som säger något annat, sen ett till, sen ett till, sen ett som säger typ "men sega människa. skriv när du har tid för mig" - okej det kanske inte står exakt så. Men jag kan tänka mig att det låter som det. 

Jag erkänner, jag har tillochmed skrivit tills hans vänner i vissa fall då han inte svarar(då han sagt att han ska vara med dom) för att veta så att allt är som det ska. Ja jag vet, jag är nojig. Jag kanske är allt för besatt. Därför säger jag åt mig själv att backa nu. Att skaffa lite tålamod. Låta han svara när han vaknar/har tid. Det är inte mig hans liv bygger på, det vet jag ju själv också. Han har sitt liv där han bor, med sina vänner med sin familj. Och jag har mitt här. Så varför kan jag inte bara låta det vara så.

Jag vet att vi är tillsammans, han är min pojkvän. Men det är han ju även om det kommer en dag då vi inte skriver sms till varandra utan bara lever våra liv för en stund. Han har självklart en plats i mitt liv, men jag tror ni förstår hur jag menar.

Eftersom att jag älskar honom, så ska jag från och med nu ge honom lite space. Det är han värd. För han är bäst.
Oavsett vad. ♥

---

Ja, jag vet inte om det är någon annan som är såhär? Isånna fall förstår jag det. Jag är en udda person i min egna lilla värd. Men jag är nöjd ändå, jag försöker ändra de misstag jag gör, för jag lär mig alltid utav dom.

T.ex så ska jag försöka att ändra på mitt muppiga humör som svänger upp och ner. Vet inte vilka som märker av det och inte. Men ändå, jag märker det. Och för att göra mitt liv bättre och säkert. Så ska jag skärpa mig - i alla fall försöka.