Hur mycket kan folk gå igenom innan de verkligen totalt bryter ihop? Finns det ens något svar på det? Ja nu är det inte så att något har hänt, nejnej. Jag bara tänker allmänt.

Vissa kanske går igenom hur mycket som helst under sitt liv, under kort tid. Andra kanske bara har det bra och visst, alla går nog igenom någon liten grej ibland. Det är svårt att undvika. Men vad det än handlar om, så tar det ju hårt på folk. På ens inre, ens psyke.

Med "saker som händer" så menar jag kanske att folk dör, olyckor, missförstånd, misstag, lögner, svek, ja allt kan göra ont, men på helt olika sätt. T.ex om någon dör, så är det ju något hemskt och då byggs det upp massa saknad efteråt, men lögner och svek kanske istället bygger upp en "feghet" - man backar och vågar inte längre lita lika mycket på folk.

Jag kan inte påstå att jag gått igenom mycket tråkigheter under mitt liv. Men jag har gått igenom saker som tagit hårt istället. Visserligen är jag en jävligt känslig person, om jag kan uttycka det så, så jag tar större skada pga. det också. Men angående dödsfall så har jag endast vart med då en person försvunnit ur mitt liv. Min farmor, min farfar är också borta, men han försvann innan jag föddes. Min mormor fick en hjärtattack för någor år sedan och då steg rädslan att jag skulle förlora även henne. Men det blev inte så. Detta är saker som har byggt upp stor saknad såklart, men inte mer än så.
Jag har varit med om olyckor, då jag t.ex blivit påkörd av en bil och jag har varit nära på att drunkna. Detta skapade rädsla för mig mot vatten och mot rondeller (jag blev påkörd i en rondell). Visst, det låter kanske fegt på sina vis. Men det är jag. Att ha huvudet under vattnet idag är extremt jobbigt, små snabba filmsnuttar visas i mitt huvud. Då jag kan se allt som hände då. Det var inte ens speciellt, jag blev uppdragen ur vattnet ganska på en gång, men jag kunde inte heller simma och detta gjorde att jag fick panik. Att jag blev påkörd av en bil gör även att mitt hjärta slår sjukt snabbt av rädsla, då jag passerar rondeller. Om jag sitter i baksätet i en bil eller om jag sitter och kör en moped påverkar inte så mycket. Jag ser fortfarande faran i det hela och jag blir rädd för det.
Mina föräldrar körde av vägen för snart ett år sedan, med motorcykel. Jag blev hemma själv några minuter då mina bröder fick uppgiften att åka iväg och hämta motorcykeln som låg i diket. Samtidigt som mamma och pappa låg på sjukhus - jag hade ingen aning om hur illa det var med dom. Jag grät många tårar under de minutrarna dom var borta - kanske 15-20 min. Och det var jobbigt att inte ha en aning om hur mina föräldrar mådde. Men mamma fick bara åka till ett mindre lassarett så jag antog att det inte var så farligt för henne. Pappa däremot fick ligga på intensiven i ca4 dagar om jag minns rätt. Den tiden var jobbigast, då vi även kunde hälsa på honom. Alla sladdar, alla pipande apparater. Usch. Jag glömmer aldrig den stunden. Men även om han var kontaktbar och inte var allt för skadad. Så var det nog mycket. Om en av apparaterna började pipa lite extra, så kände jag mitt hjärta hoppa i galopp inne i bröstkorgen. Varför pep den så? Händer något farligt? Men det var aldrig så farligt. Han fick komma hem efter en vecka. Men än idag så känner han av sina revben och skulderblad - som tog störst skada.

Jag har självklart gjort misstag, det gör alla. Men jag ser inte alltid dom som negativa. Jag lär mig ju av dom. Men visst, mitt senaste stora misstag kunde ha gjort mig till en gammal Evelina. Singel och ledsen. Som tur var så gick allt vidare. Man måste kämpa extra ibland, det får man aldrig glömma.

Ja, det har hänt mycket i mitt liv, lögner och svek och ja, mycket. Men allt behöver inte tas upp här. Det finns en grej som är värre än allt dehär och det är ingen som vet vad det är. Mer än min familj och dom som mina föräldrar sagt det till. Det får räcka så. Detta hända kanske när jag var 8-9år. Men det kan hända att jag än idag faktiskt brister i gråt för detta.

Jag vet, ett liv är aldrig rättvist. Men hur mycket ska en människa få ta egentligen? Mitt inlägg har blivit långt, men jag är bara 17 - snart 18år. Hur kommer resten av mitt liv få se ut egentligen?

And I can't breathe without you <3