Jag förstår inte hur det ens famn, ens händer, ens värme, ens hjärtslag och ja. Allt normalt. Kan vara så betydelsefullt för någon annan.

Under de dagar vi var i Sälen så saknade jag Dennis lite extra, för jag visste hur långt ifrån varandra vi var. Och då när man kom tillbaka från den där långa turen på fjället, så var jag trött och kall och jag ville bara ligga i hans famn. Liksom hans famn? Varför inte bara lägga sig under ett täcke och sova? Ja, det är svårt att förklara dedär. Men när jag insåg hur tomt det var utan honom, även om vi var 7st i lägenheten, så ville jag ha hans famn. Jag ville ha hans värme. Jag ville höra hans hjärta slå.

Det var pga den galna saknaden som jag åkte till min älskling redan samma dag som jag kom hem. Vi började med att gå hand i hand inne på ica och handla. Ja, tillochmed det lilla stärker mina känslor. För det lilla får mig fortfarande att inse att det är vi, han och ja. Oavsett om det finns hur många andra personer som hellst i världen. Och även om alla tittar på oss. Så går vi där hand i hand. HA! för dom som ser oss ha det så bra. Det är så det ska vara. I vilket fall så stack vi hem sen, låg och pratade om allt och inget tills vi istället kröp ihop framför tv:n. Visserligen somnade jag ganske så bums eftersom att jag trots allt inte fått allt för mycket sömn uppe i Sälen.

Och han var lat att skippa skolan på fredagen, men det gjorde inte mig något. Då fick vi bara mer tid för varandra. Och allt detta får mig fortfarande att inse att det är hans händer jag vill hålla, att det är hans famn jag vill ligga i, att det är hans hjärta jag vill höra slå och att det är just hans kroppsvärme jag vill känna mot min kropp. Det är den ända värmen som kan värma mig på riktigt, rakt igenom.

Jag älskar känslan av att ha någon, och jag älskar känslan av att allt bara fortsätter på. Vi lever på och vi älskar varann.
Jag har en pojkvän och jag är lycklig. Dennis, jag älskar dig! ♥