Shit. Jag visste inte att mitt liv kunde vända så som det har gjort. Ena stunden är allt kaos, andra stunden är allt perfekt och man ser inte ens något problem i närheten. Sen blir det kaos på en sekund.

Hur vore livet om det var på samma nivå hela tiden?

Jag är glad att jag har vågat tagit de chanser/risker som jag tagit i mitt liv. Jag har tagit risker som fått mitt hjärta krossat, men jag har också tagit chanser som gett mig ett större hjärta. Alla ska ni veta att mitt liv är bra enligt mig. Eller ja, jag trodde det i alla fall.

Jag tyckte det var bra. Jag tyckte allt var toppen. Men ack så fel jag måste ha haft. Jag får umgås med folk jag inte känner lika väl som andra. Jag får tigga stöd av folk som inte borde få den rollen. Men ändå så stöttar dom. Hur tacksam är jag inte för det då? Jo, fullt övertacksam är vad jag är. Jag är glad åt att ni alla finns. Att ni verkligen bryr er gör ju mitt liv snäppet bättre igen.

Tack till er alla.

Någon som får mitt hjärta att växa för var dag är endast en person. Vissa lappar ihop det, dagligen, steg för steg, en liten bit i taget. Men det finns bara en som verkligen får det att växa och stärkas. Jag trodde ju att mitt hjärta var färdig utvecklat, men jag måste ha haft fel. Jag känner hur det dunkar där inne, jag känner det tydligare idag, än tidigare.

Hur kommer det sig?

Kan en människa ens få ett hjärta att växa? Kan en människa ens få ett hjärta att bli starkare?

Jag tvekar, även om jag själv tycker att jag upplever det.

Det är osäkerheten som får mig att säga dehär. Jag vet inte om det är min ärlighet som fått mig att leva ända tills idag, eller om det är mina små lögner hit och dit. Jag vet inte om det är mina falska leenden som får mitt liv att gå vidare, eller om det är mitt växande hjärta som får mig att kämpa. Jag vet ingenting längre. Jag vet inte om någonting kommer bli sig likt igen. Jag vet inte om den här stämningen kommer att fortsätta. Jag vet inte om mitt hjärta snart stannar i växten. Jag vet ingenting, för jag klarar inte av att försöka se in i framtiden. Jag vet att det inte går, men det går att försöka. Jag vet att jag står här idag, men jag kan ändå försöka bestämma hur min framtid ska se ut. Jag kan ändå göra någonting åt mitt liv.

Men jag är fast. Jag vågar inte.

Jag kryper hellre in i någons famn, ligger där tills verkligheten har sprungit förbi. För i mitt liv, i min hjärna, i mitt hjärta, så ser jag ingenting som är enklare än att krypa ner bredvid min pojkvän. Jag ser ingenting som är enklare, än att bara vänta där. Jag ser ingenting som är enklare än att leva mitt liv med dig. För i min värld, så är allt enklare med dig vid min sida. Det är för fan du som får mitt hjärta att växa och stärkas, det är för fan du som får mig att må såpass bra som jag gör Dennis!

Jag fegar ur totalt.

Ja, min bästa vän. Det är det som sker nu som får mig att stå stilla. Jag vågar inte ens säga någonting till dig. Jag vet inte vilka fel jag har gjort mot dig så jag vet inte ens vad jag vågar göra längre. Jag vet inte hur långt jag ska våga gå innan någonting annat händer. Jag vet inte hur länge jag orkar vänta heller..

Men på någotvis får jag förbereda mig på att vänta väldigt länge känner jag.