För andra gången i mitt liv händer det något som förändrar mig själv, min syn på livet och mycket mer.

När det tog slut mellan mig och Dennis så blev jag rädd. Till en början. Rädd för att jag skulle bli kär igen - sen bli sårad en gång till.

Lyckligt vis så vågade jag stå emot min rädsla. Stå emot all tvekan och tack vara det så står jag här idag. Jag har bara pratat med Sebbe sen i maj. Det är inte alls lång tid. Det konstiga är att jag bara träffade honom två gånger sen blev vi tillsammans. Ända anledningen, är att allt kändes så sjukt rätt tillsammans med honom.

Jag kan erkänna. Jag säger hittills inte mycket när jag är med honom, jag blir blyg i hans närhet. Men jag är ändå mig själv. Den blyghet som kommer när jag är med honom är värd allt. Det är en blyghet som säkerligen kommer sitta i ett tag med tanke på att jag är kär. Rätt mycket kär faktiskt.

---

Något jag inte kan beskriva är; första gången du tog min hand älskling, första gången du kysste mitt hår, första gången du kysste mig. Alla gånger då du stykt din hand över min arm. Alla gånger du lekt med mina fingrar. Alla gånger du pillat med mitt hår. Alla gånger du rört mig. Alla gånger du hållt om mig.

Alla gånger har min kropp blivit kokhet, alla gånger har mitt hjärta slutat slå för någon sekund. Alla gånger vill jag uppleva igen och det vet jag att jag kommer få göra. Det är vi nu, du och jag. Även om det är 15 mil mellan oss, så känner jag kärleken från dig. Dagligen. 

Jag känner lycka igen och det är tack vara dig Sebastian. Tack vare dig..

Jag tycker om dig! ♥