Just nu känner jag bara att jag är så jävla lyckligt lottat som hamnat där jag är. Att jag sitter med Sebbe som pojkvän just nu är nog jävligt bra för mig om jag ska vara ärlig. Visserligen är han alltid bra, men just nu såhär i slutspurten av gymnasiet, i tiderna då man måste försöka få tag på jobb och gå från barn till vuxen - så finns han här varenda sekund. Om han så bara säger "äh, det löser sig" så är det ord som jag tror på. Det är ord som faktiskt får mig att känna i alla fall en liten gnista av hopp. Även om jag ibland känner att allt är helt hopplöst. Mina tankar den senaste tiden, eller rättare sagt igenom hela 3:an här nu, de har bestått av att jag kommer sitta och gråta på student-dagen för att jag inte har någonting att leva på, för att jag inte kommer ha någonting att fortsätta med.

Men som sagt så får Sebbe in mig på andra banor för att han peppar mig till att faktiskt försöka.

Andra saker som får mig och känna att Sebbe är rätt är att jag vet att han inte backar om något skulle hända. Han skulle aldrig lämna mig kvar ensam med en unge i magen, han skulle aldrig låta det gå flera dagar utan att höra av sig, han skulle aldrig strunta i mina problem och han skulle aldrig strunta i att säga vad han känner. Jag har bett honom om det så jag är tacksam att han vågar säga precis som han tycker och känner även om jag ibland blir irriterad för det, så är jag innerst inne tacksam och det hoppas (och tror) jag att han vet.

Jag vet inte vad jag skulle gjort vid dehär laget om han aldrig hade kommit in i mitt liv. Jag har haft tankar om att det var meningen att vi skulle hitta varandra, men om jag inte hade skrivit dedär sms:et då, hade vi hittat varandra ändå då? Det tvivlar jag på. Men ändå är det helt omöjligt att veta.

Han frågade mig för någon dag sen om vad det är på fredag. Vi firar 5 månader då. Jag älskar känslan av att han minns vårat datum(och allt annat med för den delen) och jag älskar att veta att jag är speciell för någon. Jag har aldrig känt såhär starka känslor om att det faktiskt finns någon som inte klarar sig utan mig. Visst har jag haft ett annat seriöst förhållande, men hur seriöst är det när jag kan låta bli att skriva sms på en vecka och inte få ett enda sms under den veckan? Det är fel tycker jag. Jag vill veta att människan jag är tillsammans med måste skriva i alla fall minst ett sms om dagen. Jag vill veta att han bryr sig. Om det så är ett sms "vad gör du?" eller "hur mår du?" så skulle jag vara nöjd. Jag vill bara känna att jag faktiskt betyder något för någon och att jag behövs i dens liv. Lyckat nog så har jag ju hittat en människa som är bäst på att visa det nu.

Sebastian, jag älskar att du bryr dig och att du finns. Du är den bästa jag har ♥