Jag satt och läste lite inlägg i min blogg. Inlägg som jag skrev för tio månader sen.

Det var tio månader sen som Sebastian höll min han för första gången, det var första gången han kysste mig, första gången han höll om mig, första gången han rörde vid mig över huvudtaget. Ja, tio månader.

Mormor ringde mig i veckan. Hon hade hört av mamma att jag hade förlovat mig och var lite besviken (såklart) för att jag inte hade sagt något. I vårat samtal så frågade hon också hur längesen det var. Det slog mig då att det redan hade gått över en månad. I lördags (17/7) när Sebbe kom hem till mig (när jag låg och sov för den delen) så firade vi en månads förlovning utan att egentligen ens ha det i tankarna.

Det jag försöker få fram nu är att tiden har gått sjukt snabbt!

För tio månader sen så rörde vi vid varandra för första gången. Idag vet vi det mesta om varandra, både utan och innan. Tio månader är inte så mycket, men ändå så är det det.

Jag älskar min Sebastian. Även om jag inte alltid visar det. Jag kan vara sur och tvär, jag kan vara lat och dum. Det är något han verkligen vet. Men trots allt, så är han mitt allt. Jag skulle göra vad som helst för att få ha honom kvar.

Det är tio månader av lycka, blandade känslor, skratt och ja, ärlighet. Mitt allt. Tio månader är extremt lite, för det är bara början av resten av vårt liv. Eller åtminstone så känns det som det. L.O.V.E ♥