Jag borde egentligen slutat praktiken nyligen (16.00). Men jag har hunnit med mycket sen jag kom hem. Tvättat kläder och så. Eller ja, dom är i torktumlaren nu. Med andra ord kanske ni kan räkna ut att jag fick sluta liiiite tidigare, typ sådär 1½ timme, haha!

I vilket fall så satt jag nyss här och kollade på lite gamla filmer som jag har på min hårddisk. Samtidigt som det gör lite ont i hjärtat att titta på dom så kan jag inte låta bli att glädjas åt hur mitt liv ser ut idag.

Det var filmer på mig och Elin. Det var filmer med alla mina tjejor och det var även filmer som jag gärna skulle kasta i sopen men som ändå alltid får stanna.

Men som sagt. Det gör lite ont att se på dom. Att se tillbaka och se alla vännerna som var dom bästa men som man inte alls har samma goda kontakt med. Jag tänker på mina tjejor. Vi försöker väl till en viss del. Men det är inte så lätt alla gånger. Vissa jobbar, andra flyttar, vissa gör allt på en gång och andra har bara allmänt fullt upp. Det känns ganska surt ändå. Att man skiljdes åt på studenten och lovade varandra att hålla en bra kontakt men sen så bröt vi det ändå. Eller ja, kanske är det bara jag som känner så eftersom att jag är den ända som flyttat 10 mil ifrån alla. Men man lär ju göra något för sin egen skull också, ellerhur?

Jag saknar mina vänner ibland. Men trots detta så är jag i full gång med mitt liv här nu. Mitt liv som tar stora kliv och gör stora framsteg. Jag är stolt över mig själv och kanske har jag all rätt att vara det också. Jag har flyttat till en stad där jag inte kände en enda människa. Jag har flyttat långt ifrån alla jag känner (lite närmare Elin dock, hihi ♥). Jag har fått gå till en ny arbetsförmedling och verka som en total nolla - eller åtminstone så har jag väl känt mig som en, liksom varför ska det ta sååån tid att få ett jobb?

Trots allt detta så är jag här idag. Lyckligare än någonsin. Jag har kommit hit utan att känna någon och ändå fått tag på ett jobb med folk som jag trivs med och som trivs med mig. Eller åtminstone så är det så det är sagt. Jag är glad åt det. Äntligen kan jag kanske börja försörja mig och Sebbe lite mer än med BARA mat, känns lite bättre. Äntligen kan jag sluta vara arbetslös, det är väl det som är skönast.

Skönast av allt är väl kanske bara att jag lyckats.

Dagarna innan studenten var jag rädd, orolig, fundersam. Vad fan skulle hända nu? Men se, allt löste sig. Bättre och snabbare än vad jag hade trott.

Kanske är inte detta något som varar resten av livet. Men det är inget jag räknar med. Jag vill ha något nu. Jag vill ha ett bevis på att jag kan lyckas och det har jag nu.

Jag längtar efter en bra och lycklig framtid med min sambo - jag längtar, fast den är ju egentligen redan här nu.

Min pojkvän. Han som stått vid min sida i över ett år nu. Han som stått där och puschat och peppat mig. Han trodde på mig och kanske är det en anledning till att jag faktiskt klarade det. Han har alltid velat mitt bästa och han har gett mig allt jag vill ha. Jag är glad över att jag kommit hit. Därför vill jag även ge ett stort tack till min underbaraste Sebastian som faktiskt gjort allt möjligt. Jag älskar dig!

Sen kan jag ju passa på och säga att det på söndag är hela två år sen som jag tog steget till att kontakta den där grabben i den blå S.Karlsson-volvon. Varför gör man sådana val när man har pojkvän? Jag kan inte svara på det själv, men jag är extremt glad över att jag gjorde det.

♥