Inte jag!

Kollade precis lite bakåt i min blogg och såg inlägget då jag berättade att Emil hade kommit till världen. Det kändes på något sätt som om jag läste någon helt annans blogg. Jag minns liksom inte att jag varit med om en förlossning, det är sjukt overkligt!

 

När jag väl tänker på det så minns jag det såklart. Ont, men så underbart. Långt ifrån så ont som jag föreställt mig dock. Vilket är bra. Känns bra när blivande syskon till Emil ska ut, då har jag bara goda minnen med mig, eller nej inte bara. Men förlossningen i sig i alla fall. Resten får man helt enkelt stå ut med.

 

Jag älskar min son över allt annat. Trots att jag tidigare skrev att jag inte ens kan tro att jag är mamma och trots att det inte känns som om jag legat där och fött ett barn till världen.

 

Jag älskar min sambo för att han stått vid min sida sen dag ett och för att han fanns vid min sida då något så underbart som VI skapat kom till oss. Emil är ju hör och häpna - oss, mig och Sebbe - 50% mamma och 50% pappa ♥

 

Fan vad jag har det bra! Något så underbart och just jag har fått uppleva det?! Och just jag har sett till att jag fick göra det. Tillsammans med Sebastian, pappan till mitt barn! ♥

 

Men asså nej! Jag måste nog sluta läsa din blogg å allt annat som har med barn och de jag känner att göra. Jag grinar ju bara :( Ska ha utbildning om 10 min och sitter å bölar.. (Hur ska detta gå?)
Jag hoppas verkligen att allt går så bra med er tre och att vi kan ses snart! Det skulle vara sjukt kul!! Kanske kan ses en hel helg och sova kvar vart vi nu ses :)? (haha nu slutar jag grina när jag hör fredrik gapa "Jaaaaaaaaamiiiiiieeee sluta bada mig!, luuuuuuugna diiiiiiiiiiig å skvätta vattteeeeeeeeeeeeen" hahaha :)

När jag läser detta känner jag mig lite avis på att du har en liten plutt för jag har knappt fattat att jag har en själv, det är helt otroligt! Jag tror aldrig att man kommer förstå att man är en mamma.. Liksom VI har fött ETT BARN! Va, är detta verkligen sant?
Pussa på plutten å hälsa till sebbe :)
<3