Nu sitter jag här igen, kollade igenom lite bilder och förundras över hur bra liv jag har. Att jag är uppväxt i en familj med mycket kärlek och glädje, vi spenderade mycket tid tillsammans och jag minns inte många negativa saker från min uppväxt. Klart att tjafs uppstod mellan oss barn, men vilka syskon tjafsar inte och gnager på varandra lite? Och ändå så har mina bröder alltid funnits där för mig och stöttat upp mig i motgångar.

 

Sen kom Sebbe in i mitt liv och jag blev så lycklig över att hitta någon som gav mig allt som han gav mig. Att han fick mig att le varje dag trots alla mil mellan oss, att han fick mig att känna mig trygg inför framtiden genom att ha en extrem drivkraft och kunskap. Att jag sen skulle få en familj på den sidan som var lite utav en motsats mot mig men ändå så bra var ju helt perfekt. Bara se på min svärmor som jag fått extremt bra kontakt med, som från dag ett visat en sån kärlek mot mig och som visat sig vara en genomfin person som alltid kommer att vara just världens bästa svärmor. Och idag även världens bästa farmor. Att resten av familjen sen är helt med på noterna när man pikar och skämtar om saker är ju bara helt kanon, aldrig tar någon illa upp utav det man säger och jag vet att dom i princip skiter fullständigt i vad jag säger ;)

 

Sen flyttade vi. Vi flyttade till en stad där vi inte kände någon och vi flyttade flera mil i från alla vänner och våra familjer. Men det blev aldrig något problem med det, snarare tvärt om. Jag fick ju mitt jobb som där också tog med sig ett helt gäng med helt underbara kollegor som man alltid har nära till skratt med, finns inte en dag då det inte skrattas på jobbet och det känns helt perfekt att gå dit. Sen finns det såklart tuffa dagar då man gärna gömmer sig under täcket, men även dessa dagar muntras upp utav ett helt perfekt Lola-gäng.

 

Sen hände det. Emil föddes och världen blev så enormt mycket större. Att få genomgå en förlossning med mannen jag älskar bredvid mig kunde inte ha varit bättre och att få se en ny sorts kärlek som aldrig går att övervinna på något vis kändes helt overkligt. Men sen kom även Ellie och då fördubblades allt. Glädjen, kärleken, tröttheten och tålamodet har byggts upp nå enormt samtidigt som det beprövas varje dag. Att ha fått gå igenom två förlossningar som var relativt lika men ändå så olika är överväldigande. Jag är stolt över mig själv att jag har burit dom och fött dom till världen. Att sen få se syskonens kärlek sinsemellan är helt underbart. Att se Emil busa mot Ellie och Ellie skiner upp som en sol slår bort varenda negativ tanke för stunden och jag vill bara pussa och krama på dom i alla evighet.

 

Som idag, jag ligger och sover med dessa två små liv i sängen och både jag och Emil blir väckta utav Ellies läten och babblande. För mig finns det inget bättre sätt att vakna på. Att få slå upp sina ögon och det första man ser är ens dyrbaraste personer i livet. Mina barn.

 

Plus på allt detta, att jag fått ha äran att få ha alla fina människor runt mig så sitter jag nu här och ser mina barn få exakt samma kärlek och glädje som jag alltid fått. Från sina mor- och farföräldrar, från sina mor- och farbröder och flera människor ändå. Jag blir varm i hjärtat varje gång någon annan håller om, busar och kramar våra barn. Att kärleken sen är besvarad utav dom små gör allt bara ännu bättre.

 

Sen får jag inte glömma bort att det faktiskt finns några vänner kvar i mitt liv också. Trots en flytt så finns några kvar och det är jag extremt tacksam för. Ett speciellt stort hjärta skickar jag såklart till min bästa vän som varit det i en evighet och som dessutom gett mig och min familj en extra familj att umgås med. Barnen får busa omkring och vi föräldrar får bara vara oss själva.

 

Ett extremt stort tack till alla som finns i min närhet och förgyller varje dag med kärlek och glädje. Trots upp och nedgångar så hålls man kvar på banan tack vare er alla. Tusen tack! Jag älskar er och skickar en liten kram till er alla ♥ Ingen nämnd ingen glömd, ni alla vet ju vilka ni är ändå ;)