Har precis läst igenom förlossningsberättelsen som jag skrev då Emil kom till oss. Allt känns än idag nästan lite overkligt.

 

Jag minns allt fortfarande, klart och tydligt. Men på något sätt känns det ändå inte som om det är mig själv jag läser om när jag läser berättelsen. Har jag verkligen haft en liten klump på över 3,5 kg i magen? En halvmeter lång filur? Och fött ut honom helt utan bedövningen och ändå var min första tanke "var det inte värre?".

 

Allt känns så sjukt, så stort, så häftigt. Att ens kropp ens klarar av detta liksom. Att bära ett barn, att liksom skapa det inom sig och till sist även få ut det! Att klara allt detta och sen läka ihop och vara som en "vanlig" kropp igen, okej att magen kan se annorlunda ut och att det kan tillkomma komplikationer - men ni förstår hur jag menar hoppas jag.

 

Jag har ibland svårt att tro att jag faktiskt HAR genomgått detta, även om jag som skrivet ovan, minns allt klart och tydligt. Att ta in att jag faktiskt ÄR mamma nu, inte att jag ska bli det. Att jag har min son hos mig och inte inne i min mage. Det är faktiskt fortfarande svårt.

 

Trots att Emil om lite mer än tre veckor fyller ett helt år!

 

Innan Emil var hos sig så fanns det mycket man hörde runt om kring sig. Trötta dagar, sömnlösa nätter, ta vara på tiden - det går så fort, förlossningen gör så jävla ont, kolik, osv. osv. osv.

 

Även om jag nu kan tycka att förlossningen var lindrig och att sömnlösa nätter inte varit ett faktum för oss så kan jag fullt ut hålla med om att tiden går alldeles för fort ibland. Att alla bebis dagar bara flög iväg och att man idag kan sitta och ångra att man inte njöt och tog vara på tiden mer - frågan är bara hur fasen man skulle göra det? Jag tyckte då att jag tog vara på tiden och njöt hela tiden jag, men trots det så bara försvann allt.

 

Hur som helst. Allt är så underbart, trots gnäll och motstånd från Emil då man verkligen inte har ork - så orkar man. Är det inte fantastiskt?